Maoister i regeringen

2006-07-28 16:01:16




Den maoistiska gerillan i Nepal kommer att ingå i en ny interimsregering som ska bildas inom en månad. Detta stod klart sedan maoisternas ledare, Prachanda, den 16 juni träffade premiärminister Girija Prasad Koirala. Är detta en fredsprocess som kommer att hålla?

Aprilrevolutionen i år skapade en helt ny politisk situation i Nepal. Kung Gyanendras väg mot diktatur – upplöste parlamentet 2002 och regeringarna 2004-2005, tog över makten helt 2005 och införde undantagstillstånd i februari 2005 – slutade i en massrevolt som var nära att störta kungen helt och hållet.
Alla partier, inklusive maoisterna, togs på sängen av rörelsen, vars ryggrad var en generalstrejk i huvudstaden Kathmandu. Först under de sista dagarna försökte traditionella partier spela en roll, som Kongresspartiet, Kongress (D) och det största icke-maoistiska kommunistpartiet CPN(UML). De erbjöd ett skyddsnät för kungen och bildade en interimsregering den 28 april. Det förespråkades starkt av den indiska regeringen och av Västmakterna.

Avtalet den 16 juni

Avtalet den 16 juni mellan maoisterna och sjupartialliansen (SPA) säger att både det nuvarande parlamentet och konstitutionen (grundlagen) ska avskaffas. Det innehåller också en tidtabell för
• en ny interimsregering som inkluderar maoisterna.
• en interimskonstitution inom 15 dagar.
• ett datum för val till en konstituerande församling ska utlysas.
För att uppnå dessa eftergifter från SPA lovade Prachanda och maoisterna:
• att upplösa de ”folkregeringar” de upprättat under inbördeskriget sedan 1996 i byar, distrikt och på nationell nivå.
• att bjuda in FN att under perioden av val övervaka dess väpnade styrkor och vapenarsenal. FN ska också övervaka den nepalesiska armén (tidigare den ”kungliga armén”).
Flera politiker berömde Prachanda efter avtalet. ”Jag var djupt imponerad … han visade upp beundransvärda nationella känslor”, kommenterade Ramesh Nath Pandey, som var kungens utrikesminister. Men andra högertyper och diplomater från Väst varnade för att maoisterna ”inte tog avstånd från våld och inte gav någon tidtabell för avväpning” (Kunda Dixit, Nepal Times).
Maoisterna har utan tvekan många anhängare och är det parti som vunnit mest från revolutionen i april. Deras Folkarmé har 10 000-12 000 soldater och kontrollerar 75 procent av landsbygden. Efter vårens massrörelse har maoisterna också gått framåt i städerna.
Under maj höll det maoistiska kommunistpartiet massmöten runt om i landet, med ett massmöte med minst 200 000 deltagare i Kathmandu den 2 juni som kulmen. Maoistiska slagord var målade på väggar i hela staden och all trafik blockerades när deltagarna samlades.

Maoismen

När Prachanda träffade Koirala upprepade han tidigare löften om stöd till ”flerpartidemokrati” och hävdade att han kommit ut från djungeln för alltid. Maoisterna säger att sammanbrotten för tidigare fredssamtal 2001 och 2003 orsakades av regeringens vägran att acceptera val till en konstituerande församling.
Det är ändå oklart i vilken grad maoisterna verkligen kan riva upp de förändringar som de redan genomdrivit på landsbygden. Stödet till maoisterna baseras på dess kamp att förbättra vardagslivet för fattiga bönder, kvinnor, kastlösa och etniska minoriteter.
Maoism är i korthet en variant av stalinism. Dess perspektiv är en revolution via två stadier, först ett demokratiskt och senare ett socialistiskt. I kampen för det första ”demokratiska” stadiet eftersträvar maoisterna allianser med ”progressiva” och nationella borgare. Det gäller även när maoismen organiserar en väpnad gerilla.
All historisk erfarenhet visar dock att de demokratiska och socialistiska uppgifterna hänger ihop. I den ryska revolutionen 1917 kunde de viktiga demokratiska uppgifterna – nationell frigörelse och jordreform – uppnås först när arbetarna tog makten. Mao själv tvingades att överge sitt ursprungliga perspektiv av 50 års kapitalism i Kina och upprättade en regim med Stalins diktatur i Sovjet som modell.
Dagens maoister i Nepal lägger all betoning på revolutionens demokratiska uppgifter. Dev Gurung, en ledande medlem i maoisternas centralkommitté, intervjuades nyligen på Asia Times hemsida. ”Enligt Gurung är hans partis mål att göra Nepal till ett demokratiskt land med ett civiliserat samhälle. Det ska finnas utrymme för alla Nepals etniska och regionala grupper, med utveckling av en federal struktur om det behövs”.
”Om de vinner valet kommer partiet, enligt Gurung, att anta en ekonomisk politik som skulle förvandla den nuvarande självhushållsekonomin till en industriell. Nepal får inte tillåta sig förbli en marknad kapad av Indien. Gurung sade att ryktet att partiets politik betyder slutet för privat ägande av jord och annan egendom absolut inte var sant.” Också Prachanda säger att rebellerna kommer att ”uppmuntra industri, att skapa nya jobb och jakten på profiter” även om han samtidigt uttalar sig mot ”ekonomisk liberalisering och globalisering”.
Så vad kommer att förändras? Maoisterna tecknar en sorts nationell kapitalistisk väg i ett läge där Indien och Väst redan dominerar landets ekonomi, men utan att förbereda massorna på en kamp mot kapitalismen. Maoister i en regering med partier som är ökända för sitt tidigare samarbete med imperialismen och kungen kommer inte att kunna genomföra en verklig omvandling.

En fredsprocess?

Det var massrörelsen som lade grunden till en fortsatt omvandling av Nepal. Aprilrevolutionen hade på ett sätt också ett stöd från den maoistiska gerillan, som hade försvagat regimen.
På grund av avsaknaden av ett revolutionärt parti som bygger på arbetarklassen i städerna så framstår maoisterna som den kraft som massorna ställer sina förväntningar på. Uttalanden från de maoistiska ledarna, som inte ger massorna någon annan roll än som anhängare av maoisterna, riskerar nu att förvirra många aktivister. Den nuvarande fredsprocessen i Nepal har tyvärr inte bättre framtidsutsikter än sina föregångare i Palestina eller Östtimor. Från olika klasståndpunkter kommer både massorna som gjorde aprilrevolutionen och den feodala-kapitalistiska reaktionen att förstå att makten inte kan delas. Imperialismen och den nepalesiska borgerligheten är än så länge beredda att vänta och se. Just nu verkar Prachanda helt inställd på att etablera sig i Kathmandu. Men efter ett tag kan de maoistiska ledarna antingen möta ett uppror underifrån eller besluta sig för att lämna den centrala politiska scenen för en ny omgång av bondekrig.
Nepal är ett av världens fattigaste länder och därför i akut behov av en socialistisk rörelse som kan förbättra villkoren för arbetare, ungdomar och fattiga bönder. Nepal behöver inte nationalism utan internationalism genom att vända sig till arbetare i alla grannländer för stöd och gemensam kamp för socialism.

Per-Åke Westerlund