De irländska rebellerna kämpade för ett självständigt Irland, fritt från brittisk imperialism.
Under påsken år 1916 tog uppskattningsvis 1 300 Irish Volunteers (de irländska frivilliga), 220 medlemmar av Irish Citizen Army (Irländska medborgararmén) och några dussin Hibernian Rifles (Hiberns gevär) kontroll över centrala Dublin. De deklarerade en ”irländsk republik”, byggde upp barrikader och inväntade de brittiska styrkornas oundvikliga angrepp. Bakgrunden till vad som har gått till historien som Påskupproret var de århundraden av nationellt förtryck som det irländska folket hade varit utsatta för.
Det var ett förtryck som tjänade den brittiska jordägarväldets och kapitalismens intressen. Irland skakades därutöver under åren innan och fram till 1916 av en dramatisk uppgång i klasskampen, inklusive
Dublinlockouten 1913 och en intensifiering av den nationella frågan rörande Home Rule (hemstyret, självstyre för Irland inom Storbritanniens ram).
Rebellerna höll ut under en hel vecka trots att de var underlägsna till antalet, med styrkeförhållandet tjugo till en. De omringades snabbt och utsattes för skoningslös beskjutning från artillerigranater. I slutet av veckan tvingades de till en villkorslös kapitulation. Sextio rebeller, 120 brittiska soldater och 450 civila låg döda och över 2 500 var skadade.
Upproret hade en mycket mer begränsad omfattning och inverkan utanför Dublin, med sammanstötningar i Galway, Enniscorty i grevskapet Wexford och i norra grevskapet Dublin.
Påskupproret och att möjligheterna till ett revolutionärt genombrott gick förlorade under åren 1918-21 med arbetarklassens splittring, inbördeskrig och och öns delning på sekteriskt grund som följd har format Irlands historia ända fram till idag.
De politiska krafter som vann inbördeskriget 1922-23 befinner sig i händelsernas framkant för firandet av 100-årsdagen av upproret.
Den irländska härskande klassen firar 1916 genom sina två huvudsakliga borgerliga partier i söder, Fine Gael och Fianna Fáil, samt genom de officiella statliga arrangemangen. Detta är djupt vilseledande då 1916 års irländska borgarklass bestämt var emot de upproriska. År 1916 var de irländska jordägarna, kapitalisterna och den katolska hierarkin knutna till den brittiska imperialismens intressen och anslöt sig till dem i opposition mot de irländska arbetarnas och de fattigas intressen. Det var först senare som denna klass anpassade sig till händelserna och satte sitt avtryck på den nya staten.
Den irländska härskande klassen står emellertid inför ett verkligt problem: hur ska de på ett övertygande sätt kunna göra anspråk på arvet efter 1916 med den katatsrofala högerpolitik som man idag bedriver? Eller göra anspråk på 1916 utan att ge legitimitet åt de grupper som sedan dess har ägnat sig åt ”väpnad kamp”? De gör det genom att varna för att 1916 utgjorde en helt annan tid och plats och att allt har förändrats sedan dess.
Sinn Féin (SF) har organiserat sin egen omfattande rad av minneshögtidligheter. Idén om att en medveten minoritet har rätten att gripa till vapen å den ”irländska republikens” vägnar är en hörnsten i den republikanska ideologin. Det är av avgörande betydelse för SF att framhålla detta då de retroaktivt försöker rättfärdiga Provisoriska IRA:s kampanj från 1970- fram till 1990-talet – en kampanj som stöddes av en minoritet av den katolska minoritetsbefolkningen i norra Irland.
Sinn Féin har dock två problem: om 1916 och tidigare kampanjer rättfärdigas, hur går det ihop med dagens Sinn Féin som sitter med i en regering i Nordirland som genomför nedskärningar och som i södra Irland har förberett sig för att gå med i koalitonsregering genom att minimera sina krav och tona ner kampens roll för att få till stånd förändringar? Socialister måste på ett klart och tydligt sätt analysera händelserna år 1916 och perioden efteråt samt bedöma följdverkningarna idag. Påskupproret inspirerade antikoloniala och socialistiska aktivister runtom i hela världen, inklusive Lenin och Trotskij som endast 18 månader senare skulle komma att leda en framgångsrik socialistisk revolution i Ryssland.
Från tiden för Påskupproret och ända sedan dess har de som vill svartmåla rebellerna gjort mycket väsen av sig om hopplösheten i deras militära planer. De har avfärdats som drömmare som endast var intresserade av ett så kallat ”martyrskap”. Men trots att många har hävdat motsatsen tog upprorsledarna till vapen efter en period av noggranna förberedelser. De visste alltid att oddsen var emot dem, men de hoppades på att de skulle kunna hålla ut i flera månader.
Vid den tidpunkten förekom det öppna spekulationer om att element inom den brittiska regeringen var beredda att understödja en framförhandlad fred med Tyskland. Det förväntades runt om i Europa att ”de små nationernas rättigheter” skulle vara uppe på förhandlingsbordet efter krigets slut. Rebellerna kalkylerade med att en resning var nödvändig för att garantera dem en plats vid förhandlingsbordet.
Händelsernas gång år 1916 kunde ha blivit annorlunda. Upprorsledarna försökte mobilisera merparten av de 13 000 irländska frivilliga och ett förklätt tyskt skepp, Aud, var på väg till grevskapet Kerry med 20 000 gevär och ammunition. Om 10 000 eller fler beväpnade frivilliga hade mobiliserats hade striderna utan tvekan kunnat ha pågått mycket längre. Planerna omintetgjordes när Aud misslyckades med att möta upp de frivilliga på stranden och upptäcktes av den brittiska flottan.
Ytterligare ett katastrofalt slag mot rebellernas planer kom när det nominella överhuvudet för de frivilliga, Eoin MacNeill, upptäckte vad som hände bakom hans rygg. Han gav omedelbart order om att ställa in manövrerna, upprorets täckmantel som hade utlysts att äga rum på påsksöndagen. MacNeill och de som gick med på hans mer konservativa tillvägagångssätt hade medvetet förts bakom ljuset av en liten grupp av Republikanska brödraskapet-medlemmar (IRB – Republican Brotherhood) som hade skaffat sig nyckelpositioner bland de frivilliga.
IRB-ledarna, som nu hade fått med sig socialistledaren James Connolly bland sina förtrogna, hade ett tungt beslut att fatta när de möttes på påsksöndagen. Deras planer var inte längre hemliga, de frivilligas gräsrotsmanskap var förvirrade av order- och kontraordergivning och de tyska vapen som låg på havets botten. De hoppades på att kunna pressa sig framåt ändå, medvetna om att deras små chanser till framgång nu var borta.
Ett av revoltens frön planterades under 1913 när MacNeill och andra bildade de irländska frivilligstyrkorna, delvis som en respons på bildandet av Ulster Volunteer Force (Ulsters frivilligstyrkor) i nordöst i opposition mot Home Rule. De växte snabbt till en styrka på 180 000 medlemmar. Irish Parliamentary Party (Irländska parlamentariska partiet), den konservativa nationalistiska kraft som leddes av John Redmond, var bekymrade över denna utveckling och manövrerade för att få kontroll över de frivilliga.
När första världskriget bröt ut 1914 vände sig Redmond till den brittiska regeringen med ett fegt erbjudande – de irländska frivilliga skulle försvara Irland för [det brittiska] imperiets räkning så att brittiska trupper skulle kunna dras tillbaka och skickas till fronten. Den brittiska härskande klassen förkastade hans erbjudande rakt av och värvade istället Redmond som dess rekryteringsofficer på Irland.
De frivilliga splittrades i två läger. Den stora majoriteten anslöt sig till Redmonds omdöpta National Volunteers [Nationella frivilliga], men en fortfarande stor minoritet på 13 000 stannade kvar inom Irish Volunteers.
Till en början påverkades även arbetarna av chauvinismen i början av kriget. Men inom några månader började stämningarna att förändras.
Många stöttes bort av Redmonds hållning och antivärnplikts- och antikrigsaktiviteter började öka i omfattning. Värnpliktshotet stärkte de som var för ett väpnat uppror. Varför ska irländarna tvingas utkämpa Storbritanniens krig när de själva tillhör en underkuvad nation?, frågade de sig.
IRB värvade en nyckelallierad i början av 1916 – James Connolly hade i månader hotat med att leda Irländska medborgararmén – skapad för att skydda strejkande mot polisattacker – i dess eget uppror.
Connolly opponerade sig tillsammans med Lenin och Trotskij i Ryssland, Rosa Luxemburg i Tyskland, John MacLean i Skottland och en handfull andra socialister internationellt mot det imperialistiska blodbadet och stod för arbetarinternationalism. De flesta av de socialdemokratiska partierna stödde, trots åratal av löften om motsatsen, ”sina” länder i krigstid.
Connolly fördömde dem bittert: ”När jakthornet första gången ljöd för faktiskt krig, borde dess toner ha uppfattats som en signal för social revolution”.
Connolly stod inför en irländsk arbetarrörelse som hade pressats tillbaka efter den långa hårda lockouten mot Dublinarbetarna 1913-14. Isolerad och bekymrad över att en förnyelse av klasskampen i Europa skulle ta allför lång tid på sig samt orolig för att de brittiska myndigheterna skulle komma att införa värnplikt på Irland beslöt sig Connolly för att satsa sitt krut på att gå samman med de radikala småborgerliga nationalisterna i IRB. Han blev en av de stora anstiftarna av upproret som övertalade IRB att gå till handling.
James Connolly var en enastående marxist och arbetarledare som agerade utifrån revolutionära motiv och som var beredd att till och med offra sitt eget liv för arbetarklassens sak, men han hade påverkats djupt av nederlag och förräderier, vilket fick honom att förtvivlat söka efter ett agerande som skulle rädda socialismens heder och väcka upp arbetarklassen ur dess slumrande tillstånd, ställd inför den förfärande masslakten i Europa.
”Även ett misslyckat försök till social revolution med väpnade medel […] skulle vara mindre katastrofalt för den socialistiska saken än att låta socialister tillåta sig själva att användas för slakten av deras bröder i saken. Ett stort kontinentalt uppror av arbetarklassen skulle stoppa kriget”, skrev Connolly.
Connolly var på grund av sin otålighet och beslutsamhet i att organisera en aktion som han hoppades skulle kunna bli vändningen beredd att tillfälligt åsidosätta en del av de idéer och metoder han så noggrant hade utvecklat under årtionden av revolutionära aktiviteter.
Connolly blev berömd som en undertecknare av Proklamationen av republiken. Den inkluderade fraser som Connolly sannolikt hade insisterat på som till exempel det ”irländska folkets äganderätt till sitt land”, Men proklamationen var till sitt väsen nationalistisk, inte socialistisk.
I den industrialiserade nordöstra delen av landet var den huvudsakligen protestantiska arbetarklassen med rätta oroliga för sin framtid under ett kapitalistiskt självstyres gröna flagga. I det fallet hade Connolly tidigare strävat efter arbetarenighet och hållit fast vid att endast ett socialistiskt Irland skulle kunna appellera till protestantiska arbetare och bryta loss dem från Orangereaktionärerna.
Den stora majoriteten av de irländska arbetarna var åskådare till händelserna under påskveckan.
Connolly försökte inte mobilisera den organiserade arbetarrörelsens makt, trots hans framträdande roll inom ITGWU och Dublin Trades Council [Dublins fackliga råd]. Ingen uppmaning gjordes för en generalstrejk under påskveckan för att lamslå förflyttningarna av brittiska trupper och ammunition, ingen propaganda bedrevs heller bland de brittiska trupperna för att få deras sympatier och stöd.
Det kan ses som ett utryck för att Connolly helt enkelt hade kommit till slutsatsen att arbetarklassen inte var beredd att gå ut i generalstrejk vid denna tidpunkt. Det stöd och kampvilja som en sådan massmobilisering skulle ha krävt saknades.
Upproret provocerade fram en häftig debatt inom den internationella socialistiska rörelsen, mot bakgrund av en kontrovers som hade rasat i över ett halvt årtionde runt frågan om nationernas rätt till självbestämmande.
Tidigare marxistiska ledare, som Plekhanov i Ryssland, fördömde upproret. Samtidigt som de kritiserade aspekter av upproret attackerade Lenin och Trotskij alla de inom den internationella socialistiska rörelsen som försökte fördöma denna heroiska episod.
Trotskij fördömde Plekhanovs kommentarer som ”bedrövliga och skamliga” och tillade: ”Erfarenheten av det irländska nationella upproret är över […] det irländska proletariatets historiska roll har just börjat”.
Lenin kritiserade Karl Radek som avfärdade uproret som en ”kupp” och sammanfattade: ”Irländarnas olycka är att de reste sig i förtid, innan proletariatets europeiska revolt hade haft tid på sig att mogna”.
Ett år senare skakade oktoberrevolutionen i Ryssland världen. Irland skakades också av dessa händelser och ett fördelaktigt tillfälle öppnade sig för arbetarklassen att ta makten. Men Connollys död innebar att den irländska arbetarklassen hade förlorat sin främsta och mest enastående ledare. Connolly kämpade under hela sitt politiska liv heroiskt för att bygga socialistiska- och arbetarpartier, men vad som hade behövts var ett disciplinerat revolutionärt parti, som Lenins bolsjevikparti, för att föra Connollys idéer och arbete vidare.
När röken hade lagt sig efter upproret reagerade de brittiska styrkornas överbefälhavare på Irland, general Maxwell, med hela den brittiska imperialismens vanemässiga grymhet och blodstörst. Sexton rebelledare avrättades, tusentals fängslades, undantagstillstånd infördes. Connolly, som var svårt skadad och oförmögen att stå upprätt, sköts bunden till en stol. Den brittiska imperialismen och de irländska topparna – William Martin Murphys press kampanjade för hans avrättning – tog ut sin hämnd för Connollys livstid av kamp.
Påskupproret föreföll ha slutat i ett förödande nederlag för rebellerna, men den följdes av en revolutionär våg sporrad av den ryska oktoberrevolutionen 1917 och uppblossad arbetarkamp.
Fem år efter Påskupproret och efter att ha skakats av år av revolutionär kamp tvingades dock den brittiska regeringen att gå in i förhandlingar med de republikanska ledarna och bevilja en ny irländsk fristat självständighet, som i sig inkorporerade 26 av Irlands 32 grevskap.
Påskupproret satte igång en händelsekedja som undergrävde det brittiska styret på Irland. Sinn Féin, ett litet politiskt parti som inte hade någonting att göra med de faktiska händelserna 1916, sopade rent i parlamentsvalet 1918. Sinn Féin ledde som en klassöverskridande allians rörelsens för ”nationell frihet” när arbetarrörelsens ledare stod vid sidan av, inte bara i valet, utan även som en alternativ ledning. Möjligheten att arbetarrörelsen skulle ha kunnat inta en ledande roll genom att kämpa både för nationella rättigheter samt social och ekonomisk frigörelse sattes helt enkelt åt sidan på grund av att det inte fanns en socialistisk ledning och ett revolutionärt parti som kunde stå emot kapitalismens söndra och härska-taktik.
Istället blev lösenordet: Arbetarnas sociala och ekonomiska frigörelse måste vänta till ett senare tillfälle. Resultatet blev den ”reaktionens karneval” som Connolly hade varnat för; framträdandet av en delad ö och ett etablissemang bestående av två högervridna och förtryckande politiska väsen, Irländska fristaten i söder (Irländska republiken, från 1949) och Nordirland. Endast en självförtroendefylld och stark arbetarrörelse med en klar och tydlig socialistisk politik skulle ha kunnat leda masskampen och kunnat handskas med de nordliga protestantiska arbetarnas rädsla över att de skulle kunna komma att bli en förtryckt minoritet i ett nyligen självständigt Irland.
Påskupproret 1916 tillhandahåller inte på något sätt något rättfärdigande av IRA:s väpnade kampanj på 1970- och 1980-talen och inte heller för dagens dissidentrepublikaners kampanjer. IRA-kampanjen var en kampanj av ”individuell terrorism”, inte en revolt eller aktion liknande Påskupproret, och den ägde rum i ett helt annan historiskt samband. På 1970-talet var den irländska arbetarklassen väldigt mycket starkare, både i antal och organisatoriskt. Den var dock delad, både av gränsen och inom Nordirland. En bombnings- och attentatskampanj kunde aldrig lyckas med att vinna ett ”enat Irland” och motverkade faktiskt arbetarenighetens och socialismens sak.
Dagens irländska borgarklass är inga arvtagare till Conolly eller den revolutionära kampen. En klass som framtvingar nedskärningar tillhör William Martin Murphys tradition, arbetsgivarledaren under 1913-14 års lockout, inte 1916 års rebeller. Och majoriteten av dagens fackliga ledare går i ”Arbetarrörelsen måste vänta”-traditionens fotspår, beredda som de är att erbjuda uppoffringar i ”nationens intresse”, att med andra ord rädda bankirerna.
En del av dem är mer intresserade av att svansa efter Sinn Féin, att överge varje som helst anspråk på en självständig klasståndpunkt som enar protestantiska och katolska arbetare.
Vi gör anspråk på det bästa av Connolly, både av händelserna under påskveckan och under de föregående åren. Vi står för hans socialistiska idéer, för arbetarenighet och för nödvändigheten av kamp mot alla former av förtryck och orättvisor.
Detta kan endast bli framgångsrikt om det utmanar den härskande klassens ägande av ekonomins nyckelsektorer och för fram ett alternativ – demokratisk arbetarklasskontroll.
En kamp för en socialistisk samhällsomvandling av Irland måste peka ut en väg framåt till en lösning av den nationella frågan. Vi står för enighet i kamp och för ett socialistiskt Irland med fullständiga rättigheter för minoriteter, inom ramen för en demokratisk, jämlik och frivillig socialistisk federation tillsammans med Wales, Skottland och England.
