Trots konstgjord andning genom extrem uppmärksamhet i Almedalen är de politiska partierna i kris. Varför? Det enkla svaret är över 20 år av nedskärningspolitik och privatiseringar.På fråga efter fråga står de flesta riksdagspartierna på motsatt sida mot en stor opinion. 80 procent är emot vinster i välfärden, men i Almedalen var det bara Vänsterpartiet av riksdagspartierna som kritiserade miljardvinsterna i omsorg och skola.
Processen där partierna tappar sina lojala anhängare har pågått lika länge som nedskärningarna. Ett tydligt exempel var folkomröstningen om euron 2003. 55,9 procent röstade nej mot 42 procents ja. Detta trots att Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Socialdemokraterna och LO satsade alla sina kampanjresurser på ett ja.
Almedalen gav partierna otrolig uppmärksamhet. Partiledarnas presskonferenser och tal sändes i SVT och tidningarnas webb-tv. Därefter betygsattes de av diverse experter i alla medier. Men media kan inte dölja krisen.
Riksdagspartierna krympte i medlemstal från 550 000 till 250 000 mellan 1992 och 2012. ”97 procent av svenskarna tillhör inte något parti”, konstateras det i en rapport från statsvetarna Sören Holmbergs och Henrik Oscarsson: Nya svenska väljare.
Fallet i aktivitet är ännu större. Partiernas ”kampanjer” består inte av aktiva gräsrötter utan planeras av reklambyråer och avlönade valarbetare som agerar via telefon och internet.
Partierna finansieras helt och hållet av skattepengar. De årliga bidragen från stat, kommuner och landsting är 1,2 miljarder kronor. Det gör att partierna mellan valen 2010 och 2014 tar in fem miljarder kronor i bidrag. Medlemsavgifterna står för bara tre procent av deras inkomster. (Dagens Industri den 18 april 2013).
Nästa år är det val i Sverige, först till EU (troligast i juni) och i september till riksdag, kommuner och landsting. Enligt opinionsmätningarna kommer högeralliansen att förlora valet. I Sifos mätning i juni hade S, MP och V 48,5 procent medan regeringsalliansen fick 42,3 procent.
Men fortfarande kan mycket hända. Stefan Löfvens högerkurs, inklusive inviter till folkpartiet eller centern att byta block, kan sänka Socialdemokraterna ytterligare. I Sifo har S-partiet minskat från 38 till 31 procent under det senaste året.
På grund av pressen från högern och media vill Löfven hellre samarbeta med Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Sifochefen Toivo Sjögren säger t ex att ”ett alltför framgångsrikt Vänsterparti kan leda till förlust för de rödgröna”. I själva verket är det tvärtom – V:s profil mot privata vinster kan få folk att rösta. Men Löfven räknar med att Vänsterpartiet i slutändan kommer att stödja en S-ledd regering, precis som 1994-2004 och i många kommuner och landsting. Det är också tydligt att Jonas Sjöstedt är beredd att kompromissa för att få till stånd en uppgörelse med S.
Även högeralliansen har problem, främst med det växande missnöjet över arbetslöshet, privatiseringar och ökande klyftor. Moderaterna har tappat stöd trots att M i stort sett slukat de andra högerpartierna.
Reinfeldt sa i Almedalen att han vägrar att samarbeta med Sverigedemokraterna. Detta av taktiska skäl eftersom motståndet mot SD-rasismen är starkt. Men passivt stöd från SD (7,6 procent i Sifo i juni) skulle räcka för att hindra en rödgrön regering.
Den exakta utgången av valet är därför svår att förutsäga. EU-valet kommer att ge en fingervisning. Men få kommer att rösta och partier som Junilistan och Piratpartiet har tagit missnöjesröster i EU-val.
Många hoppas på en S-regering, men de flesta inser samtidigt att det inte kommer att betyda någon verklig kursändring. Socialdemokraterna kommer inte att utmana storföretagen och EU.
Rättvisepartiet Socialisterna står för att det behövs ett nytt arbetarparti, bildat ur kamp- och proteströrelser med nya gräsrotsaktivister.
Ett parti som utmanar ”marknadens” diktatur och med en demokratisk socialistisk politik försvarar arbetarfamiljer, pensionärer, arbetslösa och flyktingar.
