Mannen som aldrig dog

2015-08-20 10:40:36




Den 25 november 1925 samlades omkring 30 000 sjungande människor på gatorna utanför West Side Auditorium i Chicago. Anledningen? Det var den andra begravningsakten för den svensk-amerikanske fackföreningsmannen och textskrivaren Joe Hill (Joel Hägglund). Han hade arkebuserats i Salt Lake City fredagen den 19 november.

Den första begravningsakten ägde rum söndagen den 21 november 1925 i Salt Lake City. Även den drog stora människomassor som fick stå utomhus eftersom bårhusets kapell var alldeles för litet och det inte ha-de gått att få tag i någon större lokal. Under fredagen och lördagen efter avrättningen defilerade tusentals personer förbi kistan med den döde. Allt detta står att läsa i William M. Adlers bok Joe Hill: Mannen som aldrig dog.
Innan en genomgående skildring av en mycket korrupt och partisk rättegång berättar Adler om Joe Hills barndom och uppväxt i Gävle där han blev faderlös som åttaåring. I Amerikafeberns tid var det kanske ett naturligt beslut att, efter moderns död i januari 1902, söka sig en framtid i Amerika. Livet där blev inte så enkelt som propagandan lät påskina.
Väl anländ till New York väntade hårt jobb och dålig lön, om det överhuvudtaget fanns något jobb att få för en nyanländ invandrare utan yrkesutbildning.

På något sätt tog sig Joe över kontinenten och han befann sig i San Fransisco under den stora jordbävningen där år 1906. Efter jordbävningen tog han sig till Portland i Oregon. Där fick han kontakt med den radikala fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World), en organisation som hade bildats två år tidigare.
I Spokane, nära gränsen mellan Washington och Montana, vistades Joe en tid. Där fanns 31 privata anställningsförmedlingar som erbjöd arbete mot en avgift på några dollar. Det visade sig sedan att jobben i bästa fall varade någon månad – i värsta fall fanns det inget jobb. I den miljön försökte IWW organisera de arbetslösa.
Påhejade av arbetsgivarna började Frälsningsarmén störa IWW:s möten med högljudd musik. IWW:s organisatör Jack Walsh kom då på idén med en egen sångbok, The little Red Songbook, som ett sätt att med sångens hjälp överrösta Frälsningsarmén. Det var till den sångboken som Joe Hill började bidra med sina texter, ofta till medryckande frälsningsarmémelodier.

Sången blev ett viktigt inslag i IWW:s verksamhet. Boken innehåller flera exempel på det från flera delar av landet, exempel på att man med hjälp av gemensam sång kunde skapa en gemenskap som besegrade myndigheters försök att komma åt arbetarna och deras organisation. Myndigheterna hade förstås andra medel till sitt förfogande, till exempel att släppa loss laglösa medborgargarden som misshandlade arbetare, ibland till döds.
I början av juli 1913 flyttade Joe till Murray utanför Salt Lake City för att försöka få arbete där.
Den 10 januari 1914 dödades en specerihandlare och hans tonårige son i något som förmodades vara en hämndattack. Joe Hill anklagades för mordet. Boken beskriver ingående hur mordet gick till och den följande rättsliga processen. I Salt Lake City, där många inflytelserika personer var medlemmar i mormonkyrkan, fanns det många korrumperande vänskapsband. Joe Hill dömdes till döden.
Efter gripandet den 14 januari 1914 fram till avrättningen den 19 november 1915 pågick en kampanj som bara tilltog i styrka för att släppa Joe fri. En som vädjade till delstaten Utah var president Woodrow Wilson. Allt förgäves.

William M. Adler har gjort grundliga efterforskningar, gått igenom domstolsprotokoll med mera och har skrivit en lättläst biografi över Joe Hill. Han presenterar också vem som han tror utförde mordet. Han avslöjar också namnet på den kvinna som Joe hade varit i bråk med kvällen för mordet. Joe själv ville inte avslöja namnet.
Förutom en biografi över Joe Hill får man en kortfattad historia över IWW och en inblick i de omänskliga förhållanden som nyinvandrade arbetare levde under i de västra delarna av USA i början av förra seklet.
Vi sjunger fortfarande Joe Hills sånger. Många skrevs till ett specifikt kamptillfälle medan andra är mer allmänna. Fortfarande aktuell är följande bit ur Alla slavar vakna:
Utan enhet går det galet.
Man och kvinna hand i hand,
ska vi slå mot kapitalet
som en flodvåg mot en strand.
Kom kamrat, organisera!
Ensam du ej mycket rår.
Men häng hop som halm och lera, då ska framtiden bli vår.