”Massprotester och lokala uppror sveper över landet”

2013-02-23 07:05:54




– Stödet till generalstrejken den 8 februari (i samband med begravningen av Chokri Belaïd) var i det närmaste fullständigt. Till och med i företag där det inte finns någon fackförening, där det normalt sett inte strejkas, avbröts arbetet den här gången. Hela landet var lamslaget, något som troligen aldrig tidigare har hänt i Tunisiens historia. Det säger Dali Malik, CWI-sympatisör i Tunisien, till Offensiv och socialistworld.net (CWI).

Kan du beskriva bakgrunden till mordet på Chokri Belaïd och dess följder?
– Chokri Belaïds död och dess efterföljd markerar en vändning i landets revolutionära process. Men det är viktigt att förstå att det redan hade byggts upp en enorm ilska mot regeringen under månaderna före mordet. Belaïds död inträffade vid en tidpunkt när det politiska etablissemanget, regeringen och den nationella konstituerande församlingen redan befann sig i sin hittills djupaste kris.
– Detta återspeglar den ­härskande klassens oförmåga att ha en färdig formel på ministernivå för hur deras kontrarevolutionära planer ska genomföras, medan de fortfarande har ett folkligt stöd för att göra detta. Det är en ekvation som är omöjlig.

– Hatet mot regeringen hade redan före mordet på Chokri Belaïd, nått en hög nivå. Mordet tände stu-bintråden. Belaïd var inte ”den” viktigaste revolutionäre ledaren, men han var en aktivist med ett visst anseende som hade blivit välkänd, särskilt efter revolutionen.
Efter tillkännagivandet av hans död utbröt stora protester. En del hade karaktären av uppror och 72 av det styrande partiet Ennahdas kontor brändes ner! Stora demonstrationer genomfördes redan under den första halvtimmen efter Belaïds död, liksom sittstrejker, sammanstötningar med polisen o s v.
– Vid hans begravning den 8 februari svepte en ”mänsklig lavin” fram genom huvudstaden Tunis och massdemonstrationer genomfördes i många andra städer. En del uppskattningar säger att mer än en miljon människor var ute på gatorna i Tunis denna dag. Det går inte att hitta ord för att beskriva ­stämningen som rådde där. Bland talkörerna som ropades förekom krav på att ­regimen måste störtas och en ny revolution. Dessutom framfördes anklagelser mot Rached Ghannouchi (Ennahdas ledare) för att vara en mördare.

Vilket genomslag hade generalstrejken?
– Stödet för den var i det närmas­te fullständigt. Till och med företag där det inte finns någon fackförening, där det normalt sett inte strejkas, avbröts arbetet den här gången. Detta gällde också för många caféer, teknis­ka serviceföretag och affärsägare som anses stödja Ennahda. Strejken och de mobiliseringar som följde på den gav ytterligare ett ”lyft” för revolutio­nen och för massornas självförtroen­de. Det var också ett hårt slag för regeringen, som nu bokstavligt talat är skakad i sina grundvalar.
– Nu är premiärministern Jebali indragen i ändlösa samtal som syftar till att försöka rädda ansiktet på den styrande klicken. Han försöker återskapa en regeringsapparat som kan bli bestående. Men ilskan mot Ennahda har nått en sådan nivå att partiet är nära att falla samman. Den radikala flygeln inom partiet försökte mobilisera sina styrkor den 9 februari, men det blev ett misslyckande. Trots att de betalade människor för att komma, lyckades de inte samla mer än 3 000 personer i centrala Tunis!

– Krisen för alla institutioner är djup. Alla oppositionspartier har lämnat den konstituerande ­församlingen och regimen är allvarligt destabilise­rad. Det har också uppstått spänningar mellan den politiska ledning­en i Tunisien och de imperialistiska makterna när det gäller vilken väg framåt man ska välja. För de härskan­de klasserna finns det därmed ingen uppenbar lösning. Före mordet pågick diskussioner med internationel­la finansinstitutioner om ett ­program av ”strukturella reformer” (vilket är en omskrivning för planer på nylibe­rala attacker som att slopa subventio­nerna på en del nödvändiga produk­ter, fortsatta privatiseringar, lönesänkningar m m).
Men Belaïds död och dess följder har gjort det väldigt svårt för de styrande att bara fortsätta som förut. Det ”pragmatiska” skiktet inom Ennahdas ledning runt Jebali verkar, i likhet med imperialisterna, föredra en regering av ”teknokrater”. Men även denna lösning är svår att genomföra, och även om den skulle genomföras är det inte säkert att en sådan regering skulle kunna bli bestående. Under dessa förutsättningar måste vi vara på vår vakt. Inte ens alternativet av en kupp kan uteslutas, även om detta inte är det mest sannolika under den närmaste tiden.

Vad händer med vänsterkoalitionen Folkliga fronten?

– Folkliga fronten har haft stor del i kamp och sociala rörelser ­sedan den grundades i oktober förra året. Till exempel spelade fronten en avgörande roll i den regionala strejk som genomfördes i Siliana i december förra året och i den senaste regio­nala strejken i Le Kef. På så sätt uppfattas det allmänt att fronten står på den revolutionära kampens sida. Dess anhängare består till största delen av unga revolutionärer, fackligt aktiva och arbetslösa. Chokri Belaïd var talesman för Folkliga fronten.

– Men fronten har också svagheter och begränsningar i sin analys av den rådande situationen, i sina konkreta krav och i sitt sätt att fungera internt. Trots att den har en en stor närvaro på gräsrotsnivå har aktivisterna inget större inflytande över de krav som ledningen för fram och på beslutsprocessen inom rörelsen. Det är inte en särskilt inkluderande orga­nisation.
– Framför allt förblir fronten tämligen vag när det gäller revolutio­nens viktigaste fråga: Vem är det som har makten i landet? Fronten är inte enhetlig och delar av den är fortfaran­de starkt influerade av en strategi av ”en revolution i flera stadier”. Det innebär idéer om att vi först måste stabilisera den borgerliga demokratin innan vi utmanar kapitalismen.
– Vi är självklart för största möjliga demokrati. Men vi tror inte att det går att skilja dessa frågor från revolutionens sociala innehåll. Socialister konstaterar ofta att demokratin ”stannar utanför fabriksportarna”.

– Verklig demokrati kan bara bli en verklighet om arbetarna får den direkta kontrollen över vad som görs med frukterna av deras arbete. Vi kämpar för verklig demokrati i hela samhället. Det innebär att massorna blir indragna i maktutövningen på alla nivåer: på arbetsplatserna, i bostadsområdena och i skolorna. Vi kämpar inom fronten för att få ökat stöd för dessa uppfattningar. Vi vill att Folkliga fronten utformar ett program utan vagheter när det gäller ­klassinnehållet i maktövertagandet och att den ska vägra att träffa några överenskommelser med de krafter som är fientliga mot arbetarna och det revolutio­nära lägret.
– Folkliga fronten talar om behovet av en ”krisregering”. Men allt beror på vilket innehåll man ger åt ett sådant begrepp. Enligt vår mening går det inte att hitta en väg ur krisen som inte bygger på perspektivet att störta det sociala och ekonomiska systemet som befinner sig i djup kris och som varje dag låter de ­arbetande massorna betala för sitt anarkistiska funktionssätt.
– Detta måste, enligt vår uppfattning, innebära att man avskriver skulderna. Detta är en fråga som det råder diskussion om inom fronten.

– Vi förespråkar också att de företag som säger upp arbetare ska förstatligas under arbetarnas kontroll. Kravet på arbetarkontroll omfattar även bankerna och de multinationella företagen. Deras verksamhet bygger på att suga ut blod ur massor­na för att kunna berika en handfull parasiter.
– Kapitalismens kris har nått en punkt där det inte finns någon återvändo. Det som behövs är en strategi för att komma ur den. Detta är en förutsättning för att kunna erbjuda verkliga möjligheter för majoriteten av den tunisiska befolkningen, inklusive de miljoner som är arbetslösa i det här landet. Om arbetarna själva skulle få bestämma över investerings­planerna och om de fick organisera om ekonomin utifrån en övergripande plan som syftar till att tillgodose behoven, skulle det vara möjligt att se till att alla fick anständiga, samhällsnyttiga arbeten.
– Idag utgör vi som för fram ­detta program en minoritet, men händelsernas egen logik pekar mot att ­dessa förslag en dag kommer att stödjas av majoriteten.
socialistworld.net (CWI)