Luften har gått ur den moderata ballongen, vilket förra veckans M-stämma blev ännu en bekräftelse på.Efter den så kallade arbetslinjens/ jobbpolitikens kollaps och misslyckandet med att vinna nya röster med löften om ytterligare skattesänkningar lanserar M-ledningen en rad intetsägande paroller på temat ”Sverige är fantastiskt”.
”Partiet vill fånga mittenväljarna, men samtidigt ekar dess jobbpolitik tommare”, tvingas även Dagens Nyheter erkänna.
– Svensk ekonomi är idag starkare än den varit på 40 år, hävade statsministern och M-ledaren Fredrik Reinfeldt när han avslutade moderatstämman.
Men inga skrytvalser och lögner i världen kan dölja att antalet arbetslösa idag är 100 000 fler än när Reinfeldt & Co tog över och att Sverige numera är det västland där klassklyftorna ökar snabbast.
Och när Reinfeldt påstår att Moderaterna är ”ett modernt arbetarparti” så slår han ett svårslaget rekord i politikerlögner.
För samtidigt som Moderaterna återigen försöker porträttera sig som ett ”arbetarparti”, eller ett parti för ”alla” så framträder den sanna bilden av partiet allt tydligare: Moderaterna är ett parti av de välbärgade och för de välbärgade.
Sedan valet 2010 har stödet till Moderaterna från LO:s medlemmar rasat från 25 procent till 15 procent, bland arbetarkvinnorna har de förlorat ännu mer.
Även bland TCO:s medlemmar har Moderaterna och Alliansen gått starkt tillbaka.
Däremot fortsätter Moderaterna att få kompakt stöd från miljonärerna.
Reinfeldts ”nya” moderater har under sin tid vid makten överfört hundratals miljarder kronor från det offentliga till det privata.
Regeringens skattesänkningar har främst gynnat höginkomsttagare, bolagen har fått både skattesänkningar och lönesubventioner i form av sänkta arbetsavgifter och Alliansen har slagit världsrekord i privatiseringar och avregleringar samt genomfört drastiska försämringar i socialförsäkringarna.
M-stämman beslöt dessutom att göra privatiseringslagen LOV till en bindande lag för kommunerna, vilket berättar vad Moderaterna menar när man hävdar att M ska bli ett ”välfärdsparti”.
Hösten 2013 håller Moderaterna på att bli nästa högerparti i kris. M-stämman kunde
inte dölja detta.
Mycket talar för ett regeringsskifte 2014. Men andelen osäkra väljare är större än någonsin. Nästan var femte väljare uppger att de inte vet vad de ska rösta på eller om de överhuvudtaget ska rösta alls och inget av de etablerade partierna åtnjuter något större förtroende.
Risken är överhängande för att kombinationen av missnöje med regeringen och oppositionens svaghet, inte minst S-ledningens fortsatta högerkurs och flirt med Alliansens s k mittenpartier, ger rasistiska Sverigedemokraterna en möjlighet att vinna fler väljare.
Ingen ska heller tro att svenska högerpartier, till skillnad från andra europeiska högerpartier, inte är beredda att regera vidare med stöd av eller tillsammans med rasistiska partier.
För fyra år sedan sa Höyres (Norges Moderater) ledare att det var otänkbart att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. Nu styr samma Höyre Norge tillsammans med Fremskrittspartiet och i Sverige har Moderaterna inte varit främmande för att haka på SD-rasismen. Var tredje moderat ordförande i kommunstyrelser runt om i landet vill minska invandringen, visar en enkät som tidningen Dagens samhälle nyligen har gjort.
De M-märkta kommunstyrelseordföranden som tidningen intervjuar låter precis som Sverigedemokraterna.
Det är avsaknaden av ett verkligt arbetarparti som gör att rasistiska och högerpopulistiska partier har kunnat parasitera på det växande missnöje som kapitalismens kris och de etablerade partiernas politik orsakar.
Kampen mot rasismen är en kamp mot högerpolitik och kapitalism.
