Mars 1919: Ny global rörelse för socialism bildas

av Per-Åke Westerlund

Trotskij höll anförande på Kominterns grundningskongress.

För 100 år sedan, den 2 mars 1919, samlades 53 delegater från vänster- och kommunistpartier till kongress i Moskva, med målet att bilda en ny arbetarinternational. Inom ett halvår hade den Kommunistiska Internationalen, Komintern, en miljon medlemmar.Socialister idag behöver studera och dra lärdomar av historien. Komintern visade arbetarklassens styrka i en revolutionär tid, och underströk behovet av revolutionära masspartier för att göra slut på kapitalismens krig och utsugning.

Högerpolitiker och borgare använder den ryska revolutionens urartning till en diktatur under Stalin som ett argument mot Komintern och socialism. Men faktum är att det var just nederlagen för revolutionerna i andra länder som lade grunden för stalinismen. 

De politiska och organisatoriska svagheterna hos de nybildade kommunistiska partierna och hos Komintern som helhet öppnade för kontrarevolutionen och isolerade Sovjetunionen. Stalin lanserade då parollen om ”socialism i ett land” och upprättade sin egen och byråkratins makt i Sovjet med allt blodigare utrensningar. Att Stalin 1943 officiellt lade ner Komintern understryker motsättningen mellan stalinismen och den politik som drevs när Komintern bildades (se ruta med lästips).

Arbetarrörelsen har alltid varit internationell. Detta till skillnad från borgarklasserna, vars bas är nationalstaterna, från maktutövning inom landet till att bedriva krig och erövra kolonier. 

Arbetarklassen däremot har gemensamma intressen över de nationella gränserna, sammanfattat av Marx och Engels i Kommunistiska Manifestetsslutord, ”Proletärer i alla länder, förena er”. Nu var det majoritetens, arbetarnas, tur att upprätta sitt samhällssystem, socialismen.

Den Första Internationalen bildades 1864 och innehöll flera olika riktningar, från marxister till anarkister och fackföreningsledare. Den Andra Internationalen bildades 1889 och bestod av snabbt växande socialdemokratiska arbetarpartier som i huvudsak försvarade Marx revolutionära idéer. I denna international ingick de ryska socialdemokraterna, vars vänsterflygel var bolsjevikerna under Lenin.

Den Andra Internationalen kollapsade när första världskriget bröt ut. Trots återkommande deklarationer från alla ingående partier om motstånd mot krig valde nästan alla partiledningar att stödja det egna landets krigföring. De tyska socialdemokraterna organiserade massdemonstrationer mot kriget så sent som veckan innan krigsutbrottet, men sedan röstade dess parlamentsledamöter för krigskrediterna. I land efter land slöt de socialdemokratiska partierna ”borgfred” med borgerliga regeringar och kungahus.

De socialdemokratiska partiernas kapitulation chockade både Lenin och Rosa Luxemburg, som var ledande för vänstern inom de tyska socialdemokraterna. 

Lenins slutsats var att den kollapsade Andra Internationalen måste ersättas med en ny, en Tredje International. 

Ett första steg var att samla krigsmotståndare i de socialdemokratiska partierna till en konferens i Zimmerwald i Schweiz den 5-8 september 1915. 37 representanter från 11 länder deltog, varav de flesta kom från de socialdemokratiska partiernas vänster. Men från bolsjevikerna, Italiens socialistparti och några till kom officiella representanter. Det uttalande som antogs, som hade skrivits av Leo Trotskij, fördömde kriget och dess hot mot hela mänskligheten. Manifestet pekade ut ansvaret hos de partier som gett stöd till kriget, och uppmanade till klasskamp mot kriget, för socialism.

På initiativ av Lenin samlades direkt efteråt Zimmerwaldvänstern, inklusive ombuden från det svenska socialdemokratiska ungdomsförbundet och partivänstern, Zäta Höglund och Ture Nerman. Ett sekretariat upprättades i Stockholm, där en sista Zimmerwaldkonferens arrangerades i september 1917.

Zimmerwald bestod av vänsterminoriteter och oppositionella mot kriget. Men dessa styrkeförhållanden ändrades helt av den ryska revolutionen.

I februari 1917 störtades den allsmäktige tsaren och i oktober tog arbetarnas demokratiska råd, sovjeterna, makten under ledning av bolsjevikpartiet. I oktoberrevolutionens första beslut uppmanades till omedelbar fred. Första världskriget hade då krävt närmare 10 miljoner döda stridande och 6-7 miljoner civila.

Både den ryska revolutionen och bolsjevikpartiet var starkt internationalistiska. Hela perspektivet efter att  arbetarna tagit makten i Ryssland var att den ryska revolutionen var inledningen på en serie internationella revolutioner.

Erfarenheten från Ryssland var också att alternativet till ett fullbordat maktövertagande var den råaste reaktion, likt den diktatur general Kornilov försökte upprätta i augusti 1917. Bland arbetare och förtryckta i hela världen tände ryska revolutionen hoppet om befrielse från kriget, nöden och allt förtryck. Hundratusentals aktivister i arbetarrörelsen internationellt började betrakta sig själva som bolsjeviker. 

Kvinnor startade ryska februarirevolutionen 1917 som störtande tsaren och senare ledde till arbetarnas maktövertagande.

Redan den 24 januari 1918 genomfördes en första konferens med internationella deltagare, däribland från det svenska vänstersocialdemokratiska partiet SSV.

Internationalismen var också ett resultat av kriget. I Ryssland fanns två miljoner krigsfångar, varav många återvände till sina hemländer som anhängare av revolutionen. Tidningar och bulletiner gavs ut på en rad olika språk. När kontrarevolutionen tog till vapen och utländska arméer invaderade Ryssland anslöt sig 50 000 från områden utanför tsar-Ryssland som frivilliga i Röda Armén. 

När revolutionen bröt ut och kejsaren störtades i Tyskland i november 1918 blev frågan om en ny international akut. 

Bolsjevikerna hade bytt namn från socialdemokrater till kommunister för att avskilja sig från krigspartier. Nya partier bildades: Österrike den 3 november, Ungern den 24 november, Polen den 15 december och den 19 januari även i Argentina. Viktigast av de nya partierna var det tyska kommunistpartiet KPD som bildades på nyåret 1919, med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i ledningen. 

Efter revolutionen i november, då Rosa Luxemburg frigavs från fängelset – hon hade dömts för sitt krigsmotstånd – drog hon slutsatsen att den ryska revolutionen visat vägen och partiet måste bildas.

I december kom en representant från de tyska kommunisterna, Eduard Fuchs, till Moskva för diskussioner. I ett av säkerhetsskäl kodat meddelande hälsade Rosa Luxemburg till Lenin: ”Må Gud se till att det kommande året uppfyller alla våra önskningar. Vänliga hälsningar. Farbror kommer att rapportera om vårt liv och agerande, under tiden trycker jag din hand”.

Men bara drygt två veckor efter KPD:s bildande mördades Liebknecht och Luxemburg av de frikårer som bildats av den socialdemokratiske polisministern Noske.

Utan kännedom om morden skickade det ryska partiet och åtta nya kommunistpartier den 24 januari ut en inbjudan till grundningskonferens för en ny international. Texten, som skrevs av Trotskij, visade hur alternativen stod mellan generalernas blodiga diktaturer eller arbetarnas diktatur för att ”bygga en en ny värld på ruinerna i de länder som förstörts av kriget.”

Inbjudan underströk också hur socialchauvinisterna – de socialdemokratiska partiernas ledning som stött kriget – tagit till vapen mot arbetarna, både i Ryssland och Tyskland. 39 grupper och partier bjöds in. Från Norge, Italien och Serbien handlade det om masspartier, i Sverige, Bulgarien och Nederländerna om stora vänsterutbrytningar ur Socialdemokraterna. 

Kongressen genomfördes under pågående inbördeskrig i Ryssland, med revolution och kontrarevolution på dagordningen i stora delar av Europa. Flera ombud kunde inte ta sig till Moskva, men bland dem som var på plats fanns Otto Grimlund från SSV. 

Ture Nerman beskrev senare i sin bok om Komintern: 

”Öppnandet skedde nu den 2 mars kl. 18 i domstolsbyggnaden i Kreml. Den långa salen var dekorerad med röda dukar med inskriptioner: ’Leve Tredje Internationalen!’ o.d. På väggarna fanns bilder av revolutionära ledare i olika länder och på en vägg den proletära frihetskampens offer: Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg med flera.

Det var Lenin som öppnade den historiska sammankomsten, och hans stenografiskt nedtecknade anförande ger vältaligt stämningen för dagen hos den nya världsrörelsens centrala ledning:

På uppdrag av det ryska kommunistpartiets centralkommitté öppnar jag den första internationella kommunistiska kongressen. Först ber jag alla närvarande att resa sig till minne av Tredje Internationalens bästa representanter, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. (En tyst minut.) Kamrater! Vår sammankomst är av vittgående världshistorisk betydelse. Den bevisar, att den borgerliga demokratins illusioner är krossade.”

På kongressen fanns 34 ombud som tillsammans hade 56 röster. Exempelvis hade Eberlein, den enda deltagaren från KPD, 5 röster. Otto Grimlund från SSV hade tre röster, liksom representanten från det norska Arbeiderpartiet och de tre deltagarna från det finska kommunistpartiet. Dessutom deltog 19 ombud med rådgivande röst.

Hugo Eberlein hade med sig direktiv från KPD att konferensen skulle ses som förberedande och att han därmed inte skulle rösta för att där och då bilda en ny international. Lenin och bolsjevikerna förklarade att de i så fall skulle vara beredda att skjuta upp beslutet. Men under konferensens gång argumenterade allt fler för att steget måste tas. 

Otto Grimlund var en av dem och fick svar av Eberlein:

”Verkliga kommunistpartier finns endast i få länder. I de flesta har de skapats de sista veckorna, i flera länder där det idag finns kommunister finns det ännu ingen organisation. Jag är förvånad, när representanten för Sverige yrkar på grundandet av Tredje Internationalen och måste medge, att det i Sverige inte finns någon rent kommunistisk organisation utan bara en stor kommunistisk grupp inom det svenska socialdemokratiska partiet.” 

Grimlund i sin tur ”erinrade om, att hans parti energiskt försvarat Zimmerwald och den ryska bolsjevikrevolutionen” (citat ur Ture Nerman, Kommunisterna).

När kongressen hade fattat beslutet att bilda den Tredje Internationalen (Kommunistiska Internationalen, Komintern) förklarade Eberlein att han fortfarande tvivlade på om det var rätt, men att han nu skulle försöka få sina kamrater i Tyskland att snarast ansluta sig.

Kongressen såg bildandet av internationalen som ett avgörande steg till en federativ socialistisk världsrepublik. Ett samhälle i total kontrast till världskrigets slakt och de diktaturer som upprättats. Denna vita terror brännmärktes i en särskild resolution: ”Den ryska tsaristiska regeringen nedsköt och hängde arbetarna och bönderna, samt tillställde judepogromer. Den österrikiska monarkien dränkte i blod resningen bland de ukrainska och tjeckiska arbetarna och bönderna. Den engelska bourgeoisien dödade de bästa representanterna för det irländska folket.”

Utifrån den ryska revolutionens erfarenheter betonades betydelsen av arbetardemokrati byggd på demokratiska råd:

”…huvuduppgiften för de kommunistiska partierna i de land, där rådsmakten ännu icke upprättats, består i följande:

1. Upplysning bland de breda skikt av arbetarklassen om den historiska betydelsen av den politiska och praktiska nödvändigheten att skapa en ny proletär demokrati, som måste sättas istället för den borgerliga demokratin och parlamentarismen;

2. utbredning och utbyggnad av råden på alla industriens områden, i här och flotta såväl som bland lantarbetare och småbönder, samt

3. erövring av en säker, medveten, kommunistisk majoritet inom råden.”

Detta år, 1919, hängde borgarklassens makt och kapitalismen på en mycket skör tråd. Bara några veckor efter kongressen tog Ungerns arbetare makten och strax därefter upprättade arbetarna i Bayern en sovjetrepublik. Den senare varade från den 7 april till 3 maj, medan den ungerska föll den 1 augusti. Båda krossades i blod.

År 1919 var också generalstrejkernas år, med verkligt global arbetarkamp. Massiva generalstrejker organiserades i bland annat Skottland, Peru och det nybildade Jugoslavien. Hela städer skakades eller togs över av arbetarkampen, som Seattle, Winnipeg, Limerick, Barcelona, Glasgow, Belfast, Zurich och många fler.

Kommunistpartierna och hela Komintern växte snabbt och hade på hösten 1919 en halv miljon medlemmar utanför det tidigare tsar-Ryssland. 

Året efter splittrades det tyska oavhängiga socialdemokratiska partiet (en vänsterutbrytning ur socialdemokraterna) och KPD fick 300 000 nya medlemmar. 

Majoriteten i det franska socialistpartiet gick med i Komintern (150 000 av 200 000 medlemmar). Stora kommunistpartier växte fram i Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Komintern skilde sig också från Andra Internationalen i betoningen av den koloniala revolutionen. På den andra kongressen 1920 deltog 30 delegater från Asien, däribland nationer och folkgrupper som hade förtryckts under tsaren.

Det optimistiska perspektivet 1919, på snabba maktövertaganden runt om i Europa och världen, grusades av kontrarevolutionens segrar. Revolutioner och strejker visade arbetarklassens styrka och kunde tvinga fram eftergifter, men de ledde inte till att arbetarna tog makten. 

Förklaringen gavs redan på Kominterns grundningskonferens för 100 år sedan. I det manifest som föredrogs av Trotskij och antogs enhälligt understryks det revolutionära partiets avgörande betydelse:

”Om den Första Internationalen förutsett den kommande utvecklingen och utstakat dess vägar, om den Andra Internationalen samlat och organiserat miljoner proletärer, så är den Tredje Internationalen den öppna massaktionens International, det revolutionära förverkligandets, handlingens International. Den socialistiska kritiken har till fyllest brännmärkt den borgerliga världsordningen. Det internationella kommunistiska partiets uppgift består i att omstörta denna ordning och i dess ställe upprätta den socialistiska ordningens byggnad.”

De nya kommunistpartierna saknade bolsjevikpartiets långa erfarenhet. Tusentals aktiva arbetare hade skolats av partiets politik och kamp. Ledningen under Lenin och Trotskij förstod att revolutionen inte kunde stanna halvvägs. Partiets metod att under 1917 ”tålmodigt förklara” vad som behövdes, parallellt med konkreta paroller som ”Fred, bröd, jord” och ”all makt åt sovjeterna” motsvarades av arbetarnas egna erfarenheter och ledde till masstillströmning till partiet. 

I andra länder saknades kommunistpartier eller så byggdes de upp efter revolutionerna. 1919 fanns möjligheten att ta makten i flera länder. I Tyskland förspilldes revolutionen på hösten 1923, vilket så småningom öppnade för den värsta reaktion. 

Med Sovjetunionens isolering och stalinismens hårdnande grepp tappade Komintern mycket av sin attraktionskraft, trots att kommunistpartierna envist och helt felaktigt hävdade att de följde i spåren av Lenin och den ryska revolutionen. 

De verkliga marxisterna var de internationalister som med Leo Trotskij tog kampen mot stalinismen.

Lästips: www.marxistarkiv.se – klicka i vänsterspalten på ”arbetarrörelsen”, därefter på Kommunistiska Internationalen. Här finns artiklar, böcker och historiska dokument.