Protesterna mot gruvan i Kallak förra året var ett positivt kampexempel mot gruvföretagens exploatering av naturen.
Nyligen har dels Naturskyddsföreningen publicerat en ny rapport om gruvindustrin och dels landade nyheter om nästa steg i krisen för Northland Resources. Rapporten om industrin handlar om hur gruvföretag med stor hjälp av svenska staten roffar åt sig vinster ur våra gemensamma naturtillgångar. Miljön, som får svåra sår, är den stora förloraren.
Naturskyddsföreningen lyfter bland annat fram att Sverige skänker bort resurser till storföretag och riskkapitalister. Mineralavgiften i Sverige är bland de lägsta i världen på 0,2 procent av värdet på de metaller och mineraler som tas upp, varav en fjärdedel (0,05 procent) går till staten. Staten gör det därtill enklare och fritt för bolag och riskkapitalister från andra länder att få undersökningstillstånd för nya gruvprojekt mot markägarens vilja.
Samtidigt som staten inte får något tillbaka av gruvbolagen skänker staten miljarder till upprustad infrastruktur enbart i anslutning till gruvorna. Förr uppstod gruvsamhällen, utvecklad järnväg och nya vägar då gruvbolagen bekostade detta med sina vinster istället för aktieutdelningar och bonusregn till chefer. Idag får gruvkapitalisterna nya vägar serverade på fat av svenska staten.
Miljön hotas av gruvornas rovdrift där mineraler och metaller tas upp utan att behovet finns, så länge företaget kan göra en vinst. Industrin riskerar utsläpp av farliga tungmetaller, sulfider och i vissa fall kemiskt och radioaktivt avfall. Katastrofen i Talvivaara i Finland visar hur en läckande bassäng kan döda allt levande i ett helt vattendrag. Förutom risken för gifter står gruvindustrin ensam för de största koldioxidutsläppen av alla industrier i Sverige.
För en räddning av klimatet krävs att hela gruvindustrin förstatligas under demokratisk kontroll och styrning av arbetare, lokalbefolkning och miljörörelsen. Gruvbolagen kan idag smita undan allt ansvar. Oavsett konkurs eller om en gruva bara stängs ner lämnas naturen förstörd med avfall som kan innebära katastrofer.
Gruvbolagen betalar knappt en liten del av uppstädning och återställande, vilket innebär att den största smällen hamnar på skattebetalarna. Därtill vill regeringen i sin mineralstrategi förenkla för företagen att komma undan miljöansvaret.
Northlandkrisen är ett praktexempel på vad som händer när marknaden får styra vad som tas upp ur marken istället för ett verkligt behov.
Northland Resources har under två år legat under luppen på grund av konkurshot och att ledningen tagit ut miljontals kronor utan att gruvföretaget varit produktivt. Då den kapitalistiska marknaden styr faller gruvföretagen platt till marken då priserna sjunker. Framförallt är det Kinas sjunkande ekonomi och efterfrågan på metall som ligger bakom den låga ”lönsamheten” i svenska gruvor.
Nu drabbas Northland av prisfallet. Tidigare har företaget krävt 150 miljoner dollar (1 miljard kronor) – nu har kapitalbehovet ökat till 200 miljoner dollar, vilket är cirka 1,3 miljarder kronor.
En likvidering av det vinstroffande ekonomiska systemet och ett förstatligande av hela gruvindustrin under demokratisk styrning är det enda som kan rädda jobben och miljön.
Tillsammans med en utvecklad kollektivtrafik och en förstatligad järnväg borde det vara några av huvudparollerna för en växande miljörörelse. ■
