Marikas kamp om utsatthet och desperation

Extremt dåligt anpassade boendeplatser som sänker psykiskt sjuka än djupare ner i ohälsa har blivit vardag i klassklyftornas Sverige (Foto: SVT).

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Under 1990-talet avvecklade psykiatrireformen alla landets mentalsjukhus. Ambitionen var god: att öppna upp en sluten, stagnerad vård som mer förvarade och institutionaliserade än behandlade psykiskt sjuka människor. Patienterna skulle nu i högre grad behandlas i öppna vårdformer och komma ut i samhället. Ansvaret för deras rätt till eget boende och stöd togs över av kommunerna. Så var det tänkt.

Och hur har det blivit? SVT:s Uppdrag granskning (UG) berättar i Marikas kamp om oförsvarligt utsatta människor i en reform som inte rustades tillräckligt med resurser i olika former av stödboenden.
Reportern Anna-Klara Bankel har under de senaste åren följt Marika Sellgrens liv i en utförsbacke på väg mot vräkning. Marika lider av psykoser, svår ångest, depression, är otrygg och rädd. Hon berättar – inför illustrerande bilder och filmklipp – hur hon i sin ungdom kallades och talade om psykiska sjukdomar inför WHO i Genève och på socialdepartementet i Frankrike.
Marika flyttade ut från Beckomberga till en egen lägenhet. År 1988 kom den första vräkningen och 2003 den andra. Efter att ha levt i en förnedrande och ohälsosam hemlöshet i många år fick hon 2010 ett kontrakt på en etta i Hornstull. Det blev möjligt efter ett jättejobb i flera års tid från bland andra Marikas psykolog Lars Edner. 

UG är med då Marika vintern 2019 vräks från sin lägenhet. Marika har haft svårt att hålla efter städning av lägenheten. Huvudorsaken till vräkningen tycks ändå vara att grannar klagat på skrik inifrån och utanför hennes lägenhet, men framför allt för att hon har hotat grannar till livet. Kommunens boendestöd hade avslutats då även deras personal hotats. 
Ett intyg från psykiatrin säger att Marika på grund av sin sjukdom idag inte klarar av att förändra detta sitt beteende. Marika själv är förtvivlad – ”Jag står inte ut med att bli ett monster”. Psykolog Lars Edner hjälper Marika att ansöka om ett nytt stödboende. Socialtjänsten avslår med motiveringen att Marika inte har ett tillräckligt hjälpbehov och kan ställa sig i bostadskö eller hyra rum. 
Mats Fors, enhetschef på socialtjänsten, erkänner till slut till UG:s reporter att orsaken till avslaget mycket väl kan grunda sig i att de helt enkelt inte har ett lämpligt boende till Marika.

Marika transporteras nu till det privata vinstdrivande AB Ryssevikens boende i Haninge söder om Stockholm. I programmet framstår inte Ryssevikens boendeform lika bländande som på bolagets hemsida. Det är ett drogtolerant boende för många med missbruksproblem, men Marika är varken alkoholist eller narkoman. Hon kräks i sitt handfat av stanken hon möter i lokalen där hon ska bo, en stank som visar sig komma från en ihoprullad matta med avföring som fått ligga kvar i en korridor – ”En terminalplats”, konstaterar Marika.
Kommunerna betalar 28 000 kronor i månaden för ett rum på Rysseviken. Per Sternbeck från Equal, en ideell förening för social jämlikhet, säger i programmet: 
– Ryssevikens affärsmodell fun­gerar för att kommuner som Stockholm och andra kommuner inte tar sitt ansvar för den här gruppen och erbjuder dem ett anständigt boende. Så här har det varit i 25 år! Socialtjänstens verktygslåda är för liten. Det skulle behöva byggas 400-500 lägenheter så att det hela tiden finns boenden för de som inte mår bra, olika stödboenden med olika former av stöd. Det är jättelätt att vara förskräckt över hemlösheten, men det är betydligt svårare att hosta upp pengarna den kostar att lösa.

Förra veckans avsnitt av UG slutar med lite hopp för Marikas del. Hennes 81-åriga mamma Birgit besöker henne på morsdag och socialtjänsten har omprövat sitt beslut. Marika har fått flytta in på ett tillfälligt korttidsboende i Stockholm. 
Många människor runt om i landet som lider av psykisk sjukdom hamnar och lever i samma utsatthet vad gäller boende som Marika. Marikas kamp är en ögonöppnare om detta och krav om ambition och utvecklade stödboenden måste ställas på ansvariga politiker på riks, region och kommunnivå.
Alternativ som på Ryssevikens betecknar psykolog Lars Edner som ett mentalsjukhus utan ledning: 
– En deportation till ett isolerat ställe. Jag tycker det är förskräckligt!