Mursi avsatt – lita inte på generalerna

2013-07-05 12:33:11




Avlägsnandet och gripandet av president Mursi av militären markerar en ny och utmanande men också potentiellt farligt skede i utvecklingen av den egyptiska revolutionen. Mursis slut kom snabbt mot en bakgrund av en snabb mobilisering i en rörelse som involverat upp till 17 miljoner människor (cirka 20% av Egyptens befolkning) i massprotester.

Skalan, kraften och farten i denna rörelse var fantastisk. Det var ett typexempel på något som man ser i revolutioner: efter den inledande perioden av eufori och hopp, finns det ofta förnyade massrörelser av de som är besvikna med vad som verkar vara revolutionens magra resultat.

Egypten har sett en snabb nedgång i Mursi stöd som i första hand var begränsat. I den första omgången av förra årets presidentval vann Mursi knappt 5,7 miljoner röster, ungefär 11 procent av Egyptens 51 miljoner röstberättigade. Mursis 13,2 miljoner röster i andra omgången var till stor del på grund av en önskan att stoppa Mursis rival, den före detta befälhavaren för flygvapnet och minister i Mubaraks regim Shafiq. Mursi och hans muslimska brödraskapsregering mötte ökat motstånd från många områden. Den hittills misslyckade revolutionen för att leverera konkreta ekonomiska och sociala förbättringar samt den växande ekonomiska krisen drev på ökade strejker och protester. I november 2012 misslyckades Mursis "konstitutionella kupp"-försök för att ge sig själv mer makt. Det var för många en viktig händelse, likaså som hans frispråkiga stöd till polisen efter att mer än 40 människor dog i eldstrider med säkerhetsstyrkorna i Port Said i januari.

Det muslimska brödraskapets försök till dominans gav också ett ökat motstånd från mer sekulära och kristna element och även deras islamistiska religiösa rivaler som sunnifundamentalister i Nourpartiet som anslöt sig till protesterna i slutet av juni. På ett sätt har vi sett två separata kamper mot Mursi. Å ena sidan finns det en enorm folkrörelse och å andra sidan resterna av Mubaraks regim, särskilt de militära toppar som har egna ekonomiska och politiska intressen som försöker utnyttja massoppositionen till sin egen fördel. Dessa två faktorer illustrerar både potentialen och farorna som står inför den egyptiska revolutionen.

Hastigheten och bredden i rörelsen visar revolutionens enorma energi och potential. Men i avsaknad av utvecklingen av en oberoende arbetarrörelse som kan kämpa för ett socialistiskt alternativ har de militära toppar, biträdda av ett urval av pro-kapitalistiska politiker, kunnat ta fördel av situationen. Det är tydligt att generalerna var rädda för att situationen utifrån sina klassperspektiv kunde ”spinna ur kontroll”. Det kom rapporter om att arbetare gick ut i strejk den 3 juli och vad mer så planerade de att lansera anti-Mursi strejker den 4 juli , något som kunde ha lett till att arbetarklassen tog initiativ genom massiva strejkeraktioner, kanske till och med generalstrejker. Det r tydligt att generalerna agerade nu i ett försök att ta initiativet ifrån dem och förhindra att ett folkuppror störtade Mursi.

De militära ledarna har agerat för att försvara både sina egna personliga intressen och en del av den egyptiska härskande klassen. Samtidigt så njuter de av det tysta stöd från de viktigaste imperialistiska makterna och även den israeliska härskande klassen. Det har varit väldigt lätthänt kritik av Obama och andra imperialistiska ledare efter generalernas kupp, med allmänna önskemål om demokrati. Med tanke på deras tidigare resultat så kan den egyptiska militären och säkerhetsstyrkorna knappast påstå sig vara "demokrater". Men detta oroar inte automatiskt Obama och övriga ledare. eftersom de gärna kan leva med auktoritära regimer i Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar och så vidare.

Denna de-factomilitärkupp har fått Mursi att framträda som en försvarare av demokrati och hävdar att oppositionen mot honom var samordnad med "the deep state" och rester av den gamla regimen” som lejde inhyrda ligister med "pengar från korruption" för att attackera Muslimska brödraskapet och "dra tillbaka den gamla regimen till makten." Utan tvekan är delar av Mubaraks gamla regim involverad i rörelsen mot Mursi, men protesternas bas härrör från opposition till och besvikelse med det muslimska brödraskapet. Samtidigt är det otvivelaktigt att delar av de som för närvarande stöder Mursi gör så på grund av sitt motstånd mot militären, särskilt på grund av sina minnen av den gamla Mubarak-regimens ibland brutala förtryck av all opposition, inklusive Muslimska brödraskapet.

I denna situation är det absolut nödvändigt att insatserna intensifieras för att bygga en oberoende arbetarrörelse, inte bara fackföreningar, som kan erbjuda ett reellt alternativ och bli en attraktionskraft för de arbetare och fattiga som stöder Mursi på grund av sin egen opposition till militären och den gamla eliten. Detta är det enda sättet arbetarrörelsen kan försöka begränsa möjligheten för reaktionära fundamentalistiska religiösa grupperingar att presentera sig som de främsta motståndarna till ett militärt styre.

Betydelsen av detta visas i den fortsatta risken för sekteristiska uppdelningar som fördjupas mellan sunniter, kristna, shia och mer sekulära element. Redan varnar några kommentatorer för att det muslimska brödraskapet kan skjutas undan av mer fundamentalistiska, jihadistiska krafter i en kamp mot den sekulära, västvänliga militären. Trots att situationen är annorlunda bör man inte glömma att den algeriska militärens annullering av valet i januari 1992 för att förhindra en seger för den islamiska räddningsfronten (FIS) ledde till ett åtta års inbördeskrig som beräknas ha tagit mellan 44000 och 200000 liv, vilket har hållit tillbaka utvecklingen av masskamp i Algeriet.

Det kan inte finnas något stöd av socialister för denna kupp. Den växande arbetarrörelsen måste behålla sin självständighet från både militären och Mursi. Medverkan av så kallade "liberala" och "vänster"-grupper inom oppositionen (såsom Tamarod) med militären kommer att slå tillbaka på dem. De kommer att ses som kollaboratörer, särskilt om militären använder repressiva och auktoritära metoder mot sina motståndare och mot framtida arbetarrörelser och strejker. Företrädare för arbetare kan inte ha något att göra med vare sig militärstödda eller pro-kapitalistiska regeringar. Om de har det så är det möjligt att det muslimska brödraskapet, eller andra liknande krafter, kan försöka gripa ledningen av framtida strider mot åtstramningar och repression.

Redan visar militären hur de vill styra. Först sätter de upp maktstrukturer som domineras av de pro-kapitalistiska elementen för att sedan låta folket rösta. Generalerna har utsett en ny president och de planerar att skapa en "stark och kompetent" civil teknokratisk regering tillsammans med en kommitté för att se över konstitutionen, medan Högsta domstolen kommer att driva igenom ett lagförslag om riksdagsvalet och förbereda för parlaments-och presidentval. Det har rapporterats att många anti-Mursidemonstranter känner sig stärkta efter hans avlägsnande, men medan massdemonstrationerna och kampen mot Mursi är oerhört betydelsefulla är de inte i sig själv nog. Det här är en konkret fråga om organisation och vilka som innehar statsmakten. I Egypten är det nu generalerna som försöker konsolidera sin egen makt på bekostnad av massrörelsen.

Den nya regeringen kommer oundvikligen med sin krisartade ekonomi att komma under press från IMF och andra att börja så kallade "reformer" som förmodligen kommer att innehålla nedskärningar på subventioner och andra åtstramningar. Detta kommer att lägga grunden för klasskampen när militären och dess regering försök att gå på offensiven, eventuellt med ökande auktoritära och brutala åtgärder för att försöka påtvinga sin vilja. Det är därför det är så viktigt att den folkliga rörelsen organiserar sig för att kämpa för sina egna krav och mot införandet av en militärstödd regim.

För två och ett halvt år sedan, den dag då Mubarak avgick, spred CWI ett flygblad i Kairo som argumenterade för "Inget förtroende för militära ledare! För en regering av representanter för arbetstagarna, småbönder och fattiga!". Dess krav är giltiga än idag. Vi hävdade att:

"Den stora massan av det egyptiska folket måste hävda sin rätt att besluta om landets framtid. Inget förtroende bör sättas i siffror från regimen eller deras imperialistiska herrar att styra landet eller genomföra val. Det måste vara omedelbara och helt fria val, som skyddas av masskommittéer av arbetare och fattiga, till en revolutionär konstituerande församling som kan avgöra landets framtid. De åtgärder som redan nu vidtagits för att bilda lokala kommittéer och genuint oberoende arbetarorganisationer bör påskyndas, spridas vidare och kopplas samman med varandra. En tydlig uppmaning till bildandet av demokratiskt valda och styrda kommittéer på alla arbetsplatser, samhällen och bland de militära gräsrötterna skulle få ett stort gensvar. Dessa organ bör samordna avlägsnandet av den gamla regimen, upprätthålla ordning och förnödenheter och, viktigast av allt, vara grunden för en regering av arbetarna och de fattigas representanter som skulle krossa resterna av diktaturen, försvara demokratiska rättigheter och börja uppfylla de ekonomiska och sociala behoven hos den stora majoriteten av egyptierna."

Sedan dess har det skett en enorm utveckling av den egyptiska arbetarrörelsen i form av fackföreningar, kommittéer och erfarenheter av kamp. Detta ger en grund för att skapa den typ av massrörelse som behövs. I februari 2011 skrev vi att den egyptiska revolutionen kan vara "en stor förebild för arbetare och förtryckta världen över som visar att massaktioner kan besegra regeringar och härskare oavsett hur starka de verkar vara.". Detta är lika sant idag. Den förnyade massrörelsen i Egypten kan inspirera dem som ser att revolution inte resulterat i verklig förändring som i Tunisien, nedstigningen i ett stort sekteristiskt inbördeskrig som i Syrien och det fortsatta förtrycket i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och så vidare. Men medan de senaste dagarna i Egypten har visas den potentiella kraften i massaktioner har de också återigen visat behovet av att arbetarrörelsen har ett tydligt socialistiskt program och handlingsplan. Annars kan andra krafter försöka avleda, och slutligen besegra, revolutionen.


Robert Bechert, CWI