Myndigheterna blundar om Iran

2006-08-09 16:00:51




STOCKHOLM Mohammad Reza Aminzadeh och Fatemeh Khoda Parast är ytterligare två exempel på ignoransen i den svenska flyktingpolitiken. De ska utvisas till Iran, där de båda var aktiva oppositionella. I rapporten om mänskilga rättigheter i Iran skriver UD: ”Kritik mot den islamska regimen är i princip förbjuden och straffas hårt”.

Men migrationsverket ser ingenting som tyder på att framtiden som går Fatemeh och Reza till mötes i Iran är det minsta otrygg.
Sedan en dryg vecka är Fatemeh inlagd på Sankt Görans sjukhus. Läkarna bedömer hennes tillstånd som gravt depressivt och eventuellt psykosnära. Hon hör troligen vad man säger till henne, men svarar inte på tilltal och klarar inte av att äta någonting. Att Fatemeh är gravid i sjunde månaden försvårar hennes situation ytterligare.
Reza är djupt orolig för sin fru. Han vet att det är troligt att han själv kommer att fängslas om han tvingas återvända till Iran. Reza flydde från det femåriga fängelsestraff han fick för att ha deltagit i en demonstration.

Hotas av fängelse

Men han betonar gång på gång att det är Fatemeh och barnet som är det viktigaste för honom. Fatemeh har publicerat flera artiklar där hon angriper både den iranska regimen och den religiöse ledaren.
– Vet man vad som händer med ateister i Iran? frågar Reza.
Vi har alla Muhammedkarikatyrerna i färskt minne: vi vet att de danska tecknarna fick ett pris satt på sina huvuden. Ett par månader innan karikatyrbilderna publicerades, skrev Fatemeh en hätsk artikel riktad mot profeten. Den publicerades, undertecknad och tillsammans med hennes bild, på en välkänd exiliransk sajt. Ändå konstaterar migrationsverket att det inte är troligt att Fatemeh kommer att ådra sig de iranska myndigheternas intresse om hon återvänder.

Cynism

Förutom att påståendet med största sannolikhet är felaktigt, är det också mer än lovligt cyniskt. Vad migrationsverket egentligen menar är att det är möjligt för Fatemeh att vara i Iran om hon inte uttrycker åsikter, klär sig som hon vill eller uttalar sig om politik – alltså använder sig av de fri- och rättigheter som ingen svensk medborgare skulle förvägras.
Innan juli månads slut ska Reza och Fatemeh ha lämnat landet om inte migrationsverket omprövar sitt beslut. Under tiden kan Reza inte göra mycket annat än sitta på Sankt Görans sjukhus och hoppas på att Fatemeh börjar äta.

Vem bär ansvaret?

Han har också en annan fråga:
– Om Fatemeh torteras eller avrättas när hon utvisas till Iran – vem bär ansvaret?
På Rezas fråga finns inget klart svar. Vid elva tillfällen har Sverige fällts av FN:s tortyrkommitté för att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr. Men det leder inte till några sanktioner – de svenska myndigheterna tvår sina händer. Och kommer undan.

Ulrika Waaranperä

”Hur många gånger ska jag förlora mitt liv?”

PITEÅ ”Jag hoppar av ditt ärende, jag kan inget göra och jag vet inte vad som kommer hända. Men du har en duktig advokat.” Detta var vad Farzad fick höra från handledaren på migrationsverket några veckor efter att han fått beskedet att han skulle få stanna i Sverige.

Farzad Samimi Raseh kom till Sverige augusti 2000 och sökte asyl på grund av sin politiska verksamhet i hemlandet Iran. Där hade han tidigare blivit fängslad och torterad. 2004 fick Farzad avslag på sin asylansökan vid ett flertal tillfällen. Under den här tiden hade Farzad lärt sig språket och skaffat sig ett jobb.
Farzad var mycket deprimerad och frustrerad, han visste inte om han klarade av att leva längre.

Flera avslag

– Samtidigt trakasserades min familj i Iran. Huset vandaliserades. Min fru fick sparken och förhördes vid ett flertal tillfällen.
Efter detta åkte Farzad till Iran via Turkiet i förhoppningen att få träffa sin familj och kunna hjälpa dem till Sverige, men utan resultat.
I april 2005 återvände Farzad till Sverige och tog kontakt med migrationsverket i Gävle. Från migrationsverket räknar man nu bara Farzads tid i Sverige sedan denna tid. I november 2005 kunde familjen återförenas i Luleå.
– Migrationsverket har tidigare sagt att min familj troligen inte får stanna då de inte har några egna asylskäl, berättar Farzad.
I mars i år kom ett lyckosamt samtal till Farzad: ”Grattis, ni får stanna i Sverige, det är bara att vänta på papprena”. Det var handläggaren från migrationsverket. Farzad firade med sina arbetskamrater, med sin familj och sina vänner, men papprena kom aldrig.
– Jag blev lite orolig och ringde upp min handläggare som sa att jag skulle ta det lugnt och inte oroa mig. Detta samtal hörde även arbetskamrater till mig.

Falska förhoppningar

Då papperna inte kom ringde Farzad igen. På migrationsverket sa man att man skulle återkomma nästa dag. Dagen efter berättar handläggaren att han hoppar av Farzads ärende, han kan inget göra och vet inte heller vad som kommer att hända. Tre månader senare fick Farzad via sin advokat reda på att ansökan avslagits, samtidigt har alla inblandade gått på semester.
– Hur många gånger ska jag behöva förlora mitt liv?
I motiveringen från migrationsverket säger man att trots att Farzad kritiserat den Iranska regimen så kommer han inte råka illa ut.
– Myndigheterna blundar för vad som pågår i Iran, avslutar Farzad.
Denna behandling är bara ett exempel på den inhumana flyktingpolitik somdrivs i Sverige. Kampen för flyktingars rättigheter måste gå vidare. I Luleå/Boden planeras protester för att Farzad och hans familj ska få stanna i Sverige.

Johannes Lundberg