Med sin högersväng har Maduro försvagat sin och regeringens ställning.
Valen i Mexiko den 1 juli äger rum mot bakgrund av ekonomisk stagnation, stegrande fattigdom, ojämlikhet och våld. Det finns en växande våg av ilska och missnöje mot de traditionella etablissemangspartierna (PRI och PAN). För första gången i Mexikos historia finns det en möjlighet till en vänsterregering.
Valet äger rum mot bakgrund av en instabil världsekonomi och den mexikanska ekonomins stagnation. Arbetarklassen och de fattiga har sett priserna på bränsle och andra nödvändigheter öka, samtidigt som lönerna har stagnerat eller minskat.
Den politiska situationen är polariserad, instabil och lättantändlig. Arbetarklassen har mött kontinuerliga attacker av Peña Nietos PRI-regering, med privatiseringar av viktiga sektorer som olja och el samt nedskärningar på sjukvård och utbildning. Som ett svar mot denna offensiv har mobiliseringar, protester och revolter utvecklats mot de höjda bensinpriserna (som kallas ”gasolinazo”), mot drogsmuggling via organiseringen av självförsvarsgrupper i olika städer i landet, för ursprungsbefolkningens rättigheter, för rätten till vatten, och så vidare. Det har också genomförts strejker i landets maquiladoras [fabriker i Mexiko dit varor importeras för att processas eller sättas ihop för att sedan exportera de färdigställda varorna]. Till allt detta ska läggas den heroiska kamp som lärarfacket CNTE bedrivit.
Det systematiska våldet som kvinnor i Mexiko lider under är nu en epidemi som återspeglar det fruktansvärda förfallet av den mexikanska kapitalismen: sju kvinnor mördas varje dag, och denna siffra fortsätter att öka. Det ökande antalet mobiliseringar från kvinnorörelser återspeglar graden av radikalisering, särskilt bland ungdomen.
De flesta av dessa mobiliseringar har haft en halvspontan karaktär, och har grundat sig på självorganisering som har gått bortom arbetarklassens och vänsterns traditionella organisationer.
Varken det stora oberoende facket UNT eller partiet MORENA (Rörelsen för nationell förnyelse) har gjort några seriösa uppmaningar till kamp. Som ett resultat har proteströrelsen underifrån haft en slagkraftig karaktär den senaste tiden.
Trots repression, motgångar och nederlag för rörelsen är arbetarna och bönderna inte paralyserade, och nu står den mexikanska härskande klassen inför möjligheten av ett allvarligt valnederlag. Andres Manuel Lopez Obrador (i folkmun AMLO), ledare för MORENA-partiet, leder i opinionsmätningarna. Massorna ser honom och partiet som vänsterkrafter som kan förändra den nuvarande fruktansvärda situationen.
Miljontals arbetare, fattiga bönder och ungdomar ser en möjlighet att besegra PRI-regeringen. Izquierda Revolucionaria (CWI Mexiko) stödjer kampen för att besegra högern och etablissemangets partier i dessa val.
MORENA är dock en kittel av interna konflikter och motsägelser. Å ena sidan finns det en reformistisk och byråkratisk ledning som lutar sig allt mer mot den härskande klassen och som inte är villig att bryta med kapitalismens logik.
Å andra sidan finns det en radikaliserad social- och väljarbas inom MORENA, främst arbetare och bönder, som inte har glömt valfusket och de stulna valen år 2006 och 2012, och som vill göra partiet till ett verktyg för sin kamp. Men Lopez Obrador har inte varit beredd att ge masskampen sitt fulla stöd eller ta initiativ för att förena de olika kamprörelserna.
Vidare har Lopez Obrador gjort eftergifter och sökt försoning för att lugna den härskande klassen och kapitalisterna, och MORENA har i ökande grad blivit en valapparat efter att de öppnade dörren till karriärister från de diskrediterade PRI-, PRD- och PAN-partierna, som alla har genomfört åtstramningar och står för en arbetarfientlig politik.
Dessutom har MORENA en allians med PES (Sociala mötespartiet), ett öppet högerparti som är emot rätten till abort och jämlikhet inom äktenskapen.
Situationen har redan skapat skepticism, förvirring och kritik bland de mer politiserade ungdomarna, arbetarna och ursprungsbefolkningen om vilket håll MORENA:s ledning går åt. Izquierda Revolucionaria stöder till fullo en rörelse med målet att besegra det kapitalistiska etablissemanget. Men det är också nödvändigt att varna för att Lopez Obradors riktning mot klassförsoning är ett recept för att skapa frustration bland det mexikanska folkets förväntningar.
Lopez Obrador har redan klargjort att han inte kommer att vidta några radikala åtgärder, som förstatligande av stormonopolen eller ett stopp på privatiseringar och nedskärningar. Om han väljs kommer det att sätta honom i konflikt med förhoppningarna hos hans väljare och sociala bas.
Izquierda Revolucionaria menar att det inte räcker att bara rösta och vänta på att en kandidat ska få igenom lagar som förbättrar vår situation, oavsett hur ärliga politikerna än är. För att kunna bemöta den mexikanska kapitalismens kris behöver vi ett socialistiskt arbetarklassprogram som förlitar sig på arbetarnas och ungdomens makt som den enda kraft som kan genomföra en social omvandling.
Under valrörelsen har borgarna bedrivit en enorm smutskastningskampanj mot Lopez Obrador, samtidigt som de förbereder sig för valfusk och även repression. I verkligheten leker de med elden. Varje försök att upprepa valfusket som bestal Lopez Obrador på valsegern år 2006 kan öppna för en okontrollerbar explosiv situation.
Arbetare, unga, ursprungsbefolkning, fattiga bönder och alla som vill ha en verklig förändring måste organisera sig och kräva att Lopez Obrador inför ett socialistiskt program, då det är det enda sättet att besegra oligarkin och omvandla samhället i Mexiko.
Ett sådant socialistiskt program bör enligt Izquierda Revolucionaria innehålla följande krav:
- Förstatliga banker, storföretag och andra strategiskt viktiga sektorer av ekonomin.
- Expropriera stora landägare- och jordbruksföretagen.
- Försvara ursprungsbefolkningens rättigheter.
- Riv upp alla kontrareformer.
- Stoppa det statliga våldet. ■
Izquierda Revolucionaria
(CWI Mexiko)
