Mellanöstern: Sekteristiskt våld och söndring i IS spår

2015-01-06 11:33:36


Sekteristiskt våld och elände följer av IS attacker i Mellanöstern. Nu mer än någonsin krävs den svåra uppgiften att ena arbetarklassen mot all form av etnisk och religiös splittring.

”Den andan är borta, drömmen om vad som kallades den arabiska våren slogs sönder av kontrarevolutionens mäktigare krafter. Istället faller dagens arabvärld sönder och årtionden av ruttnat auktoritärt välde och upplagrad sekterism tar över.” Så summerar en pessimistisk observatör resultatet av den revolution som ägde rum för över tre år sedan i Nordafrika och arabvärlden.

Det är sant att vi under denna period har bevittnat det förödande kriget mellan Israel och palestinierna i Gaza. Över 2 100 palestinier och 70 israeler dödades. Fyra länder – Syrien, Libyen, Irak och Jemen – slits sönder av krig och inbördes strider. I ytterligare ett, Egypten, är en auktoritär regim tillbaka vid makten.
Tunisien med sina 10 miljoner invånare ser än så länge ut att ha undvikit det sekteristiska fördärv och inbördeskrig som de andra länderna plågas av. Men även Tunisien har påverkats av de större händelserna i regionen, vilket indikeras av faktumet att landet har tillhandahållit det största antalet utländska jihadister som har lämnat sina länder för att strida i Syrien, Irak med fler länder.
Till detta ska läggas Islamiska staten (IS) med dess perspektiv på en återgång till medeltiden, kalifatet och halshuggningar av gisslan, vilket likt medeltida arméer är uträknat för att inge skräck och få dess fiender att fly utan någon verklig strid. Dessa barbariska metoder praktiseras också av den saudiarabiska regimen som har låtit halshugga 59 personer hittills i år. IS upprepar dessutom bara imperialismens metoder; till exempel använde sig den brittiska imperialismen av halshuggningar i sitt krig mot den malaysiska gerillan under frihetskampen efter andra världskriget.

Marxister genomsyras av optimism. Detta står dock inte i konflikt med en dödligt allvarlig realism i fråga om den situation som denna regions massor står inför. Situationen förefaller onekligen vara mörk när sekteristiska jihadister, framförallt den sunnitiska varianten i form av det mordiska IS men också de lika sekteristiska shiamiliserna, hotar miljoner människors liv och framtid. Men vi måste framför allt framhålla att det inte fanns något oundvikligt i denna situation, som inte är så dålig som en del observatörer, mestadels de passiva, tror. I Egypten, Tunisien och Libyen existerade det möjligheter att undvika de återvändsgränder som nu finns.
Inte heller var massornas medvetenhet, eller brist på den, huvudorsaken till revolutionens tillbakarullande. Det var avsaknaden av arbetarorganisationer med auktoritet och ledning, baserade på en historia av kamp och förankring, som gjorde att fördelaktiga möjligheter gick till spillo.
Lika viktigt var det stora deltagandet i den egyptiska revolutionen av kvinnor och ungdomar som instinktivt kom ut till försvar av minoriteter som ett uttryck för revolutionens enande process. En del inom den egyptiska vänstern upprepade olyckligtvis misstagen från de tidigare revolutionerna i den nykoloniala världen av att sätta tilltro till arbetarklassens tillfälliga allierade, de liberalt-borgerliga kapitalisterna och andra icke-arbetarklassgrupperingar.

Detta gav ett tillfälle till en come­back för den säkerhetsapparat som ärvts från den föregående Mubarak­regimen, som aldrig riktigt hade försvunnit, att installera den militärt uppbackade Sisiregimen (till en början med ett folkligt stöd). Muslimska Brödraskapets kortvariga regims fall, till följd av dess auktoritära styre och intolerans, välkomnades av majoriteten av befolkningen, nedsänkt som den var i kaos och ekonomisk kollaps. Den nya regeringen fick sedan hjälp av händelseutvecklingarna på andra håll i Mellanöstern att konsolidera sin makt. Washington har nöjt sig med symboliska protester mot att militären har tagit över i Egypten och ”bristen på demokrati”, men Obama har varit tyst i frågan om arresteringarna, förföljelserna och äv-en tortyren av kulturarbetare, fackliga aktivister och andra opponenter mot regimen.
En kombination av geopolitiska händelseutvecklingar i regionen, i synnerhet IS framväxt, har också hjälpt till med att stabilisera regimen. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har pumpat in uppskattningsvis 15 miljarder kronor för att stötta Egyptens regim och ekonomin. De inhemska kapitalisterna har också hjälpt Sisi genom att finansiera Suezkanalens utbyggnad.
Detta har gjort det möjligt för Sisi att drömma om att bli en ny Nasser. Men Nasser kom till makten under ett världsekonomiskt uppsving och kunde genom att manövrera mellan det stalinistiska Ryssland och USA-imperialismen göra betydande eftergifter till massorna. Han förlitade sig i särskilt hög grad på det forna Sovjetunionen, med dess omfattande resurser. Regimen kan inte hoppas på att förlita sig på resurser i en sådan skala idag.
Efter smekmånaden i början kommer en ny resning att äga rum. Alla revolutioner rymmer tidvis ett inslag av kontrarevolution och det finns även faser, i likhet med julidagarna under den ryska revolutionen 1917, när reaktionen verkar dominera. Kontrarevolutionens styrka beror delvis på hur djupgående och omfattande revolutionen är i början och, vilket är avgörande, hur mäktigt det revolutionära partiet är och vilka rötter det har kunnat skaffa sig. Revolutionen i regionen var i huvudsak utan oberoende organisationer av och för arbetarklassen och de fattiga massorna eller ens början på ett massrevolutionärt parti.
När massornas illusioner om regimen väl börjar undergrävas kommer en fas i den egyptiska revolutionen att påbörjas. Bygget av arbetarorganisationer är avgörande, inte minst bygget och stärkandet av CWI:s styrkor i Mellanöstern. Först och främst i Tunisien, Libanon, Egypten och att vårt parti i Israel-Palestina kan fortsätta att växa. Detta som en förberedelse inför den perioden när arbetarklassen återigen sätter sig i rörelse, stärkt genom sina erfarenheter och redo att slutföra arbetet med den egyptiska revolutionen.

Dagens kris i Mellanöstern utgör i viss mening en fortsättning på den förgångna; Irakkriget, dess utgång och dess konsekvenser, både i regionen och dess geopolitiska effekter.
IS är en fortsättning på al-Qaida, men är effektivare i termer av förmågan att få in pengar, etablerandet av konturerna till en ”statsbildning” och mer mångskiftande och därför ett hot mot alla regimerna i Mellanöstern, likaväl som mot det imperialistiska Väst genom ”backlashen” från denna konflikt.
Vi borde erinra oss att vi förutsåg denna situation för 13 år sedan i vår analys av högerextrem politisk islam och det vansinniga perspektivet av ett nytt kalifat, alQaidas sekteristiska filosofi med mera. Vi förutsåg också i grova drag utgången av Irakkriget och dess icke avsedda konsekvenser: den totala diskrediteringen av regissörerna av detta krig, först och främst Bush och Blair. Mer nyligen, på förra årets internationella styrelsemöte, förutspådde vi att Assadregimen, om än avsevärt försvagad och trots hundratusentals offer och flyktingar, inte skulle komma att störtas snabbt. Detta berodde på att oppositionen mot Assad huvudsakligen var sekteristisk till sin karaktär, baserad på sunnibefolkningen, vilket tillät den syriska regimen att mobilisera inte bara shiamuslimer till opposition, utan också andra minoriteter som med rätta fruktade förföljelse om oppositionen skulle vinna.
Samtidigt förutsåg vi dock att konflikten skulle fortsätta, vilket i sin tur sannolikt skulle komma att leda till upprättandet av ett band av sekterism från Pakistan hela vägen till Mellanöstern självt och med vidare följder för muslimer överallt, inklusive i de mest industrialiserade länderna. Konsekvenserna av detta skulle bli en stor ökning av antalet jihadister som skulle ta sig ifrån de utvecklade industriländerna till Syrien, Irak med flera länder. De skulle sedan kunna komma tillbaka – som fanatiska jihadistiska självmordsbombare – med potential att orsaka stor skada, inte minst på arbetarklassens enighet.
Bombningar i stor skala skulle ha katastrofala effekter inom arbetarklassens gräsrotsled. Massornas situation, inte bara i Mellanöstern utan i hela världen, kommer därför att påverkas. Den livsavgörande nödvändigheten av klassenighet är ännu viktigare nu, särskilt med tanke på rasismens och det etniska hatets giftiga ångor, som spys ut av extremhögern och dess ”respektabla” allierade.

IS har byggts upp från resterna av al-Qaida likaväl som ur skikt av baathister, inklusive irakiska arméofficerare som exkluderades från den irakiska armén av USA-ockupanterna och av den till stor del shiadominerade regeringen under den forne premiärministern Malaki. Andra unga människor attraherades från utlandet, varav många med muslimsk bakgrund som känner sig alltmer exkluderade och diskriminerade. En beräkning som gjordes tidigare i år gav vid handen att omkring 15 000-20 000 utländska jihadister finns i deras led.
Men IS är inte omtyckta överallt. En välkänd ledare för al-Qaida tillika en lärjunge till bin Ladin fördömde denna organisations metoder som ”helveteseldens hundar”. Saudiarabien beskrev nyligen dem som ”otrogna”, samtidigt som en del av landets medborgare och troligen också regeringen fortsätter att finansiera IS.
IS är emellertid i ett avgörande avseende annorlunda jämfört med al-Qaida. Den senare var ”asymmetrisk” till sin karaktär – inte territoriellt baserad – och mer av ett anonymt ”franchiseföretag”. De attackerade också den ”avlägsna fienden”, de imperialistiska länderna själva. IS är mer territoriellt baserat, kallar sig självt för en stat och är i första hand upptagna med att bekämpa ”den närbelägna fienden” i regionen. De står utöver det, efter erövrandet av Mosul med dess oljekällor i juni i år, på ekonomiskt självständiga ben. Och IS har, vilket är avgörande, tillgång till militär hårdvara, som de har tillskansat sig under sina framgångsrika militära räder in i Irak, som har tagit deras styrkor till utkanterna av Bagdad.
Deras försök att arbeta med de lokala stamledarna kan emellertid inte fortsätta hur länge som helst. De nyligen genomförda avrättningarna av stammedlemmar i Anbarprovinsen är en indikation på de spänningar som kommer att utvecklas.

Det står också klart att den irakiska armén, även den majoritet av soldaterna som är shiamuslimer, inte var beredda att dö för den korrupta och nu avsatta Malikiregimen. Irakierna i allmänhet var fullständigt alienerade av denna regerings sekteristiska politik. Detta har lett till att den ersatts med en annan shialedare, Haider al-Abadi, en manövrer som kan betecknas som: Ju mer saker och ting förändras, desto mer förblir de desamma.
Det finns endast en symbolisk sunnirepresentation i regeringen och därutöver är det osannolikt att sunnibefolkningen, i synnerhet ex-arméofficerare under Saddam, denna gång kommer att attraheras genom ytterligare ett ”uppvaknande” till att ansluta sig till den irakiska armén för att bekämpa IS, vilket är detsamma som att kämpa för den sekteristiska antisunnitiska regimen. Detta innebär att regeringen i allt högre grad kommer att behöva förlita sig på shiamiliser, som redan nu anklagas för att agera på samma sätt som IS, med genomförandet av sekteristiska massakrer.
Till följd av detta råder det ett dödläge i ett Irak som alltmer splittras upp utefter etniska och religiösa skiljelinjer, med konturerna av ett framtida officellt uppdelat land, som vi förutsåg. Detta kommer oundvikligen att få en knockouteffekt på grannländerna, inklusive Jordanien och Libanon, vilka riskerar att falla sönder.

Turkiet har också dragits in i stormens öga. Obama pressar Turkiet till att attackera IS då de hotar att ta över den syriska staden Kobanê. USA:s flygbombningskrig kommer
inte att besegra IS och de klent beväpnade kurdiska miliserna är också oförmögna att ensamma göra jobbet. USA har därför manat Turkiet till att attackera IS och låta anti-IS-koalitionen använda dess flygfält för bombningskampanjen, särskilt då Turkiet har NATO:s tredje största armé.
Den turkiske presidenten Erdogan tvekar att göra detta, om inte USA under bordet ger stöd till att Assad störtas, något som amerikanerna inte kan göra. I skrivande stund har detta resulterat i ett stillestånd. Turkiet kommer sannolikt att angripa IS under påtryckningar, men effekterna av detta kan vi för närvarande inte veta.
Vad gäller framtiden för denna region på fortsatt kapitalistisk grundval är det kanske relevant att dra en parallell till det 30-åriga kriget, som rasade i Europa 1618-48.
Detta började som en kamp mellan religioner – katoliker och protestanter – och utvecklades vid tiden för upplösningen av det Heliga romersk-katolska imperiet till en konflikt om herraväldet i Europa. Det attraherade legoknektar och tillfogade hela kontinenten fruktansvärda skador.
Obama har redan framkastat utsikterna till att konflikten fortsätter under ”åratal”. Denna kommer inte heller att förbli begränsad till Mellanöstern utan kommer också att kännas av i Afrika – i synnerhet genom Boko Haram – och i Asien, likaväl som i de avancerade industriländerna.
Det enda sättet att förhindra de fasor som väntar är att skapa en enad mäktig arbetarklass på grundval av ett klart och tydligt socialistiskt program. ■