Massrörelsen i Turkiet utmanar Erdogans regering

2013-06-04 18:32:47




Aldrig under sin tioåriga tid vid makten har Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans parti AKP varit så skakad som nu.
Trots polisens brutalitet har massprotesterna bara vuxit i omfång och styrka. Massprotesterna,  inkluderat storstrejken från offentligfacket KESK, kan utvecklas till en rörelse som fäller den av Västimperialismen så hyllade regeringen och ger ny kraft till kampen världen över.

Polisvåldet i Geziparken i Istanbul blev den gnista som utlöste den sociala och politiska explosion. Den ilska som byggts upp under flera år kom upp till ytan.

Inte bara i Istanbul utan även i Ankara, i Inzmir, i Bodrum och andra turkiska städer.. Totalt har det rapporterats om massdemonstrationer i 67 städer. Det finns även rapporter om splittring inom statsapparaten, med militär personal som distribuerar gasmasker och några poliser som stöder demonstranterna.

Det finns potential att utveckla en rörelse som utmanar den turkiska kapitalistiska eliten.
Detta är en vändpunkt. AKP-regeringen som också står inför en kraftig nedgång i den ekonomiska tillväxten i år, utmanas av en massrörelse.
Massprotesterna och demonstranternas har mötts av enorm sympati från arbater och ungdomar världen över.

Regerande AKP:s framväxt under det senaste dryga decenniet var baserad på flera faktorer. Detta inkluderade massornas frustration inför mäktiga kemalistiska krafter, en djup ekonomisk kris i början av seklet, många människors utanförskap gentemot den statliga byråkratin och historien av militära ingripanden i det politiska livet, däribland brutala kupper. AKP kunde presentera sig som ett ”moderat” islamiskt ”alternativ” till det gamla etablissemanget. Men händelserna de senaste dagarna har skakat AKP:s och Erdogans styre.

Massrörelsen dominerades i början av frustrerade lägre skikt inom medelklassen. De fick snabbt sällskap av ungdomar från arbetarklassens förorter. Nu ökar deltagandet från den organiserade arbetarrörelsen (även om detta fortfarande är i sin linda). Allt detta pekar mot att allt fler grupper i samhället dras in i massaktionerna.

Detta kan vara ett förebud om ännu större masskamp, som utvecklas till en för- eller revolutionär situation. Splittringar i regimens topp, inom Erdogans parti, börjar också dyka upp.
Den turkiska högerregimen, NATO-medlem med sina egna ambitioner att bli en regional stormakt, utmanas av ett uppror av ilska och motstånd.
Det började med protester från miljöaktivister mot att hugga ner träd för att tillåta byggherrar, som står nära premiärminister Erdogan, att bygga ytterligare ett köpcentrum i centrala Istanbul. Med massivt polisvåld försökte de tvinga igenom denna utveckling och öka vinsterna för ett fåtal. I ögonen på miljontals, sammanfattade detta den nyliberala AKP-regeringens program.

”Tayyip istifa” -”Erdogan avgå” blev rörelsens enande slagord. Delar av CHP (Republikanska folkpartiet), den viktigaste pro-kapitalistiska oppositionen, och även det fascistiska MHP har försökt att även dra fördel av rörelsen. Men hittills har massrörelsens radikala karaktär inte tillåtit CHP att dominera.

Men inom rörelsen behövs en debatt om vägen framåt. Hur kan en politisk masskraft byggas, som kan tjäna arbetarnas, ungdomars och fattiga människors intresse och som kan störta regeringen Erdogan och erbjuda ett alternativ? Denna rörelse kan inte ha något gemensamt med den gamla CHP-eliten.
En ny kraft är nödvändig, som förenar arbetare och ungdomar. Därför behövs ett politiskt program som sätter demokratiska rättigheter och kamp för jobb, anständiga bostäder, högre löner och social trygghet i förgrunden, ett socialistiskt program som inte drar sig för att utmana intressen som den kapitalistiska eliten och multinationella företag.
Nu räcker det! Regeringen har länge brutit mot demokratiska rättigheter, arbetarnas rättigheter, fackföreningar och minoriteter. Våldet i Geziparken var bara toppen av isberget. Omkring 8 000 fackliga och vänsteraktivister, journalister och kurdiska politiker sitter i fängelse.

CWI i Turkiet kräver:

• Ett omedelbart frisläppande av alla som fängslats under protesterna och frihet för alla politiska fångar
• En oberoende arbetarklasskommission av fackföreningar och demokratiskt valda representanter för rörelsen att utreda polisens repression och ställa de ansvariga inför rätta
• Fulla demokratiska rättigheter, bland annat rätten att demonstrera och bilda fackföreningar och politiska partier
• Avskaffande av anti-terrorlagar och särskilda domstolar och alla repressiva och reaktionära lagar som införts av AKP under de senaste åren.
• Ett slut på förtrycket av kurderna

Regeringen attackerar också de offentliganställda med sina planer  ppå att skrota anställningstryggheten, att genomföra stora avskedanden och att sänka lönerna. Det viktigaste facket inom offentliga sektorn, KESK, hade redan planerat för strejk på dessa frågor (utan att datum var klart) innan massprotesterna började.
Rgeeringen har dessutom genomfört storskaliga privatiseringar samtidigt som korruption och svågerpolitik, som berikar ett fåtal, dominerar samhället.

Vi säger:
• Nej till alla – även ”modifierade” – planer för regeringen att ”utveckla”Taksimtorget
• Stopp a privatiseringarna –  återförstatliga av privatiserad offentlig egendom!
• Höj minimilönerna
• Stoppa attackerna på offentliganställdas arbetsrätt

Regeringen bedriver en politik som tjänar storföretagens och bankernas  intressen. Som svar behöver vi enat motstånd arbetande människor, ungdomar och fattiga.
För att kunna genomföra sin företagsvänliga politik, försöker AKP att presentera sig som försvarare av islamistiska värderingar. Detta  i sin tur driver de, till nya splittrande åtgärder som att ytterligare utvidga de områden där alkohol inte kan säljas lagligt och förbud mot att kyssas offentligt. Med dessa åtgärder och fler, försöker AKP att organisera stöd bland mer konservativa delar av befolkningen. Detta är ett cyniskt försök att dölja regeringens verkliga politik och attacker.

Genom att åter inleda en debatt om att bygga en moské på Taksimtorget, försöker Erdogan nu provocera sekulärt orienterade människor. Erdogans regering söker polarisering av befolkningen längs religiösa och etniska linjer. Förra veckan meddelades det att en tredje bro över Bosporen kommer att namnges efter Sultan Selim I, en massmördare av den alevitiska minoriteten i Turkiet för cirka 500 år sedan. Dessa provokationer och förmynderi från staten av personliga och kulturella yttringar måste stoppas omedelbart.
Erdogan har gjort förtäckta hot om att mobilisera konservativa skikt ut på gatorna för att slå tillbaka proteströrelsen.

Massrörelsen måste förespråka en politik som kan vinna över massorna på landsbygden samt städernas fattiga och som kan förhindra regeringens försök att söndra och härska.
Offentligfacket KESK gör helt rätt när man manar till riksomfattande strejker mot polisens våld samtidigt som man själv strejkade 4-5 maj. . De andra fackföreningarna bör följa KESK:s exempel. En en dags generalstrejk i hela Turkiet kan vara nästa steg för att utveckla massrörelsen mot Erdogan och sätta den organiserade arbetarrörelsen i centrum för protesterna.
Fackföreningar och vänsterpartier och grupper, som HDK (Folkets demokratiska kongress – ett paraplyparti med kurdiska partier och vänstergrupper), Halk Evleri (Folkets Hus) och andra, kan bidra på alla nivåer för att göra detta till en strejk med maximalt deltagande av arbetare, ungdomar och bostadsområden. Kommittéer baserade på massmöten i fabriker och bostadsområden är nödvändigt för att försvara dem från polisbrutalitet, organisera solidaritet för en framgångsrik strejk och uppmuntra till politiska debatter på alla nivåer. Att sammanföra valda representanter från dessa församlingar lokalt, i städer och regioner, liksom på nationell nivå, kan bygga upp rörelsen på ett demokratiskt sätt, med full insyn och rätt att välja och avsätta alla representanter. Detta kan vara grunden till en regering av arbetare och fattiga.

Utifrån dessa steg är en rörelse möjlig som inte bara sänker regeringen Erdogan, utan som kan kämpa för ett alternativ till förmån för arbetarklassen, ungdomar och arbetande människor. Ett massparti för arbetarklassen, med ett socialistiskt program, är nödvändigt.

CWI i Turkiet säger:
• Störta AKP-regeringen – en regering av arbetare och fattiga
• Avskaffa storföretagens och dess politikers diktatur

• Förstatliga de företag som dominerar ekonomin under arbetarnas kontroll och styre
• För en demokratisk, socialistisk plan för att organisera och utveckla ekonomin efter folkets behov

Sosyalist Alternatif
(CWI i Turkiet)