Mellanöstern: Utan socialism en ändlös mardröm

2015-06-08 15:34:57


Flyktingar från kriget hindras inträde vid den turkiska gränsen.

Den Islamiska statens (IS) nya spektakulära segrar över den irakiska regeringsarmén i den sunnimuslimska Anbarprovinsens huvudstad Ramadi den 15 maj och strax därefter över den syriska regeringsarmén i Tadmur, intill världsarvsstaden Palmyra, har tagit såväl USA:s president Obama som flertalet bedömare med fullständig överraskning.

I båda fallen har strategiskt viktiga positioner och stora mängder tunga vapen erövrats från regeringssidan, i Tadmurs fall även kontrollen över viktiga gasfält. Att ett självutnämnt ”kalifat” (gudsstat) enligt medeltida förebilder kan konsolidera sitt terrorgrepp är ett besked om såväl de irakiska och syriska staternas försvagning som den extrema graden av sekteristisk reaktion efter den Arabiska vårens nederlag.

I Syrien förklaras också regimens bakslag av ett kraftigt ökat militärt och ekonomiskt stöd till andra jihadistledda rebellstyrkor utöver IS efter det närmande som har skett mellan Saudiarabien, Turkiet och Qatar. Närmandet har skett med udden mot iranska och shiamuslimska intressen.

De irakiska regeringstyrkornas och shiamilisernas tidigare återerövring av Tikrit från IS och den kurdiska YPG/YPJ-gerillans seger i Kobanê, i båda fallen med flygunderstöd från USA, såg tidigare i våras ut att ha stoppat upp IS framryckning i både Irak och Syrien.

”Vi gör allvarliga framsteg i att trycka tillbaka IS. Ungefär en fjärdedel av det territorium som har fallit under Daesh (en vanlig benämning av IS av dess motståndare i regionen) kontroll har återerövrats. Tusentals flygattacker har inte bara eliminerat IS-krigare från krigsscenen, utan också försvagat och förstört deras infrastruktur. Och under premiärminister Abadis ledarskap har irakiska säkerhetsstyrkor byggts upp och återupprustats, tränats och strategiskt utplacerats runt landet”, skröt Obama efter ett möte med Iraks premiärminister al-Abadi.

Men istället för den fortsatta irakiska motoffensiven och försök till återerövring av Mosul, storstaden med två miljoner invånare som IS så spektakulärt erövrade i juni förra året, är det åter IS som har slagit omvärlden med häpnad genom sin förmåga till flexibel omgruppering av ideologiskt motiverade jihadister som har strömmat till IS i tusental från hela världen.

Liksom i Mosul förra sommaren flydde numerärt överlägsna men moraliskt underlägsna regeringsstyrkor hals över huvud från provinshuvudstaden Ramadi, åtföljda av 25 000 flyktingar, liksom från Tadmur, åtföljda av en tredjedel av de 200 000 invånarna i stadens omgivning.

Nu måste den irakiska regeringen liksom i Tikrit lita till de paramilitära shiamilisernas resurser i försöken att återta den sunnimuslimska provinshuvudstaden Ramadi och i möjligaste mån blockera IS fortsatta framstötar till utkanten av Bagdad, vilket kommer att spä på de sekteristiska motsättningarna ytterligare.

Inte bara irakiska sunnimuslimer, utan också Human Rights Watch har vittnat om hur inte bara IS, utan också irakiska specialstyrkor och shiamuslimska miliser gjort sig skyldiga till svåra krigsbrott och plundring i de områden de återerövrar.

Som en kommentar i Washington Post påpekar var Ramadis fall också ett svårt slag mot försöket att bygga upp ett sunnimuslimskt motstånd mot IS.

Efter en kortvarig öppen strid med den syriska armén i Tadmur kontrollerar IS idag nära hälften av det syriska territoriet och samtliga sex gränsposteringar mellan Irak och Syrien. Därmed kontrollerar IS i Irak och Syrien en yta i Mellanöstern som är nästan lika stor som Storbritanniens, samtidigt som tusentals unga islamister från ett hundratal länder fortsätter att ansluta sig. Samtidigt gör IS insteg i Libyen och på den Arabiska halvön.

I Syrien har IS kunnat breda ut sig i det maktvakuum som har uppstått i de relativt glest befolkade östra och centrala delarna när Assadregimen tvingats koncentrera sina styrkor för att försvara sin kontroll av huvudstaden Damaskus och den västliga huvudleden upp mot Homs (som kallats revolutionens huvudstad), den delade storstaden Aleppo i norr och Latakia vid Medelhavskusten i områden där en stor del av de syriska alawiterna har sin hemvist.

I varje fall innan bakslaget mot IS vid Tadmur/Palmyra har trycket mot de syriska regeringsstyrkorna ökat allra mest från en ny islamistledd front i Syrien, kallad Jaish al Fata eller Erövringsarmén. Denna leds av al Qaida-anslutna Jabhat al-Nusra (Nusra-fronten) och andra jihadistgrupper, som Ahrar al-Sham, men sägs också bestå av talrika lokala rebellgrupper som av Västliga media brukar kallas ”moderata”.

Jaish al Fata är en ny allians av rebellstyrkor som har samordnats och upprustats med nya tunga och USA-tillverkade vapen av Turkiet i nära samarbete med de petrodollarstinna Saudiarabien och Qatar, vars udd inte är riktad mot IS utan istället mot Assad och dennes allierade Iran samt mot den libanesiska shiamilisen Hizbollah.

Samtidigt som Assad har misslyckats med att återta Deraa nära gränsen till Jordanien i söder och säkra kontrollen av Aleppo ligger den nya Erövringsarmén bakom rebellernas nyliga övertagande av Idlib och den strategiskt viktiga staden Jisr al-Shughur, inte långt från Hama i söder och Latakia i väster.

Denna serie av bakslag för Assad har till exempel fått Al Jazeeras politiske kommentator Marwan Bishara att spekulera i att detta kan vara början till slutet för Assad, vars armé beskrivs som utmattad, demoraliserad och illa utrustad. Bishara är heller inte ensam i att spekulera om att såväl tidigare alawitiska lojalister som Iran och Ryssland snart kan vara beredda att ta sin hand ifrån honom i ett försök att rädda huvudstaden och vad som räddas kan av den gamla statsapparaten.

Enligt Bishara bestod oenigheten mellan USA och Ryssland om Syrien under John Kerrys senaste samtal med Putin i frågan mest om Assad skulle gå i början eller i slutet, om någonsin, av eventuellt nya Geneve-samtal om Syriens framtid.

För Irans del spekulerar Bishara i att Iran kan vara beredd att offra stödet till Assad i utbyte mot grönt ljus från USA för ökat iranskt inflytande i Bagdad, i linje med USA:s stöd till de iranskstödda Folkliga mobiliseringsmiliserna mot IS i Irak.

Men Syriens framtid kommer inte på länge än att avgöras vid några förhandlingsbord, så länge som viktiga folkgrupper känner sin existens hotad av regimens fall för islamistiska extremister. Ett exempel på detta är att de druser vid staden Suweida öster om Golanbergen nära Israel som in i det sista har försökt hålla sig utanför det syriska inbördeskriget nu har begärt vapen från regimen för att försöka försvara sig mot IS framryckning in i deras områden, vilket har förstärkts med tunga vapen från Tadmur/Palmyra.

För Assads del gäller att han hellre styr över en mindre del av landet än att tvingas i graven som Gaddafi eller i en förnedrande exil som Ben Ali. Viktigare är att ett maktövertagande av Nusra-fronten eller IS för miljoner alawiter, kristna, druser och även sekulära sunnimuslimer skulle betyda att de skulle tvingas lämna Syrien.

Varningar saknas inte för att rädslan för ett folkmord på syriska alawiter, den shiamuslimska folkgrupp som Assad och flertalet av regimens militära ledare tillhör, skulle kunna driva fram en ny och ohejdbar massflykt av uppåt två miljoner alawiter till Libanon (som redan i dag hyser 1,2 miljoner flyktingar), som överträffar palestiniernas flykt år 1948.

Även om Assad kanske har förlorat kontrollen över tre fjärdedelar av landets yta bor fortfarande 50-60 procent av landets befolkning i regeringskontrollerade territorier.

Det kan enligt indiska The Economic Times jämföras med att 10-15 procent av Syriens befolkning som fortfarande finns i landet bebor IS-kontrollerade områden, 20-25 procent i områden som kontrolleras av Nusra-fronten eller andra rebellgrupper och 5-10 procent i områden som kontrolleras av kurdiska YPG/YPJ-styrkor.

Enligt det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter har 68 000 syriska soldater stupat i det syriska blodbadet, nära en tredjedel av de totalt cirka 220 000 som hittills har dödats (varav 67 000 offer räknas som civila).

Det innebär så klart en stor försvagning, samtidigt som Turkiet fortfarande håller dörren öppen för en anslutning till IS och Nusra-fronten av utländska jihadister.

Men det kan heller inte uteslutas att den syriska armén och den ännu starka libanesiska shiamilisen Hizbollah lyckas besegra IS och Nusra-fronten i Qalamoun-bergen längs den syrisk-libanesiska gränsen. Om så sker kan det leda till en förnyad förstärkning av den syriska armén från Hizbollah i en motoffensiv både mot Ghouta-området och norrut upp mot Jisr al-Shughur och Idlib.

USA, som inte längre vill sätta stövlar på marken i Mellanöstern, bedriver ändå som vanligt en metod av att ”söndra och härska”. För tillfället går USA en balansgång på slak lina i den tilltagande rivaliteten mellan de regionala stormakterna.

Krisen i Irak har pressat USA till en avspänning om Irans kärnkraftsprogram och en inofficiell allians med Iran mot IS i Irak. Det har skett till priset av kraftigt försämrade relationer till sina gamla allierade Israel och Saudiarabien, något som USA kompenserar med öppet stöd till Saudiarabiens blodiga bombkrig mot Irans allierade Houthirebeller i Jemen.

I Syrien ger USA sitt stöd till ”moderata rebeller” i Syrien, som man på papperet upprustar och tränar med udd mot IS, samtidigt som man har gett flygunderstöd till den kurdiska striden mot IS i Kobanê. Samtidigt avstår USA från att sätta sig upp mot Turkiets, Saudiarabiens och Qatars förening till stöd för Erövringsarmén mot Assad, trots att dennas spjutspets är den al Qaida-anknutna Nusra-fronten.

Insatserna i denna blodiga spiral har ytterligare trissats upp sedan Saudiarabiens nya kung Salman bestämt sig för att begrava gammalt groll om förhållandet till Muslimska brödraskapet med Turkiets president Erdogan och Qatar, och öppna slussarna för vapen och petrodollar på vid gavel till en ny allians mot Assad, Iran och Hizbollah. I denna uppbackas alltså helt öppet en ledande roll för extrema jihadister som Nusra-fronten och Ahrar al-Sham, bara de till skillnad från IS avstår från att utmana Gulfstaternas härskare.

De senaste månadernas och veckornas händelser bekräftar att socialister och marxister måste stå emot reaktionärerna på alla sidor i denna konflikt, som tidigt muterade från berättigade massprotester mot diktaturen i Damaskus till ett alltmer sekteristiskt inbördeskrig.

En annan situation råder än så länge i norra Syrien, där de syrisk-kurdiska YPG/YPJ-styrkorna efter segern vid Kobanê kämpar tillsammans med andra lokala miliser för att by för by driva ut IS ur de tre kurdiskt dominerade kantonerna och säkra ett lokalt självstyre inom Syrien.

I striden mellan IS och dessa kan vi självklart inte stå neutrala, inte heller om krigslyckan skulle vända för Assad med nya försök att undertrycka det lokala självstyret.

Samtidigt måste vi varna YPG/YPJ för alla försök att ta striden mot IS vidare utanför sina egna hemtrakter utan att ha säkrat lokalt stöd i dessa områden, framförallt i allians med USA eller andra utländska makter, något som snabbt kan möta samma backlash som irakiska shiamiliser i Anbarprovinsen.

Endast det arbetande folket i regionen, allierade till arbetstagare överallt, kan hitta en väg ut ur denna till synes oändliga mardröm.

Den arabiska vårens massrörelser visade den potential som finns för detta, även om de saknade en ledning baserad i arbetarklassen som kunde erbjuda ett socialistiskt alternativ till sina lokala tyranner och det kapitalistiska systemet.

Den grad av tolerans som under en tid har visats bland sunnimuslimer till IS och andra jihadistgrupper är så klart rotad i regionens bittra erfarenheter av såväl kolonialmakternas och imperialisternas spel för olja och makt, som av allsköns religiösa eller sekulära diktaturer.

Till och med terrorrörelser som IS kan under vissa omständigheter tolereras som garant för ett slags ”lag och ordning” där det tidigare har rått krigsherravälde och anarki.

I sinom tid kommer ett fundamentalistiskt barbari att tvinga människor att revoltera, där kvinnor fråntas mänskliga rättigheter, tvingas in i ”jihad-äktenskap” och allt från musik och dans till utfodring av duvor och demokratisk organisering är förbjudet.

För detta krävs en oberoende och enad arbetarrörelse med förmåga att organisera självförsvar av alla folkgrupper och minoriteter. Med ett socialistiskt program kan en sådan rörelse hitta regionala och internationella allierade i sin kamp för att störta ruttna regimer, utvisa imperialismen och sopa bort alla sekteristiska, reaktionära politiker och miliser till förmån för en demokratisk och socialistisk omorganisation av samhället.

Faktum är att den kurdiska kampen för frigörelse i såväl Syrien som i Turkiet, tillsammans med sin potential att vinna anhängare även inom den övriga turkiska arbetarklassen och vänstern, också ger en glimt av hopp.

När den främsta regionala stormakten Turkiet den 7 juni går till parlamentsval knyts det huvudsakliga intresset till om det Kurdiska demokratiska partiet HDP ska kunna och tillåtas vinna över 10 procent av rösterna, vilket också skulle kunna blockera Erdogans ambitioner att ändra konstitutionen till förmån för ett långtgående presidentstyre och försvåra ett militärt ingripande i Syrien.

Vad som har tänt den kurdiska gnistan av hopp är utan tvekan det kurdiska upproret i Syrien gentemot alla reaktionära sidors tyranni, samtidigt som det kurdiska arbetarpartiet PKK nu sedan flera år har avblåst det lågskaliga inbördeskrig som har plågat Turkiet och stött HDP:s öppning till såväl turkiska socialister som hbtq-personer, kvinnorörelser, aleviter och sunnimuslimer med vänstersympatier. Politiska massmöten som har samlat tiotusentals i Istanbul, Izmir och andra turkiska städer visar vad som är möjligt.

Vad som fattas och marxister kan bidra med, är en fördjupad argumentation för ett tydligt antikapitalistiskt, socialistiskt och internationalistiskt program – för en konfederation av demokratiska och socialistiska stater i hela Mellansöstern. Så länge genombrott i denna riktning inte sker kan tyvärr hela regionen, inklusive Nordafrika och den Arabiska halvön, fastna i en epok av terror och krig.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!