BOK | När bojorna brast |
Författare | Vijay Prashad |
Förlag | Leopard Förlag (2010) |
Därför är När bojorna brast en så viktig bok. Vijay Prashad tar läsaren med på ett slags klargörandets odyssé genom det förra århundradet. Med startpunkt vid den bisarra Berlinkonferensen, där Europas statschefer stod lutade över en Afrikakarta med varsin linjal, går färden genom kolonialism, världskrig, orättvisa handelsvillkor, ekonomiska kriser, struktur- anpassningsprogram och gestaltar en världsordning där ett fåtal rika har format en ekonomi som tillåtit dem att roffa åt sig på de många fattigas bekostnad – och en politik som har urskuldat och slätat över detta rofferi.
Det är ett mycket ambitiöst upplägg: på sätt och vis tycks Prashad vilja skriva om 1900-talets historia som vi känner den. Avtal, konferenser, krig – allting som finns i den traditionella historieskrivningen måste nämnas. Och därtill kommer det som an- nars förtigs: proteströrelser, uppror, gräsrotsaktivism, partibyggen, facklig organisering. Det gör att När bojorna brast stundtals kan kännas väl summarisk. Samtidigt är det ytterst svårt att säga vad som skulle ha kunnat tas bort – så sällsynt är perspektivet – det är snarare en bok som man önskar hade fått bre ut sig över fler sidor, fler band.
Huvudmotivet är att kritisera den imperialistiska världsordningen, men att samtidigt punktera föreställningen om tredje världen som en passiv spelmark. Istället låter Prashad tredje världens upprepade försök att organisera kollektivt motstånd stå i centrum. Själva begreppet tredje världen är, till att börja med, inte myntat i den postkoloniala biståndsvärlden, utan på 1950-talet av en fransk journalist som varit aktiv i motståndsrörelsen mot Algerietkriget och skrev i den antikolonialistiska tidningen L’Observateur. Ursprungligen betecknade begreppet inte heller passiv utsatthet och fattigdom, utan ett projekt som strävade mot en annan världsordning än den som både den kapitalistiska första världen och den kommunistiska och alltmer stalinistiska andra världen verkade i. Även om de ingående länderna var fyllda av motstridiga intressen – och här lägger Prashad särskilt fokus vid klassmotsättningarna – var ”tredje världen” helt enkelt samlingsnamnet för de mörkare nationernas kamp.
Jämsides med frihet krävde den femte panafrikanska kongressen (år 1945) socialism, eftersom man ansåg att ekonomisk demokrati var den enda sanna demokratin. Och kampen för socialism löper parallellt med kampen mot imperialism. För socialism – och det här är ytterligare ett av Prashads klargöranden – var inte något som påtvingades de forna koloni-erna utifrån som en del av Kalla kri- gets mekanik. Istället fanns det också i dessa länder rörelser, ideologer och ledare som insåg att politisk självstän- dighet inte skulle vara mycket värd om den inte åstadkoms parallellt med ekonomisk frigörelse.
Sedda ur backspegeln var de forna koloniernas försök att upprätta demokratiska ekonomier misslyckanden – och i många fall producerade försö-ken lika groteska resultat som urartningen i Sovjetunionen. I Prashads beskrivning av vad som gick snett finns inga förenklingar och han verkar hela tiden drivas av en underliggande fråga om vad en lyckad revolu- tion kräver. I synnerhet gäller det kampen för självständighet i Algeriet, vilken plockas isär och analyseras med en metodiskhet som inte skulle göra Trotskij besviken.
Prashad påpekar att frågan om styrelseskickets karaktär alltid är viktigare än listan över reformer som de styrande presenterar. FLN hade långtgående planer för utveckling av jordbruk och industrier, men de skapade inga demokratiska organ för lantarbetarna att verka genom och de vågade inte flytta över någon makt till arbetarna. Därför hamnade man också snabbt i Världsbankens och IMF:s ledband, vilket slutgiltigt krossade revolutionens möjligheter.
Det är antagligen omöjligt att skriva en sådan här bok utan att nämna den förödande roll som USA spelat för många fattiga länder under det förra seklet. Prashad radar upp hårresande historier från Latinamerika som tydligt visar att det som blivit doktrinen i Irak har arbetats fram under ett sekel på USA:s egen bakgård:
”Mellan 1900 och 1933 slog USA ner nationella befrielserörelser i Kuba (fyra gånger), Dominikanska republiken (fyra gånger, inklusive en åtta år lång ockupation), Guatemala (en gång), Haiti (två gånger, en av dessa var en nitton år lång ockupation), Honduras (sju gånger), Nicaragua (två gånger) och Panama (sex gånger).”
Med tiden blev USA skickligare på att sopa undan spåren efter sig och uppfann dessutom taktiken med krig genom ombud, men inbladningen i kupper mot demokratiskt valda regeringar finns klart dokumenterade under 1960- och 1970-talen, då decenni- er av imperialism och misslyckade, korrumperade regimer hade drivit många av länderna i tredje världen till ruinens brant.
Även om ovanstående är fakta som förtjänar att upprepas, börjar de bli allmängods inom den samtida vänstern och dess intellektuella. Skillnaden mellan Prashad och andra kritiker av USA och imperialismen är dock att Prashad också vågar dra slutsatser och lyfta fram alternativ. Han riktar strålkastaren mot att USA:s militära operationer hade samma drivkrafter som IMF:s och Världsbank- ens lånepolitik: att värna västvärldens ekonomiska intressen mot det som sedan dess har kallats de fattiga länderna.
Men de fattiga länderna är inte fattiga, förklarar Prashad: i själva verket har de under de tre senaste decennierna betalat 550 miljarder dollar (3 950 miljarder kronor) i avbetalningar för lån värda totalt 540 miljarder dollar (3 880 miljarder kronor). Ja, sedan 1983 har faktiskt mer pengar flutit från dessa skuldsatta länder till G7-länderna än vad som flutit åt andra hållet i form av lån och bistånd.
Vi kan tycka att det ändå gått 125 år sedan Berlinkonferensen 1885 och att vår världsordning borde ha tyglats till mer vett än att en enda person, stående över sitt nationella parlament (Belgiens kung Leopold II), kan tillerkän- nas ensamt ägande till 2,3 miljoner kvadratkilometer mark (Kongo). Men den senaste finanskrisen och den efterföljande utvidgningen av fattigdomen visar att klyftornas världsord- ning förblir befäst. Var finns alternati-vet? Överallt, svarar Prashad:
”Kampen om jordrättigheter och vattenrättigheter, för kulturell värdighet och ekonomisk likställdhet, för kvinnors rättigheter och ursprungsfolks rättigheter, för uppbyggandet av demokratiska institutioner och lyhörda stater – detta finns i varje land och på alla kontinenter. Det är ur dessa många kreativa initiativ kommer att växa fram. När det sker har tredje världen fått en efterföljare.”
Ulrika Waaranperä