Mäns våld ur mäns perspektiv

2008-12-03 15:38:03

BOK	Våld till vardags – sjutton mäns berättelser
Redaktör	Ulf Krook, Mats Söderlund och Peter Fröberg Idling
Förlag	Ordfront 2008

Idén är att skriva en bok om mäns våld ur mäns perspektiv – företrädelsevis de delar av mäns våld som riktar sig mot kvinnor. 90 procent av våldet i världen utförs av män: siffran är från WHO och vi får den i ett av bokens bidrag. En ansenlig källa att ösa ur, med andra ord. Och redaktörerna Krook, Söderlund och Fröberg Idling har öst.

Av de sjutton medverkande skribenterna är många författare och poeter, men i sina texter representerar de alla sorters män: här finns den gubbsjuke, den före detta näringslivsprofeten, kåkfararen, akademikern, fadern och sonen. Skribenternas minsta gemensamma nämnare är att de alla är män.
Syftet verkar vara att skapa någon slags polyfoni, att berätta med flera röster och ur flera perspektiv.
Resultatet är ojämnt och, vad värre är: gång på gång reser texterna frågan varför jag läser dem och vad de har att tillföra diskussionen.
Först ut är Rickard Flinga, amerikan med svenskt medborgarskap som flyttade till Sverige efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff. Det är en bra början. Rickard Flinga, om nå­gon, vet vad våld är. Efter att ha skjutit elva eller tolv skott i mannen han misstänkt förgripit sig på hans dotter, tillbringar Rickard Flinga totalt 20 år i fängelse där han hinner knivskära två medfångar och beordra morden på ytterligare fyra. Rickard Flingas bidrag är ett försök att kartlägga våldet som kantat hans liv och spåra dess utlösande faktorer. Slutsatsen är varken ny eller överraskande: våld är den maktlöses snabbaste väg till makt.

Den våldsamme mannens självrannsakan når tyvärr vägs ände redan med bokens andra bidrag, Ulf Krooks Jag och min älskade, min älskade och jag. Det är en novell ur förövarens perspektiv om en manlig gymnasielärare som beskriver den relation han inleder med en av sina elever. Jag förstår att den manlige gymnasieläraren har en livskris, problem med sin sam­bo och vad han upplever som en förälskelse i den kvinnliga elev som han förgriper sig på. Själva övergreppet ställs han aldrig till svars för, vi får inte veta hur flickan mår efteråt och än mindre om läraren själv förstår allvaret i sina handlingar. Om något framställs han själv som ett offer.
Offermentaliteten kring män går igen i Lars Jalmerts text Strukturer. Den här gången är det de andra männen, de som inte slår, våldtar och dö­dar, som ska synliggöras. Lars Jalmert börjar i en beskrivning av hur han en mörk kväll på väg hem från bussen plötsligt inser att kvinnan som går framför honom på gångbanan är rädd för honom.
Att också mäns frihet att vara inskränks av den patriarkala strukturen är givetvis en riktig och viktig slutsats. Men det finns nog bättre sätt att vin­na anhängare än att låta mannens offerstatus konkurrera med kvinnans. Den ofrihet som mäns våld får Lars Jalmert att uppleva på vägen hem från busshållsplatsen måste anses vara bagatellartad i jämförelse med ofriheten hos kvinnan som går framför honom.
Bland de skönlitterära bidragen är de största problemen att den litterära kvalitén är så låg. Såväl historien om pojken som slår sin flicka och pojken som tvingas genomföra tortyr känns för konstruerade för att vara engagerande. Ett befriande undantag är Jens Liljestrands Intervju med Guillou. Författaren försöker ställa Guillou mot väggen för att han i roman efter roman reproducerar myten om den våldsamma manligheten, men till slut inser att han själv är bokstavligt talat fången i den.

Vill man vara hård – och det vill jag när jag läst alla texterna – är det här ett av två läsvärda bidrag i antologin. Det andra heter En sexists funderingar av jämställdhetsföreläsaren Lars Ein­ar Engström som, enligt egen utsago, för ett par år sedan själv var en fullfjädrad manschauvinist – utan att vilja medge det. Nu visar han istället tydligt sambanden mellan skolors och arbetsplatsers sexistiska jargong och det våld och de övergrepp kvinnor världen över utsätts för.
En manlig militär säger att han al­drig haft problem med kvinnor i försvaret så länge de ”betett sig som kvinnor” och Engström förklarar att den sexismen fyller samma funktion som det fysiska våld män riktar mot kvinnor, nämligen att manifestera sin egen, manliga makt och samtidigt hål­la kvinnor maktlösa.
Bara genom sin jargong kan män hålla kvinnor utanför.
Engström meddelar minusgrader från jämställdhetstermometrarna i bolagsrum och företagsstyrelser, men till skillnad från Gudrun Schyman verkar Engström se att problemen är för stora för att lösa genom att kvotera in kvinnor.
Han går vidare till att konstatera att hälften av alla män i Norge, ett av världens mest välmående länder, tycker att kvinnan får skylla sig själv om hon blir våldtagen efter att han ”uppträtt olämligt”, en definition som omfattar att flirta…

Ännu viktigare blir Engströms bidrag om det är så att Våld till vardags vill bjuda in män i debatten. Med enk­la och tydliga klargöranden reder han ut mycket av förvirringen kring var individens frihet att välja slutar och var det strukturella förtrycket av kvinnor börjar. Särskilt prostitution förkläs ibland till att vara självständiga kvinnors fria val av sysselsättning, kö­pet av samlaget ett köp av vilken vara som helst och myten om den lyckliga horan dyker upp också i Veckorevyn som samtidigt gör anspråk på att vara tonårstjejers sexuella rådgivare.
I det läget behöver de slagfärdiga argumenten slipas fram. Lars Eng-ström formulerar sina så här: ”Att kö­pa en annan människa är att våldföra sig på någon som är i underläge. /…/ Är det inte så att någonting är fel om du säljer din kropp så att någon an­nan kan bruka den? Det är våld, det är härskare och offer, det är det slutli-ga besegrandet av en kvinna. Det en­da som skiljer det från den rena våld- täkten är penningen. Allt annat är skitsnack och konstruktioner.”
Tyvärr för Lars Engström och tyvärr för läsaren finns det andra inlägg i samma debatt redan i antologin som inte är lika solklara.
I sin diskussion kring madonnan och horan, sexualitet, våldtäkter och prostitution, blandar René Vázquez Diaz ohjälpligt bort korten när han drar in kärleken och våra föreställningar om den.

Prostitutionen jämförs med relationen, beskriven som ”någon som ger dig nyckeln till sin kropp bara för att du är unik för henne.” Förutom att det är ett svagt och ytterst personligt argument flyttar det också fokus från makt och förtryck till kärlek och det påstådda sexuella behov som använts just för att rättfärdiga prostitution.
Det är antologins enda utomsven­ska bidrag, och, precis som ifråga om flera av de andra bidragen undrar jag hur redaktörerna har gjort ­texturvalet och hur de kommit fram till att författaren är kvalificerad att skriva om sitt ämne.
Efter att ha läst alla de sjutton männens texter och bara funnit två av dem värda att kallas intressanta bidrag till diskussionen om mäns våld mot kvinnor, tvingas jag tyvärr meddela att författarnas minsta gemensamma nämnare också verkar varit deras en­da nödvändiga kvalifikation för att få vara med och skriva: de är alla män.

Ulrika Waaranperä