Den globala kapitalistiska krisen har drabbat södra Kinas exportkraftstation Guangdong med styrkan hos en supertyfon. Det är den ”värsta ekonomiska miljön i våra liv”, utbrast chefsekonomen på Hongkongs handelskammare.En dominoeffekt av fabriksnedläggelser drar fram genom bl a leksaks-, skodons-, textil- och den lätta monteringsindustrin i Dongguan, Shenzhen och andra tungt industrialiserade städer i Pärlflodsdeltat.
Hongkongs Industriförbund (vars medlemmar styr produktionen från deltat) varnar för förlusten av 2,5 miljoner jobb under de kommande tre månaderna – 27 000 varje dag! Enligt samma källa kan 20 000 Hongkongägda små och medelstora företag komma att vara nedlagda vid Månnyåret (januari 2009).
Världen har i åratal förundrats över Kinas spektakulära tillväxtsiffror, nu bör den förbereda sig för andra slags spektakulära siffror!
De styrande i Dongguan talar om att det råder ”depression” i staden. Dongguan har sju miljoner invånare, mestadels lågavlönade migrantarbetare. Wang Zhiguang, vice ordförande för Dongguans Leksaksindustriförbund, sa till tidningen Guangzhou Daily: ”Av ungefär 3 800 leksaksfabriker i Dongguan, kommer troligen inte fler än 2 000 att överleva under de nästa två åren”. [Omkring 80 procent av världens leksaker tillverkas i Kina].
Galopperande bränsle- och råmaterialkostnader, uppgången för den kinesiska valutan och vikande exportmarknader har krympt de redan trånga vinstmarginalerna ytterligare. Tusentals arbetare har mist sina jobb och många har gått ut på gatorna för att kräva in outbetalda löner. Deras tidigare chefer har i många fall smusslat undan värdefulla tillgångar och försvunnit.
Gatuprotester och demonstrationer utanför lokala myndighetskontor är en dagligen återkommande företeelse i många av regionens kåkstäder. I åtminstone ett fall i Shenzhen, på en Xixianfabrik som är knuten till Peace Mark, en återförsäljare av lyxklockor som också är Hongkongägt, har mer än 600 arbetare genomfört en tvådagars sittstrejk för att kräva ut sina löner.
Flera sådana protester är på tapeten under de kommande veckorna och månaderna.
Exportregioner som Pärlflodsdeltat är de första att drabbas av krisen, då deras exportmarknader vittrar bort under den globala recessionens tryck, medan insatskostnaderna har stigit och bankkrediterna stramats åt.
Detta är bara första fasen i vad som helt klart är en betydande industriell inbromsning i Kina, som förvärras av det samtidiga bristandet av de gigantiska finansbubblorna på den kinesiska börsen och på fastighetsmarknaden.
Alla prognoser för 2008 och 2009 håller nu på att krympas ner och åtskilliga ekonomer varnar nu för ett tillväxtfall under den kritiska 8-procentsgränsen under år 2009. Banken Morgan Stanleys senaste prognos ligger på 8,2 procent, medan kinesiska CICC bara förutser en 7,3 procents tillväxt. Li Wei på Hongkongbanken Standard Chartered förutser 7,9 procents tillväxt under 2009 och bara 7 procent under 2010. Allt under 8 procent innebär en recession med kinesiska mått mätt, vilket innebär en ar- betslöshet som skjuter i höjden och fallande levnadsstandard för breda befolkningsskikt.
Investeringarna, som sedan århundradets början varit en nyckeldrivkraft för BNP-tillväxten, har gått brant nedåt. Den kinesiska akademin för samhällsvetenskaper varnar för att nettoinvesteringarna (efter kompensation för höjda produktionspriser) kan komma att öka med 15 procent i genomsnitt i år, jämfört med 20 procents tillväxt 2007.
Exportregionerna vid kusterna som drabbas värst av krisen och fastighetsmarknadshärdsmältan utgör också den huvudsakliga uppskjutningsrampen för den mycket omdiskuterade men ännu inte skådade ”ombalanseringen” av ekonomin i riktning mot inhemsk konsumtion.
En mycket högre konsumtion – nästan dubbelt så stor som idag – skulle behövas för att bryta ekonomins stora exportberoende och undvika en allvarlig nedgång. Om ökad konsumtion inte kommer ifrån de rikare provinserna, var ska den då komma ifrån?
För första gången i den moderna kinesiska historien, sedan de prokapitalistiska reformerna och uppöppningsprocessen som började för 30 år sedan, kan kustprovinserna kanske komma att gå mot lägre tillväxt och större rubbningar än sina fattigare grannprovinser i inlandet. De kustområdesbaserade företagen varvar redan nu upp inför en attack på andra provinsers marknader.
Vägen är röjd för en dramatisk ökning av rivaliteten och ekonomiska konflikter mellan provinserna.
Centralregeringen har svarat på den pågående nedgången genom en serie åtgärder som inkluderar ännu mer investeringar i infrastrukturen, återinförandet av skattesubventioner för arbetskraftsintensiva exportindustrier och speciella regler som underlättar för små och medelstora företag att kunna få lån.
Regeringen i Peking kommer sannolikt snart att att tillkännage ytterligare ett stimulanspaket innehållande skattesänkningar och extra fonder för offentliga investeringar.
Det ryktas om att detta paket kommer att bli värt 400 miljarder yuan (460 miljarder kronor). Men färre än en tredjedel av Kinas lönearbetare skulle tjäna på skattesänkningar eftersom återstoden inte tjänar tillräckligt mycket för att betala skatt överhuvudtaget.
De arbetarprotester som genomförts har främst riktats mot att man inte får ut sin innestående lön. Och myndigheterna är uppenbarligen nervösa.
De folkliga stämningarna kan förändras, i synnerhet då krisen djupnar, regnet övergår i ett skyfall och nya jobb blir svårare och svårare att få.
Bankrutta fabriker utryms och förseglas snabbt i syfte att förhindra att arbetare dröjer sig kvar i fabriksbyggnaderna, där idéer kan börja slå rot om att effektivare kamp kan bedrivas genom att man stannar kvar – ockuperar – och förvandlar fabrikerna till protestsymboler.
Och då inte bara för att få ut obetalda löner, utan för att rädda jobben, vinna ekonomisk trygghet, få en framtid.
Sittstrejken i Xixiang är ett varningstecken på att en del arbetargrupper kan komma att inta ett mer strid- bart förhållningssätt.
Socialister stödjer sparkade arbetares rätt till full kompensation, bekostat med regeringsmedel, men det- ta är inte tillräckligt.
Varför ska tidigare vinstgivande fabriker med upplärd och erfaren arbetskraft tömmas och förvandlas till industriella ödemarker på grund av kapitalisternas och deras kasinoekonomis nycker?
Istället för att läggas ner borde dessa fabriker fortsätta att drivas i helt igenom offentlig ägo, men under arbetarnas demokratiska kontroll.
Om marknaden för existerande produkter som lyxklockor eller leksaker är övermättad, kan alternativ och socialt nödvändig produktion introduceras som en del av en bredare demokratisk socialistisk omorganisation av ekonomin i riktning mot tillgodoseendet av folks verkliga och trängande behov.
Detta kan bara genomföras genom valda arbetsplats- och bostadområdeskommittéer på alla orter och genom en ny oberoende facklig rörelse.
Detta alternativ – socialism – kommer inte att komma ifrån det styrande partiet, utan kan komma att växa fram ur den nu begynnande kampen på gatorna och i fabrikerna i Dongguan, Shenzhen och Pärlflodsdeltat.
Vincent Kolo
chinaworker.info
