Motståndet mot Sharon ökar

2006-02-24 15:06:46




Det israeliska förtrycket mot palestinierna på Västbanken och Gaza har nått nya nivåer med intensifierade militära angrepp mot civila områden och husrivningar. Samtidigt skakas den israeliska kapitalismen och regeringen Sharon av ökande motsättningar.

Av Jenny Brooks

I syfte att klamra sig fast vid makten försöker Ariel Sharon, vars position också skakas av potentiellt skadliga korruptionsskandaler att balansera mellan stridande krafter i staten Israel.
Israels brutala ockupation av de palestinska områdena trappar upp den blodiga våldsspiralen. Palestinierna på Västbanken och i Gaza har lidit under en utdragen period av militära övergrepp med mord, gripanden, utegångsförbud, vägspärrar och ödeläggelse av hem, skördar och infrastruktur.
Som svar på angrepp från den israeliska armén nyligen i Gazaremsan förstörde palestinska beväpnade styrkor två israeliska stridsvagnar och dödade 13 israeliska soldater under loppet av en vecka (med början den 11 maj). Detta har följts av ökad slakt på palestinier från den israeliska militären, inklusive en fruktansvärd attack mot en demonstation 19 maj där tio ungdomar dödades. En hänsynslös orgie i husdemoleringar har gjort mer än 2 000 palestinier hemlösa. Mer än 3 000 palestinier har dödats under denna tre och ett halvt år långa intifada (uppror), samt mer än 1 000 israeler.
Högerpolitikern och premiärministern Ariel Sharons senaste plan för ett delvis israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena är ett desperat försök att undkomma flera svårigheter. Om planen genomförs kommer den att införas utan samtycke av det palestinska folket och förvärra det förtryck de står inför. Sharon deklarerade själv att planen innebär ett ”ödesdigert slag” för palestinierna.
Trots detta har den mötts av en högljudd opposition från delar av den israeliska högern och led ett allvarligt bakslag den 2 maj när Sharons eget parti Likud röstade mot förslaget i en partiomröstning. Emellertid lovade Sharon högtidligt att fortsätta med sin plan med endast mindre förändringar.
den första delen av förslaget är att avlägsna armén och alla 7 500 judiska bosättare från Gazaremsan och att även stänga fyra judiska bosättningar på Västbanken, vilka är isolerade och därför dyra att försvara. Armén kommer fortfarande att finnas längs gränsen mellan Gaza och Egypten och kommer att riva hundratals palestinska hem där utan några förvarningar (utöver de redan 600 förstörda) för att utvidga sitt kontrollområde.

”Säkerhetsmur”

Sharon kan tänka sig att stänga ytterligare bosättningar på Västbanken samtidigt som andra – vilka kommer att vara kvar ”för alltid” – förstärks. den mer än 70 mil långa ”säkerhetsmur” som byggs upp kommer att användas till att framtvinga delningen av palestinska och israeliska områden där de förstärkta bosättningarna på Västbanken införlivas med Israel. På så sätt kommer Israel att behärska 90 procent av det område som efter andra världskriget sades vara Palestina. Allt detta kommer att genomföras ”ensidigt” – med andra ord utan några förhandlingar eller överenskommelser med palestinska representanter.
De palestinska områdena kommer att delas upp i uppsplittrade, utfattiga områden utan kontroll över gränserna, luftrummet, utrikespolitiken och vattentillgångarna, och utan rätt till en armé. Ekonomin kommer att domineras helt av Israel. Även om den hatade israeliska armén avlägsnas från deras trösklar kommer trupperna att stå beredda vid städernas utkanter med ”rätt” att återvända och återigen genomföra våldsamma angrepp.
De som stöder den israeliska bosättarrörelsen, vilket många inom Likud gör, motsätter sig starkt Sharonplanen då de vill ha ett framtida ”Storisrael” som omfattar de palestinska områdena och befolka dem med judiska bosättare för att säkerställa en judisk majoritet. Vissa kräver att alla palestinier ska drivas bort som del av denna process. De betraktade Sharon som sin representant eftersom han lett bosättningsprojektet under många år. Bland dessa anses hans nuvarande plan som ett enormt förräderi. Ingen tidigare israelisk premiärminister har försökt stänga etablerade bosättningar på Västbanken eller Gaza.
Men Sharon har också visat sig vara en pragmatiker, som kan konsten att manövrera och luta sig mot olika skikt när det krävs för att försvara sin karriär och sina privilegier. Trots att han var en pionjär när det gäller bosättningarna var det han som 1982 stängde bosättningen Yamit på Sinaihalvön när Israel slöt fredsavtalet med Egypten. Men att han manövrerar och bryter med många av sina ideologiska anhängare har ett pris. Det kommer att få särskilda konsekvenser för Likud som ställs inför en svår period och möjlig splittring ifall Sharon fortsätter på sin nuvarande bana. Vad var det som tvingade in Sharon på denna kurs?
För det första är det långsiktiga överväganden bakom hans strategi. Idag finns det en judisk majoritet på den jord som kontrolleras av den israeliska eliten mellan Jordanfloden och Medelhavet, men detta förändras. Det kommer inte dröja länge innan det finns en palestinsk majoritet då födelsetalen bland den palestinska befolkningen är större än hos den judiska, och då den ekonomiska krisen gör det svårt att attrahera stora grupper av judiska invandrare.
Detta betraktas som ett hot mot den judiska statens livskraft på lång sikt. Betydande delar av det israeliska samhället anser därför att en ”separation” med palestinierna behövs för att bevara en judisk stat. Försvarsminister Shaul Mofaz gick så långt som att nyligen hävda att bosättningarna på Gazaremsan var ett historiskt misstag. Samtidigt som uppdelningsplanen är ett enormt bakslag för palestinierna är den ett nederlag även för den israeliska kapitalistklassens historiska ideologi.

Fredsdemonstration
För det andra finns det ett växande ifrågasättande och en otålighet bland israeler gentemot den långdragna ockupation som misslyckas med att få ett slut på våldsspiralen. Trots att brutal militär kraft har använts har den inte lyckats att kuva intifadan. Längtan efter fred och ett slut på dödandet av israeliska soldater och civila återspeglas av att två tredjedelar av israelerna stödjer nedmonteringen av judiska bosättningar från territorierna och skapandet av en palestinsk stat. Ännu fler (70-80 procent) är för ett tillbakadragande från Gazaremsan. Dessa majoriteter minskar, men är ändå betydande, om tillbakadragandet skulle vara ensidigt istället för genom en överenskommelse.
Till och med bland bosättarna visar undersökningar att en majoritet skulle vara beredda att flytta om de fick ersättning även om det också finns en hårdför minoritet som skulle stå för ett ihärdigt motstånd. Som ett svar på Likudpartiets omröstning demonstrerade 150 000 den 15 maj i Tel Aviv till stöd för ett tillbakadragande, under ledning av ”majoritetskoalitionen”, en nybildad allians med vänster-, center- och fredsorganisationer. Detta var det största fredsmötet på tio år.
Det växande ifrågasättandet visas också av en allt större tolerans gentemot de till antalet få men ökande ”refusniks” – soldater som vägrar tjänstgöra i territorierna. All militär ordervägran ansågs tidigare vara i strid mot staten Israels grundläggande intressen och behandlades med förakt och bestraffades. Även om vägran fortfarande inte välkomnas överallt har vissa kända israeler nyligen återspeglat de förändrade attityderna i samhället genom att behandla frågan om refusniks mer sympatiskt.
För det tredje är Israels akuta ekonomiska kris en faktor bakom Sharons utträdesplan, p g a behovet att minska militärutgifterna samt att försöka locka tillbaka turister som skrämts bort av våldet. Ekonomin har genomlidit flera år av nedgång, den värsta perioden i staten Israels historia. 1,3 miljoner israeler lever under fattigdomsgränsen. Trots en viss tillväxt nyligen kvarstår de underliggande problemen. Förbättringen har inte inneburit några lättnader för de fattigaste delarna av samhället. En ledare i tidningen Ha’aretz kommenterade att, ”En sådan tillväxt innebär ökande ojämlikhet… och detta är en social tidsinställd bomb”. Den avslutade, ”Utan utträde [ur Gaza] och utan en diplomatisk lösning kan ekonomin i långa loppet inte upprätthålla tillväxten, arbetslösheten kommer inte att minska och samhället kommer inte att kunna läka från sina sår”.
Till sist och för det fjärde, tvingades Sharon av två tillfälliga faktorer att hastigt komma på en plan för att avleda uppmärksamheten. En av faktorerna var hotet om mutåtal mot honom själv. Den andra faktorn var de olika ”fredsplaner” som lanserats utomlands, t ex Genèvefördraget, som innehåller eftergifter till palestinierna som Sharon inte kan acceptera.
Det är i skrivande stund (040602) inte känt om Sharon verkligen kommer att åtalas och därigenom tvingas avgå. Men troligen kommer åklagaren, under politiskt tryck, inte att åtala en sittande premiärminister och därmed göra regeringen ännu mer instabil. Även om den härskande klassen inte är okritisk till Sharon, kan de inte se någon lämplig efterträdare till honom för tillfället.
Förespråkarna för utökade bosättningar, väl medvetna om att de är i minoritet, har nogsamt undvikit att uppmärksamma frågan i sin kampanj mot Sharons plan. De argumenterar istället att armén och bosättarna riskerar att dra sig tillbaka från Gaza utan att få något i utbyte; att organisationer som det islamistiska Hamas skulle utropa det som en seger framtvingade av sina attacker och självmordsbomber mot Israel.
Det var en minoritet av Likuds 193 000 medlemmar – en dryg fjärdedel – som vann omröstningen mot utträdesplanen den 2 maj då endast en tredjedel av partimedlemmarna röstade. Samtidigt som det var ett bakslag och missräkning för Sharons del kommer han ändå att försöka driva igenom planen genom den styrande koalitionen och Knesset (parlamentet) utan att upplösa koalitionen. Denna koalition, som består av fyra partier – Likud, det ickereligiösa partiet Shinui och två ultraortodoxa partier – är nära kollaps och resultatet i omröstningen har skärpt situationen ytterligare.

Regeringskoalition
Shinui hotar att lämna koalitionen om Sharon överger utträde från Gaza medan de båda ultraortodoxa partierna och delar av Likud opponerar sig mot planen. Sharon skulle kunna upplösa koalitionen till förmån för en ny ”enhetskoalition” med Shinui, Likud (eller en del av Likud) och kanske det illa omtyckta Arbetarpartiet, i samband med en folkomröstning om planen. Ett mindre troligt steg vore att utlysa nyval.
Inför omröstningen inom Likud besökte Sharon USA:s president George Bush och fick dennes öppna stöd för utträdesplanen. Palestinier chockades och upprördes när Bush sa att ett antal stora bosättningar kunde få vara kvar på Västbanken för alltid och att palestinska flyktingar inte har någon rätt att återvända till Israel. På detta sätt rev världens enda supermakt upp överenskomna internationella fördrag för en palestinsk stat grundat på gränserna före juni 1967 och för rätten till återvändande.
För att vinna stöd i Israel och bemöta idén om att ett utträde från Gaza skulle spela de palestinska milisgrupperna i händerna, beordrade Sharon morden på de två högsta Hamasledarna, shejk Yassin och Abdel Rantissi. Det spelade ingen roll att dessa ledare sagt att de var beredda att inleda en vapenvila om den israeliska armén drog sig tillbaka och att de skulle acceptera en palestinsk stat jämsides med en israelisk stat under åtminstone den nuvarande generationen.
Dessa grymma statsmord på två män med stor auktoritet orsakade enorm vrede bland palestinierna där samtliga milisgrupper svor på att utkräva en blodig hämnd. Några veckor senare lyckades Islamiska Jihad och andra tillfoga betydande skador på armén i Gazaremsan som nämnts ovan. Hittills har de inte genomfört något självmordsattentat med stor förödelse för israeliska civila inne i Israel. Dessa mord har gett ökat stöd till Hamas. Omkring en tredjedel av palestinierna i de ockuperade områdena stödjer dem, enligt opinionsundersökningar. Financial Times (22 april) rapporterade att en miljon dollar har nyligen samlats in till Hamas militära gren efter en vädjan i moskéerna i Gazaremsan.
Stödet för Hamas är nu större än för Yassir Arafats organisation, Fatah, som anses nedsvärtad av korruption och sin betoning av förhandlingar med Israel och utländska makter. Arafat som själv är rädd att bli mördad, har nyligen tvingats erkänna de islamistiska organisationernas inflytande genom att hålla samtal med Hamas och Islamiska Jihad om att dela makten i framtiden ifall de israeliska trupperna drar sig tillbaka.
Uppehållet i hämndangreppen beror delvis på desorganisering inom de palestinska milisgrupperna som en följd av det ökade förtrycket. Men trots att den israeliska regeringen trummar på detta för att rättfärdiga sina våldsamma angrepp, har den fel om den tror att fortsatt brutalitet kan kuva palestiniernas motstånd mot ockupationen. Även om regeringen lyckas försvaga möjligheterna för palestinierna i de ockuperade områdena att svara militärt, finns det en miljon palestinier utanför de ockuperade områdena, inne i själva Israel.
Skulle de palestinska milisgrupperna återuppta attacker riktade mot israeliska civila mål så är det ett tragiskt misstag som aldrig kommer att lyckas att främja deras strävan. De är i behov av en strategi av defensiva och offensiva aktioner med ett masstöd från palestinierna, som försvarar palestinska arbetares intressen och samtidigt undviker att stöta bort den israeliska arbetarklassen till att stödja fruktansvärda militära vedergällningar med arméns fulla styrka. Den judiska arbetarklassen i Israel står inför ett våldsamt ekonomiskt angrepp från kapitalistklassen genom upprepade nedskärningar. Tillsammans med dess ovilja att stödja försvaret av judiska bosättningar är vägen framåt att stödja utmaningar från judiska arbetare i Israel mot all politik från deras kapitalistiska regering istället för att fortsätta en strategi som öppnat för att skyla över klasskillnaderna i Israel.
Socialistiska idéer
Den enda vägen för palestinierna att utveckla en framgångsrik militär strategi, samt att förbereda sig för att styra sitt eget samhälle på ett sätt som kan garantera anständiga levnadsförhållanden för alla är att inleda processen för att bygga en demokratisk massorganisation grundat på de palestinska arbetarnas och landsbygdens fattigas intressen. Endast då kan beslutsprocessen tas från konkurrerande hemlighetsfulla ledare, ofta med kapitalintressen, och läggas i folkflertalets händer inklusive att välja sina egna representanter och göra dem fullt ansvariga.
Det är också viktigt att socialistiska idéer utvecklas i en sådan organisation då det på kapitalistisk grundval inte kommer att vara möjligt att uppnå en palestinsk stat utan fattigdom. I Israel med sin långt mer utvecklade kapitalistiska ekonomi kan inte kapitalismen tillgodose acceptabla levnadsvillkor för många vanliga människor. Behovet är därför ett socialistiskt Israel och ett socialistiskt Palestina och att kapitalismen avlägsnas i regionens alla fattiga länder för att skapa en socialistisk federation i Mellanöstern. Minoriteternas demokratiska rättigheter i alla stater måste försvaras liksom rätten för flyktingar att återvända.
En del intellektuella palestinier, ställda inför den nya ”säkerhetsmuren” vilken äter upp stora delar av palestinsk mark och med Sharons plan att ytterligare smula sönder all typ av palestinskt självstyre, kräver nu en sekulariserad demokratisk stat med både palestinier och judar istället för två stater sida vid sida. Men detta förs fram med säker kunskap om att den demografiska trenden är på deras sida.
Alla förslag om en enda stat skapar omedelbart oerhörd rädsla – speciellt bland israeliska judar – om att till slut bli en minoritet i en sådan stat och som konsekvens få lida för det. Det kommer att vara omöjligt att separera judiska arbetare i Israel från dess härskande klass och vinna över dem till socialistiska idéer om de inte garanteras rätten till en egen stat. Hillel Schenker, utgivare av en palestinsk-israelisk tidskrift, summerar det på detta vis:
Det finns ingen betydelsefull gruppering i Israel som kommer att låta sig påverkas av en internationell kamp för en enda stat. Och… jag tvivlar på huruvida någon kan finna någon sådan gruppering bland palestinierna på Västbanken och Gaza heller.
Palestiniers och israeliska judars nationella strävanden kan inte infrias inom kapitalismens ramar. Med socialismen som grund kan fattigdomen utraderas och förtroende byggs upp över nationella skiljelinjer. Palestinier och judar kan vara fria att avgöra hur de vill leva utan att vara beroende av kapitalismens plågor. Det finns inget alternativ till att bygga arbetarklassens styrkor, solidaritet och socialism på båda sidor av klyftan inklusive erkännandet av både israeliska judars och palestiniers rätt till en egen stat.

Översättning av Per-Olov Eklund. Artikeln är från Socialism Today (London), nr 84, juni 2004.