”Den globala eliten har skäl att frukta massornas revolt”, heter det i den huvudrapport som det globala kapitalistiska etablissemanget ska diskutera när man möts på Världsekonomiskt forum i Davos efter nyår.
Rapporten som bär rubriken ”Outlook on the Global Agenda 2014”, vilken kan översättas som en titt på den globala dagordningen för 2014, förutser att den ökade arbetslösheten och de växande klyftorna i kombination med fortsatt långvarig ekonomisk stagnation oundvikligen kommer att föda nya massrevolter. Inte minst i Europa. Med förskräckelse pekar man på vad som hänt i Grekland som sedan 2008 har lamslagits av rekordmånga generalstrejker och vars ekonomi beräknas krympa även nästa år, för sjunde året i rad, enligt OECD. Men rapporten menar också att makteliten måste vara beredd på breda folkliga rörelser liknande de röda mössornas protest i franska Bretagne.
Makteliten har skäl att frukta 2014. Även om 2013 präglades av en relativ ebb i den europeiska kampen så ägde det rum en uppgång i kampen i andra delar av världen.
Under sommaren gick miljoner ut på gatorna i Brasilien, Egypten och Turkiet. Den massrörelse som avsatte Egyptens president Mursi i början av juli var en av historiens största. Men i avsaknad av socialistiska massorganisationer kunde militären ta över efter Mursi.
Till följd av att massorna är långt ifrån medvetna om sin egen styrka och möjligheter blir den nuvarande globala processen av revolution och kontrarevolution både utdragen och kantad av oundvikliga tvära kast och vändningar.
Gång efter annan kommer bristen på socialistiska alternativ och den fortsatta krisens umbäranden att leda till en relativ paus i klasskampen och reaktion i form av att kontrarevolutionen vinner terräng. Men kontrarevolutionens ”piskrapp” kan i sin tur, som exemplet Tunisien visat under året, provocera fram ett nytt uppsving i kampen.
Om inte massorna på nytt kan samla sig till en ny ”arabisk vår” riskerar fler länder än Syrien att slitas sönder av blodiga sekteristiska strider.
När konkurrensen skärps på världsmarknaden samtidigt som den enda kvarvarande supermakten – USA-imperialismen – är ekonomiskt och politiskt försvagad tenderar det att skapa ett allt bistrare klimat de imperialistiska makterna emellan.
De ökade spänningarna har gett upphov till en farlig militarisering av inte minst Ost- och Sydostasien, Oceanien och Mellanöstern.
”Vi är i en gråzon mellan fredstid och ett akut läge”. Så beskrev Japans nationalistiske försvarsminister Itsunori Onodera i oktober striden med Kina över Senkakuöarna, som i Kina heter Diaoyu.
Det kan inte uteslutas att striderna kring denna ögrupp och andra skärmytslingar i regionen kan utvecklas till väpnade konfrontationer under 2014.
”Västvärldens gyllene år mellan krigsslutet och millennieskiftet var en parentes. Framöver väntar magrare tider. Finanskrisen har inneburit fem år av svag eller obefintlig tillväxt i stora delar av västvärlden. Men nedgången började redan före Lehman Brothers kollaps hösten 2008 och kommer att fortsätta när krisens effekter ebbat ut”, larmade storbanken HSBC:s chefsekonom Stephen King i oktober (Dagens Industri den 8 oktober under rubriken ”Tid av tillväxt förbi”).
Från en annan klasståndpunkt kommer denne kapitalistiske kommentator fram till samma slutsats som RS och CWI har dragit: Världskapitalismen har gått in i en stagnationskris som i vissa avseenden kan bli ännu allvarligare än 1930-talets ekonomiska depression eftersom dagens kris är global.
Kapitalismens återvändsgränd förvärrar också klimat- och miljökrisen. Långsiktiga nödvändiga satsningar får vika för kortsiktig vinstjakt och ett intensifierat race mot botten vad gäller arbetsvillkor och miljöskydd. Istället för förnybar energi och grön omställning ökar beroendet av fossila bränslen.
Ska dagens utveckling bakåt brytas krävs kamp för en ny socialistisk världsordning. Den kampen kan inte vänta.
