Kapitalismens krig, kriser, klyftor och klimathot har präglat 00-talet. Mycket talar för att 2010-talet blir ett årtionde då systemets kriser också mera än tidigare leder till kamp och radikalisering. Uppslutningen till klimatprotes- terna i Köpenhamn kan ses som ett tidigt tecken på detta.När Obama förra året efterträdde Bush väckte detta hopp om ett slut på imperialismens krig. Vad vi i stället har fått se är en ny krigspresident som också drar in Sverige i det afghanska kriget. Samtidigt är den fortsatta masskampen i Iran ett tecken på att en ny generation är beredd att ingripa även i denna region, med positiv verkan även i svenska förorter.
Ett 00-tal som karakteriserats av en ohämmad spekulation och astronomiska klassklyftor ledde till den djupaste ekonomiska krisen sedan 30- talet. Under perioden 1991-2007 ökade den rikaste tiondedelen av befolkningen enligt LO sina inkomster före skatt tre gånger så mycket som en medelinkomsttagare och sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen – innan alla skattesänkningar för de rika räknats in. Till detta kommer massarbetslösheten och de osäkrade jobben i en tid av försämrad anställningstrygghet och raserade skyddsnät – vilket först har slagit mot industriarbetarna, men som nu också saboterar ekonomin för Sveriges kommuner och landsting.
Enligt SCB gick också julen 2009 till historien som den fattigaste på länge, med vart sjunde barn och vart fjärde barn till en- samstående föräldrar under fattigdomsgränsen.
Den förhoppning som många har uttalat, att det värsta av krisen snart ska vara över, är illusorisk. På grund av den enorma skuldbörda som staterna tagit över från banker och finansbolag väntar 5-10 år av fortsatt kräftgång.
Visst har slakten på jobb dämpats en aning. Men med den snara nedläggning av Saab som GM meddelade strax innan jul har Sveriges bilkris på en gång blivit mer akut än någonsin, då underlaget för 8 000 jobb rycks undan. Och i veckan varslade bilsätestillverkaren Lear i Trollhättan 119 av sina 135 anställda.
Då även IAC och andra underleverantörer drar ner försvagas även det industriella kluster som Volvo PV är beroende av.
I stället för att som IF Metall och Stefan Löfvén ställa sig på knä framför Vita huset till förmån för industriella asgamar som Spyker, krävs nu även i sista stund massiva demonstrationer och aktioner i hela Västsverige – för det självklara kravet att staten måste ta över både Saab och Volvo och använda de anställdas kompe- tens till en snar klimatomställning av hela bilindustrin och transportsektorn.
I början av 2010 saknas inte tecken på protestvilja.
Det allra tydligaste tecknet är reaktionen mot utförsäkringen av långtidssjuka, som i ett slag har vänt opinionen mot regeringen och tvingat media att för ett tag vända uppmärksamheten bort från sina gunstlingar i Sverigedemokraterna. Särskilt på den lokala nivån kan nedskärningar i skola, vård och omsorg få liknande effekter.
Även i den avtalsrörelsen som kulminerar när avtalen löper ut sista mars finns goda möjligheter att vända opinionen mot arbetsgivarna, då dessa trots fortsatta rekordutdelningar provocerar med nollbud, fortsatta krisavtal och attacker mot såväl ungdomars villkor som all anställningstrygghet ge- nom att låta bemanningsföretag ersätta uppsagda.
Att alla rättigheter som vanns under åren efter gruvstrejken 1969-70 nu är hotade inbjuder till nya protester underifrån. En ny opinionsun- dersökning visar att 81 procent är beredda att strejka mot att företag kan ersätta sina anställda med bemanningsföretag.
Även om intresset tillfälligt kan kylas ned av den kalla vintern var klimatprotesterna i Köpenhamn en fing- ervisning om hur medvetenheten står inför nya språng då insikten sprids om det kapitalistiska systemets dödliga hot mot planetens liv.
Med ett nederlag för Reinfeldt & Co i valet kan kampen också skärpas för ett nytt socialistiskt arbetar
