Snö och långvarig kyla har förorsakat ett tilltagande tågkaos landet runt. Värst är läget i Sverige söder om Dal-älven med kraftiga förseningar och inställda avgångar i såväl fjärr- som lokaltrafik. Situationen har blivit så ohållbar att infrastrukturminister Åsa Torstensson talar om att kalla in militären för att skotta snö. Men det verkliga skälet till snökrisen är inte oväder, utan en vanvettig avreglering, privatisering och konkurrensutsättning av samhällets infrastruktur.Självklart utsätter den rådande vargavinterns snö och isbildning både spår, växlar och tågens underreden för stora påfrestningar. Även kraftförsörjningen och signalsystemen visar sig känsliga.
I Stockholms tunnelbana har kaoset förvärrats av att all trafik ovan jord har ställts in och ersatts av otillräckliga bussar. Detta sedan ett C20-tåg av nyare modell som inte gått att bromsa skenat förbi tre stationer på Söder utan att stanna. Varken elbromsen, lufttrycksbromsen eller nöd- bromsen fungerade.
De borgerliga media håller märkligt tyst om de fackliga reaktionerna.
”Våra medlemmar får i dessa dagar av kaos i kollektivtrafiken utstå mycket, allt ifrån arga resenärer till att sitta fast i flera timmar i tåg med kalla förarhytter” skriver styrelsen för SEKO klubb 119 för förare och trafikledare i tunnelbanan i ett pressmeddelande, och fortsätter:
”Vi förare och trafikledare i tunnelbanan har gång på gång påtalat brister i underhållet av spår, växlar, strömskenor och tåg. Det är anmärkningsvärt att SL:s säkerhetschef, Bengt Carlsson, säger till dn.se att han inte känner till de utbredda problem med hala spår och svårigheter att stanna som vi har med C20 (de ”nyare” vagnarna). Det som skett nu, med ett C20-tåg som inte gick att stoppa förrän efter att det passerat flera stationer, är en exceptionell händelse som måste utredas ordentligt. Men problemen med att C20 slirar och är svåra att få stopp på vid regn/halka/löv känner alla förare i tunnelbanan till”.
Tunnelbanefacket förklarar också tydligt orsaken: ”Det vi nu upplever är konsekvenserna av privatiseringen av tunnelbanan, där SL som huvudman inte tar sitt ansvar och uppenbarligen saknar förståelse för de underhållsbrister som råder i tunnelbanan. T ex är den snöröjning som tidigare sköttes och samordnades av SL nu uppdelad. Det saknas samordning när olika bolag ansvarar för olika saker och flera års eftersatt underhåll kräver att SL sätter in förebyggande åtgärder för att säkerställa att växlar och strömskenor fungerar”.
Förklaringen är likartad när det gäller fjärrtrafiken. Som Dan Gunnarsson skriver i ETC Göteborg fanns det i februari 1972 20 snöplogningslok strategiskt utplacerade längs järnvägsnätet, idag finns bara två som fungerar. På Roslagsbanan i Stockholm har man enligt ABC-nytt till och med tvingats hämta ut en spårrensare från 1909, som drivs av en eldriven motorvagn från 1934, från Spårvägsmuséet för att klara snöröjningen.
Även SJ:s hårt pressade VD Jan Forsberg påpekar att Banverket idag inte har den personalstyrka man hade förr, och som under snöväder kunde röja snö.
Antalet personer som arbetar med underhållet av Sveriges järnvägar har enligt SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén minskat med 1 500 personer sedan upphandlingarna började. ”För lite personal, ingen reservkapacitet och sänkt underhållsnivå” är resultatet.
– Det är dags att sluta leka marknad och reglera underhållet av järnvägen, säger Rudén.
Allt detta är resultatet av den huvudlösa avregleringen av järnvägen, som närmast ska fortsätta med helt fri konkurrens även på stomnätet mellan Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det började med att först Banverket, som skulle sköta infrastrukturen, och sedan godstrafiken (idag Green Cargo) och verkstäderna som skulle sköta underhållet o s v styckades av från SJ – först som sex fristående divisioner och sedan som bolag.
Då både Banverket och SJ ålades att spara pengar, hamnade snöröjningen uppenbarligen mellan stolarna. Och det blev inte bättre när sedan även Banverket Produktion, som från och med 1 januari 2010 heter Infranord AB och som i sin tur ska konkurrera med andra företag på lika villkor, styckades av från Banverket. Följden blev omfattande uppsägningar av personal och att flertalet snöröjningslok, som brukat stå i beredskap och kosta pengar i flera år, skrotades.
Att väldigt lite av detta kommer fram i debatten beror på att såväl den tidigare S-regeringen som högeralliansen bär ett gemensamt ansvar för avregleringen av Statens Järnvägar, som den 1 januari 2001 fullbordades med att det som ibland brukade kallas ”Hela folkets järnväg” ombildades till de sex aktiebolagen SJ AB, Green Cargo AB (godstrafik), Euromaint AB (verkstäder m m), Interfleet Technology AB (maskiningenjörer och tekniker), Unigrid AB/DB Business Partner (IT och data), Jernhusen AB (fastigheterna) och TraffiCare AB (städning och växling).
Först flera år efteråt kan man också höra någon egentlig kritik från SEKO-förbundet.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver självklart ett omedelbart återförstatligande av all järnvägstrafik.
Arne Johansson
