Masskampen 2019 – en global politisk vändpunkt

Under hela året har massrörelser skakat makthavarna: Sudan, Chile (bilden), Libanon, Hongkong och så vidare. Motståndet mot den rådande ordningen och nyliberal politik förenar dem (Foto: Wikipedia CC).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

År 2019 markerar en definitiv politisk vändpunkt globalt. Särskilt under de senaste månaderna har vi sett masskamp och generalstrejker med revolutionära drag. Det är explosioner som har laddats upp under lång tid – mot makthavare, deras nyliberalism och bristen på demokrati. Dessa protester har också uppvisat grundläggande idéer i det socialistiska programmet – arbetarklassens styrka och behovet av internationalism. 
Samtidigt har regeringar, diktatorer och generaler visat att den härskande klassen inte avgår frivilligt. Väpnad kontrarevolution och brutalt förtryck har använts mot fredliga demonstrationer och unga aktivister.

De flesta regeringar runt om i världen är tysta om kontrarevolutionens våld eller kräver ”lugn”. Nyhetsmedier talar om ”våldsamma konflikter” mellan statliga styrkor och demonstranter. Faktum är att våldet överallt består av attacker från tungt beväpnade kontrarevolutionära styrkor, medan de som protesterar försöker försvara sig. 
I Bolivia har fler än 30 personer dödats av statliga styrkor under de senaste två veckorna, åtta av dem i en massaker i El Alto den 19 november. För imperialismen och regeringarna är dessa händelser en skarp varning om hur svagt deras globala kapitalistiska system är. 
Denna våg av protester äger rum samtidigt med en kraftig ökning av interimperialistiska konflikter (USA mot Kina), en trolig nedgång i världsekonomin och en fördjupad klimatkris. 

Förra veckan blev Iran och Colombia de senaste arenorna för massprotester. I Iran, efter ytterligare en drastisk prishöjning på bränsle, ägde protester rum i över 100 städer. Den nya ekonomiska bördan för arbetare och fattiga kopplades omedelbart till den teokratiska diktaturen. Den högste ledaren, Khamenei, gick ut på TV för att fördöma protesterna och hävdade att extrainkomsterna på bränsle skulle gå till de fattigaste. Svaret var ökad ilska, inklusive att bilder av Khamenei brändes. 
I Colombia följdes generalstrejken den 21 november, med 250 000 i demonstrationer, av gatuprotester mot privatiseringar och nedskärningar av pensioner. Staten svarade med ett utegångsförbud i Bogotá och tung polisnärvaro. 
Jämfört med den så kallade arabiska våren 2011, som störtade Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, är denna protestvåg global och har tydligare sociala krav på jobb, vatten, elektricitet etcetera. Politiskt har massorna också dragit slutsatsen att regimförändring inte är tillräckligt. I Sudan har massorna fortsatt sina mobiliseringar efter att diktatorn al-Bashir störtades. 

Årets rörelser är långvarigare än tidigare. Protesterna på Haiti startade i februari och Hongkong i juni. Libanons ”oktoberrevolution” tvingade premiärminister Hariri att avgå efter två veckor. I mitten av november gick bankarbetare ut i obegränsad strejk, vägar blockerades runt om i landet och statliga byggnader blockerades. Algeriet har sett massdemonstrationer varje fredag, också efter att Bouteflika tvingades avgå, med slagordet ”Ny Revolution”. 
Kampen är också inspirerad av de ungdomliga klimatstrejkerna och den globala kvinno- och feministrörelsen. Både har en internationell karaktär och använder strejkvapnet. 
Med generalstrejker har styrkeförhållandet mellan klasserna gjorts mycket tydligt – den isolerade lilla eliten mot majoriteten av arbetarna och fattiga, inklusive arbetarklassens ekonomiska och kollektiva roll, den kraft som kan uppnå en socialistisk omvandling av samhället. 
Rörelserna kombinerar många frågor, från ekonomiska svårigheter och brist på demokrati till sexistiskt förtryck och miljöfrågor. I Indonesien i slutet av september organiserades studentprotester på över 300 universitet mot en lag som olagligförklarade sex utanför äktenskapet, riktat mot hbtq+-personer, men kraven riktades snabbt också mot korruption och avverkning av regnskogar.

Borgerliga ”experter” har stora svårigheter att förklara dessa rörelser. Tidskriften Economist avfärdar kopplingen till nyliberalism och regeringars politik, och påstår att ”sökandet efter ett gemensamt tema är meningslöst”, att protester kan vara ”mer spännande och även roligare än den grå vardagen” och varnar för att ”solidaritet blir mode”. Detta förklarar naturligtvis ingenting: varför protesterna äger rum nu eller varför inte fler alltid tycker om den här typen av ”kul”. 
Som marxister måste vi överväga och analysera både de tydliga gemensamma nämnarna, styrkorna och svagheterna i dessa rörelser, liksom de olika krafterna i kontrarevolutionen. Naturligtvis finns det nationella särdrag, men också många likheter. 
Detta är en global vändpunkt som skapas av kapitalismens djupa politiska och ekonomiska kriser, dess återvändsgränd och förfall, vilket förklarats i många diskussioner och dokument från CWI-majoriteten. Politiskt ser vi den härskande klassen förlita sig på högerpopulism och nationalism, i ett alltmer parasitärt ekonomiskt system. De har ingen utväg. 

Vem riktas dessa massprotester mot? Vad ligger bakom den explosiva ilskan?
1. Det extrema hatet mot regeringar och partier. I Libanon är den dominerande parollen ”Alla måste avgå”. Till skillnad från den stora rörelsen 2005 inkluderar detta krav nu också Hizbollah och dess ledare Nasrallah. I Irak vill rörelsen förbjuda alla befintliga partier i kommande val, inklusive Muqtada al-Sadrs rörelse som har kunnat avleda tidigare protester. I Chile ropar människor på gatorna ”Bort med alla tjuvar”. 
2. Decennier av nyliberalism och krympande levnadsstandard, ingen framtid. Internationella valutafondens (IMF) krav på mer nyliberalism med minskade statliga subventioner utlöste revolterna i Sudan och Ecuador. I Libanon går 50 procent av statens utgifter till skuldbetalningar. Nya åtstramningar utlöste också protesterna i Haiti, Chile, Iran, Uganda och andra länder. Till detta hör den extrema ökningen av ojämlikheten, med Hongkong och Chile som viktiga exempel. 

Demonstranter blockerar passagen över en bro i libanesiska Beirut (Foto: Nadim Kobeissi / Wikipedia CC).

Kampen visar upp många gemensamma drag.
1. Enorma fredliga demonstrationer var startskottet i många länder. Två miljoner marscherade i Hongkong i juni (med en befolkning på 7,3 miljoner), över en miljon vardera i Chile och Libanon, och flera hundratusen på Tahrirtorget i Bagdad. I de flesta fall har protesterna inte bara varit i storstäderna, utan har spridits till mindre städer och landsbygd. 
2. Generalstrejker har varit avgörande för att störta och skaka regimer. År 2019 började med den stora generalstrejken i Indien (150 miljoner) och fortsatte med Tunisien, Brasilien och Argentina. I höst har det varit generalstrejker i Ecuador, Chile (två gånger), Libanon, Katalonien och Colombia, plus strejker i Rom och Milano. Irak har sett stora strejker av lärare, hamnarbetare och läkare. Regeringsbyggnader har ockuperats (som centralbanken i Beirut) eller bränts ner i många städer i Irak. Vägar har blockerats i Irak och Libanon, liksom i Peru där ursprungsbefolkningen kämpar för att stoppa gruvprojekt som hotar miljön. Vägblockader var också metoden för de gula västarna i Frankrike. 
3. Kampen har visat nya medel i kampen och drag av ett nytt samhälle. I Bagdad har Tahrirtorget tagit traditioner från torget med samma namn i Egypten 2011, med ett sjukhustält, gratis transporter och till och med en dagstidning. I Ecuador bildades folkförsamlingar och Chile har också ny lokal organisering. I Libanon lämnade studenterna universiteten för praktisk utbildning i städerna. I Hongkong har unga uppfunnit nya metoder för gatukonfrontationer för att möta tårgas och polisvåld. 
4. Sekteristisk splittring har övervunnits med gemensam kamp, typiskt i förrevolutionär kamp. I Libanon kämpar shia- och sunnimuslimer tillsammans med kristna. I Irak kämpar också shia och sunni tillsammans, även om det mest är i shiaområden hittills. I Latinamerika spelar ursprungsfolkens organisationer en ledande roll i Ecuador och Peru, och i motståndet mot kuppen i Bolivia. Internationalismen är också tydlig, med solidaritetsuttalandet från massorna i Irak till protesterna i Iran, liksom den stora demonstrationen i Buenos Aires mot kuppen i Bolivia. 

Obegränsade generalstrejker och massrörelser av en revolutionär karaktär väcker frågan om makten. Vilken klass ska styra?

Rörelserna har vunnit stora segrar och eftergifter. Långvariga diktatorer i Sudan och Algeriet har störtats, regeringen i Ecuador flydde från huvudstaden, ministrar har avgått i Libanon, Chile och Irak. I Chile hävdade president Piñera först att landet var ”i krig” mot protesterna, men tvingades sedan ”be om ursäkt” och dra tillbaka de åtgärder som utlöste rörelsen. 
Kampen i Hongkong sticker ut på många sätt. Våra kamrater på plats ger oss analyser och information. Kampen har präglats av ungdomens otroliga beslutsamhet och mod. Att Hongkong styrs från diktaturen i Peking innebär att reträtter som i andra länder inte erbjuds. 
I augusti varnade CWI-kamrater för ”krypande undantagstillstånd”. I mitten av november förändrades detta, när Xi Jinping gav nya direktiv – protesterna måste stoppas. Regimens hopp om att trötta ut rörelsen och sedan öka repressionen (som mot paraplyrörelsen 2014) misslyckades. Istället skapade proteströrelsen ytterligare en stor kris för Xis styre. 
Med förtryck på en ny nivå uppstod krigsliknande scener måndag-­tisdag den 18-19 november med polis som hotade med att använda skarp ammunition och studenter på universiteten som försökte försvara sig med molotovcocktails och pilbågar. Tisdag morgon attackerade polisen med över 1 500 tårgasskott och studenterna vid PolyTech-universitetet tvingades överlämna sig till polisen. Mer än tusen arresterades och riskerar nu tio år i fängelse.
Stödet för ungdomens kamp visades med solidaritetsmanifestationer på gatorna och ännu mer i det stora nederlaget för högerpartierna på regeringens sida i lokalvalen, söndagen den 24 november (läs mer om Hongkong här). 

Kontrarevolution har på sina håll varit hård och brutal; i Hongkong har den trappats upp mer och mer (Foto: Studio Incendo / Wikipedia CC).

I debatterna och splittringen av CWI under 2019 spelade frågan om medvetenheten en viktig roll. Att förstå den avgörande rollen för den organiserade arbetarklassen betyder inte att ignorera andra viktiga sociala rörelser. Medvetenheten kan ta språng baserat på erfarenheter av kamp. Denna process har börjat, men i huvudsak saknar masskampen organisation och ledarskap för att utveckla en strategi för en socialistisk omvandling av samhället. Inga arbetar- eller vänsterpartier med tydlig socialistisk politik och kampinriktning har utvecklats. Denna höst har också visat att kapitalistklassen inte tvekar att använda det mest brutala kontrarevolutionära förtryck för att stanna vid makten. De föredrar andra, mer fredliga medel, men är beredda att använda våld som en utväg. 
I Bolivia genomfördes en militärkupp med stöd av USA:s imperialism och den brasilianska regeringen under Bolsonaro. Den nya ”presidenten” Añez ”valdes” av mindre än en tredjedel av parlamentet. Sveriges utrikesminister Ann Linde har uttryckt stöd för kuppen. 
Över 300 har dödats och 15 000 skadats i Irak under den senaste månaden. I Chile har 285 personer förlorat synen efter att ha skjutits i ögonen. I Frankrike i våras drabbades 40 personer av ögonskott. I Guinea i Västafrika dödades fem personer i protester mot att president Alpha Conde skulle ställa upp för en tredje mandatperiod. 

Det finns fortfarande risk för en attack från den kinesiska armén i Hongkong, även om de många varningarna för en ny massaker som på Himmelska fridens torg hittills inte har inträffat. Risken för återgång till sekterism i Libanon eller Irak är en verklig fara. Den styrande klassen vill också avleda protesterna till förhandlingar eller val. 
I Argentina var detta tydligt fallet när peronisternas Fernández och Fernández-Kirchner vann valet nyligen. Massorna ville bli av med Macri, det tidigare stora hoppet för kapitalismen i Latinamerika, som istället skapade en ny djup finansiell kris. Den nya Peronistregeringen kommer emellertid inte att få någon smekmånad eftersom den kommer att fortsätta med IMF:s politik. 
I Sudan undertecknade officiella protestledare en överenskommelse över massornas huvuden med militären om maktdelning. Detta lämnade den verkliga makten hos general Hemeti och hans ökända styrkor. Nu växer protesterna igen, mot avtalet och generalerna. 
I Chile har ett viktigt krav varit en ny konstitution, eftersom den nuvarande är från 1980, under Pinochets diktatur. Kravet på en revolutionär konstituerande församling av demokratiskt valda företrädare från arbetsplatser och arbetarområden är emellertid motsatsen till en församling som inkluderar president Piñera och högerpartier. 
År 2011 varnade CWI för illusioner av ”regimförändring” i slutet av striderna. Staten, kapitalisterna och imperialismen lämnades intakta och öppnade dörren till kontrarevolution. Men nederlag är inte lika långvariga som på 1930-talet eller 1970-talet. Massprotester i Iran krossades 2009 och igen 2017, men återvände igen i år. Detsamma har hänt i Irak, Zimbabwe och Sudan. Nya protester visar också att Egypten inte är stabilt.

Obegränsade generalstrejker och massrörelser av en revolutionär karaktär väcker frågan om makten. Vilken klass ska styra? I många länder skulle vår uppmaning vara en 24-timmars eller 48-timmars generalstrejk istället för en total strejk. Detta för att förbereda arbetarklassen, låta den känna sin styrka och överlägsenhet, att börja organisera och öka medvetandet om sina fiender, för att välja sitt ledarskap. 
De flesta av de nuvarande kamprörelserna är en ”all-in”-kamp som omedelbart utmanar den kapitalistiska klassens makt. I jämförelse med tidigare epoker lämnar dagens situation inget utrymme för långa perioder av reaktion utan kamp. Vad som kommer att hända i Bolivia är fortfarande en öppen fråga. Kontrarevolutionen har slagits ner tidigare i Bolivia, som av rörelsen 2008. 

Vi kommer utan tvekan att se ytterligare länder och regioner gå in i denna trend av massrörelser. En effekt på medvetenheten blir att öka förståelsen att kamp är det enda sättet att uppnå förändringar. Antikapitalistiska och socialistiska idéer kommer att utvecklas i sökandet efter ett alternativ till kapitalism och förtryck. 
Vänsterns och arbetarorganisationens svaghet innebär att det kommer att bli en utdragen process, med både språng och bakslag. Den allmänna lärdomen är dock densamma som 1905 eller 1968 – behovet för arbetarklassen att ta makten för att säkra de framsteg som en massrörelse kan vinna och för att uppnå en grundläggande förändring, ett socialistiskt samhälle.