”Det är rätt att demonstrera, annars kommer vänstern att försvinna” sa Franco Giordano, ordförande för Prc (Partiet för kommunismens återfödelse), den 20 oktober. Hans parti hävdar att en miljon hörsammade uppmaningen att demonstrera i Rom den dagen.100 000 är troligen en mer korrekt siffra, men även det är en framgång.
Prc var tvungna att vinna tillbaka lite av det förtroende man förlorade i lokalvalen i maj och den 9 juni, då bara en handfull dök upp på deras ”protest” mot Bush när hanbesökte Rom. Den dagen valde tiotusentals att gå i en alternativ demonstration mot Bush och den italienska regeringens utrikespolitik.
Demonstrationen 20 oktober var också en språngbräda för den nya formationen Cosa rossa, ”Röd sak”. Det är en federation som föreslås bestå av de ”radikala vänsterpartier” som ingår i regeringskoalitionen.
Röd sak är emellertid inget steg mot ett nytt arbetarparti, snarare partiledarnas desperata försök att undvika en valmässig förintelse. Detta sedan de två största kapitalistiska partierna i Prodis koalition – ex-kommunistiska DS och exkatolska Margherita – gått samman i det nya demokratiska partiet, och nya vallagar straffar små partier.
Trots att de ingående partierna är oense om i stort sett allting, vill Giordano att Röd sak ska ha medlemskorten klara innan årets slut. Ändå stödde två av de ingående partierna, sd (Demokratisk vänster) och de gröna, inte ens demonstrationen den 20 oktober, eftersom de motsatte sig en demonstration mot en regering som de är medlemmar i, vilket ju åtminstone är en konsekvent politik.
Förvirrat Prc
Prc har å andra sidan har trasslat in sig rejält. Det insisterade på att demonstrationen inte riktade sig emot Prodiregeringen, utan skulle ”övertala” samma regering att ändra sin politik, särskilt ifråga om otrygga anställningar. Det organiserade dock protesten mer än en vecka efter att arbetarna hade röstat om en överenskommelse om höjd pensionsålder och osäkra anställningar som undertecknats av regeringen, de största facken och arbetsgivarföreningen Confindustria.I 18 månader har Prodis regering representerat näringslivets intressen. Ändå har Prc fortsatt att stödja koalitionsregeringen och röstat igenom en stadig ström av arbetarfientliga förslag. Prc har tappat all tro på att arbetarklassen genom kamp kan förändra samhället och föredrar istället att koncentrera sig på parlamentarisk övertalning tillsammans med enstaka demonstrationer enligt klassiskt mönster, som den 20 oktober.
Det är ännu inte klart exakt hur Röd sak kommer att utvecklas. Vilken struktur det än får, kommer dess huvudsakliga syfte att vara att gå ur ett kommande val med tillräckligt många röster för att bilda koalition med demokratiska partiet. Alla federationer som omfattar sd och de gröna kommer dock att stå längre bort från arbetarklassens intressen än vad Prc i nuläget gör.
Om det skulle hållas val idag pekar alla opinionsmätningar på en seger för center-högern, men också center-högern är splittrad och de mer nyktra kapitalisterna vill inte ha den instabilitet som en Berlusconiregering skulle innebära.
Om Prodi faller är det troligaste att han ersätts av en tillfällig, teknokratisk regering, vars huvudsakliga uppgift blir att införa en ny vallag.
Därefter skulle Walter Veltroni, Roms borgmästare och nyvald ledare för demokratiska partiet, ha en chans att vinna och skapa en ny koalition utan den ”radikala” vänstern.
Veltronis program är dock en manual för hur man hamnar på kollisionskurs med arbetarklassen, med minskade offentliga utgifter, sänkta inkomstskatter och mer privatiseringar.
Komikern Grillos protest
Känslan av alienation gentemot Italiens politiker och partier är utbredd. När den populäre komikern Beppe Grillo lanserade en protestdag mot politiken via sin blogg, gick hundratusentals människor ut på gatorna. Folk köade i timmar för att skriva på en protestlista mot korruptionen inom politiken och Grillo möttes av jubel när han lovade att ”förstöra” politiska partier.I mars kommer Prc att genomföra en kongress, med Röd sak som viktigaste punkt.
Partiets vänsterfalang (Controcorriente) ”Mot strömmen”, håller på att arbeta fram ett dokument som argumenterar emot Röd sak och för att bryta med demokratiska partiet och bilda ett fristående vänsteralternativ med bas på arbetsplatserna och i de sociala rörelserna. Dokumentet ska presenteras för Prc:s gräsrötter i en kampanj innan kongressen. Även om man inte sedan vinner omröstningen på kongressen, kommer kampanjen att ha stor betydelse för att ena oppositionella krafter.
Den typen av krafter kan uppstå ur arbetsmarknadskonflikter, som varvsarbetarnas strejk mot privatiseringarna, bland dem som röstade nej till sänkt pensionsålder och försämrad anställningstrygghet, eller bland de offentliganställda, som organiserar en generalstrejk mot det förslaget den 9 november.
Samtidigt fortsätter de sociala rörelserna att utvecklas. Exempel på det är proteströrelsen mot den amerikanska militärbasen i Vicenza och de tiotusentals eleverna som strejkade mot marknadsanpassning av utbildningssystemet.
Trots den nuvarande situationens komplikationer och förvirring, förebådar de här striderna mycket större strider ur vilka ett nytt arbetarparti och kämpande revolutionära, marxistiska krafter i Italien kan formeras.
Christine Thomas
CWI Italien
