De israeliska kommandosoldaternas blodiga massaker med enligt inofficiella uppgifter 19 döda och ett 60-tal skadade på den internationella hjälpkonvojen Ship to Gaza är ett statsterroristiskt piratdåd på internationellt vatten som i ett slag avslöjar den israeliska statsledningens karaktär.Demonstrationer genomförs i minst 17 städer runt om i Sverige idag. Rättvisepartiet Socialisterna hyllar de hundratals modiga aktivister från flera länder, inklusive elva från svenska Ship to Gaza, som riskerat – och nu i flera fall offrat – sina liv i en imponerande humanitär solidaritetsaktion för att bryta Israels kriminella blockad av Gaza och det palestinska folket.
Att MUF:S ordförande Niklas Wykman stöder Israels aktion och hånar hjälparbetarna som “nyttiga idioter” och “terrorister” lär snabbt förpassa honom till historiens skamvrå. Till och med Carl Bildt, den svenska högerregeringen och EU kan nu att få det svårt att upprätthålla normala relationer och “business as usual” med den israeliska regimens mördare.
Ändå ska ingen förvänta sig att FN:s säkerhetskommitté kommer att utsätta den israeliska staten för någon motsvarande blockad eller att EU:s imperialistiska stater kommer att inleda några kännbara sanktioner, som svar på att den israeliska blockaden av Gaza bryter all internationell rätt. Inte heller lär vi få se vare sig den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, försvarsministern Ehud Barack eller de andra mördarna släpade inför någon internationell domstol – sådana är imperialismens spelregler. Den israeliska regimen, som försöker blockera all oberoende rapportering om händelserna, drar sig inte för att dra en egen snyfthistoria om att deras egna kommandosoldater var tvungna att försvara sig mot en terroristisk lynchmobb på båtarna som angrep med dem med järnrör och yxor och hotade att vrida vapnen ur deras händer.
Att den israeliska flottans kommandosoldater alls satte sin fot på dessa båtar på internationellt vatten var
ett solklart piratdåd som berättigar varje självförsvar. Ändå var, enligt Free Gaza Movement, det
enda motstånd som förekom ett symboliskt försvar av styrhytt och motorrum. Man kan bara spekulera om motivet till att den israeliska aktionen, som enligt förhandspropagandan bara skulle använda begränsat våld för att tvinga de sex fartygen till en israelisk hamn, mAshdod, där godset skulle kontrolleras och sedan föras vidare till Gaza, slutade i ett blodbad. Det kan inte uteslutas att massakerns vidd var oavsiktlig, men den kan också ha varit ett blodigt sätt för den högerextrema israeliska regeringen att markera att den inte har några planer att ge efter vare sig för kraven på att blockaden av Gaza ska avbrytas eller för några andra krav.
Enligt nyligen publicerade dokument beskrivs blockaden som “en central pelare i den väpnade konflikten med Hamas”. Den baseras också på statistik över det minimala kaloriintag, fördelat efter ålder och kön, som krävs för att hålla Gazas 1,5 miljoner invånare vid liv. Massakern har också inträffat just i ett läge då
Obamas USA-administration åter försöker öppna en ny förhandlingsprocess, som få har några förväntningar på. När samtalen senast skulle inledas i mars avbröts de av Israels besked att de inleder bygget av 1600 nya lägenheter på ockuperad mark i östra Jerusalem.
Även om Ship to Gazas konvoj med 10000 ton av förnödenheter aldrig nådde sin destination har den samtidigt, till ett ohyggligt mänskligt pris, visat att motståndet och den internationella solidariteten inte heller är beredd att ge upp. Den har också åstadkommit en oerhörd prestigeförlust för Israels regering.
Att Dror Feiler, med sitt outtröttliga engagemang som ordförande i Judar för israelisk-palestinsk fred, ingick i konvojen har särskild betydelse. Risken finns att mera blod kan komma att flyta när vreden kokar i samband med de massiva och spontana protester som nu kan väntas såväl mot israeliska ambassader och konsulat, som inom Israel. I Israel varnar den liberala tidningen Haaretz för en ny Intifada om Raed Salah, ledaren för Islamiska Rörelsen i Israel – som rapporteras vara bland de svårt skadade, skulle dö.
Desto viktigare är det nu att den palestinska saken får stöd av en massiv uppslutning i dessa protester
även från den israeliska vänstern. Utvecklingen idag, ett drygt år efter kriget i Gaza, pekar alltmer mot en ny, tredje Intifada, där massornas vrede och beslutsamhet snabbt kan visa sig bli ett oändligt mer potent vapen än kontraproduktiva missiler och självmordsbombare. Detta är också förklaringen till att växande delar av den härskande klassen i Israel och USA gör ett nytt försök att åstadkomma ett nykolonialt fredsförsök för att avdramatisera konflikten – något som dock aldrig kan övertyga ett kapitalistiskt Israel om att tillåta en genuint oberoende palestinsk stat på sin bakgård.
En återgång till folklig masskamp är utan tvekan den enda vägen att uppnå eftergifter och som till slut även kan göra slut på ockupationen och det nationella förtrycket. Detta kräver samtidigt nya organisationer baserade på genuina vänsterkrafter, fackföreningar och lokala aktivister för Palestinas arbetare, fattiga och bönder som kan bryta den förlamande dominansen av korrupta och reaktionära
rörelser som Fatah och Hamas. På motsvarande sätt måste den israeliska vänstern reorganiseras.
På denna grundval, baserad på socialistiska idéer, skulle också en klassmässig enhet och solidaritet kunna skapas mellan palestinska och israeliska arbetare som till sist kan besegra den till tänderna beväpnade israeliska staten och lägga grunden för en socialistisk federation på likaberättigad basis mellan de båda folken.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensivs redaktion
