När planen inte lyfter går inget enligt planen. Tillsammans med Per-Åke Westerlund var jag i London i förra veckan för att delta på ett möte med representanter från CWI:s europeiska partier och grupper. Vi skulle åka hem fredagen den 16 april, men vulkanutbrottet på Island började stänga all flygtrafik till och från Storbritannien redan natten mot torsdag den 15 april. Vi och tiotusentals andra blev ofrivilligt kvar på ön.Enligt EU-regler ska flygbolagen oavsett anledning till att flyget ställs in ge resenären kompensation och assistans. ”Rätten till assistans innebär att flygbolagen utan kostnad ska erbjuda resenären: Måltider och förfriskningar i proportion till väntetiden, hotellrum för övernattning om det blir nödvändigt, transport mellan inkvarteringen och flygplatsen samt två kostnadsfria telefonsamtal eller möjlighet att skicka två telex, fax eller e-postmeddelande” (Flygpassagerares rättigheter – EU-upplysning vid Sveriges riksdag).
Men det struntade flygjättarna i utan de informerade hellre om sina förluster. Flygbolagen gick inte att kontakta direkt utan vi hänvisades till en hemsida och den serverade ingen mat eller fixade övernattning.
Det gällde därför att försöka fixa allt själv, vilket inte var lätt. Alla båtar över engelska kanalen blev snabbt fullbokade. Inga fotpassagare får åka med, sa färjebolagen tidigt på fredagen.
Tåget – expresståget Eurostar som går från London till Paris och Bryssel – var det enda alternativet. Efter flera timmar i kö utanför Eurostars biljettkontor på fredagen, parallellt med timmar av fruktlösa försök att fixa biljetter via nätet, fick vi äntligen en biljett till Bryssel, avresa lördag kväll. Väl i Bryssel gick det inte att köpa några biljetter för vidare färd genom Europa. ”Kom igen imorgon”, blev beskedet.
Men en belgisk kamrat, tack, tack, körde oss sent på lördag kväll till tyska Aachen, som gränsar till Belgien. I Aachen blev det lokaltåg till Köln, dit vi kom strax innan 2 tidigt på söndagen.
Väl i Köln klev vi på ett tåg till Hamburg. Tåget var så överfullt att vissa passagerare bara fick plats i vagnen med cyklar, vilket två från Norge vittnade om med bild och allt när vi sedan träffades på samma tåg från Hamburg till Köpenhamn.
I Hamburg var det om möjligt ännu mer kaos. Många fick inte plats på tåget till Köpenhamn, men lovades buss till Puttgarden till färjan som går till Danmark och Rödby. I Rödby skulle det finnas extratåg, men några extratåg syntes inte till när färjan anlänt.
Det mest kritiska skedet var Köpenhamn. Direkttåget till Stockholm gick om 14 minuter, kön för internationella var minst två timmar lång – för en biljett som i bästa fall skulle ge plats på ett tåg till Stockholm på onsdag den 21 april – tre dagar senare. Nöden har ingen lag. Vi tillsammans med andra hade inget annat val än stiga på tåget till Stockholm utan biljett. Det gick dock bra att köpa biljett på tåget. Tågpersonalen var mänsklig och förstod.
Det tog oss 24 timmar att resa från London till Stockholm. Det skulle inte ha gått utan ”a little help from my friends”. Nya som gamla. Andra väntar fortfarande på att börja resan hem eller har bara nått halvvägs. Allt medan politikerna tvår sina händer. De strandsatta får ingen kompensation. Men flygbolagen som enligt EU-regler ska erbjuda kompensation och assistans när planen inte lyfter, får rejäl kompensation av regeringarna och EU.
//Per Olsson, Offensivs redaktion
