foto: Kristofer Lundberg
Den största Prideparaden sedan starten år 2007 ägde rum i spåren av en nazistisk attack mot West Pride och terrordådet i Orlando.
15 000 marscherade och 22 000 följde demonstrationen efter marschvägen när West Pride tågade som avslutning på en veckas möten, seminarium och debatter på söndagen i Göteborg. Marschen var den största sedan starten 2007.
Festivalens syfte är att skapa trygga mötesplatser för hbtq-personer genom konst och kultur, att uppmärksamma hbtq-personers livssituation och att utmana rådande heteronormer.
Under lördagen utgick en varning till West Prides funktionärer om att nazister hade samlats på Avenyn i närheten av festivalområdet, men några försök att stoppa eller driva bort nazisterna gjordes inte. Det blev ett ödestigert misstag eftersom nazisterna fick möjlighet att attackera och misshandla folk.
De var ett 20-tal som hade samlats från Nordiska motståndsrörelsen med det uppenbara syftet att skrämma, hota och misshandla de som besökte West Pride. Faran med nazisternas samlingar kunde ses i att en ung man och hans far med rötter i Argentina attackerades med banderollpinnar, sparkar och slag när de passerade dem.
– De attackerade mig och min far. De var sju mot två vid överfallet, berättar mannen för Offensiv.
West Pride bär sina rötter från de demonstrationer som uppmärksammar slaget vid Stonewall Inn den 28 juni 1969, vilket var en historisk milstolpe som ändrade synen på hbtq-personer i det amerikanska samhället och lade grunden till den globala Priderörelsen.
Tusentals och åter tusentals hbtq-personer hade fått nog av polistrakasserier och förtryck och spontana protester resulterade i en massiv revolt och kravaller där polisen slogs tillbaka.
Stonewallrevolten var inte en isolerad händelse, utan ägde rum i en tid av radikalisering. Under 1960-talet växte arbetarmilitansen. USA:s svarta krävde sina rättigheter, kvinnorörelsen var på uppgång, revolutioner i den koloniala världen födde solidaritetsrörelser och motståndet mot USA:s invasion av Vietnam samt generalstrejken i Frankrike 1968 gav förhoppningar hos breda skikt om att världen faktiskt gick att förändra. Detta gav självförtroende hos förtryckta grupper att resa sig för sina rättigheter.
Likt många andra grupper registrerades homosexuella av FBI, polisen och postverket under 1950- och 60-talet. Som ett resultat av förföljelsen avskedades 420 personer från sina statliga jobb och 4 380 från militären mellan åren 1947 och 1950 för misstänkt homosexualitet. Efter följde propagandakampanjer för kärnfamiljen.
Razzior riktades mot gaybarer som stängdes ned, besökare arresterades godtyckligt, förödmjukades och förnedrades offentligt. Kristna och högerinriktade medborgargarden sökte upp homosexuella i parkerna som misshandlades och överlämnades till polisen. Barerna stod dessutom ofta under maffians kontroll och inte hbtq-rörelsen själva. Detta användes som förevändning när polisen inte hade fått sina mutor och svarade med en massiv repression mot barernas besökare.
Efter Stonewallupproret den 28 juni 1968 i Greenwich Village, New York hade allt förändrats. Slaget var avslutat, men grunden lagd för fortsatt organisering. Politiska gayorganisationer bildades med sin bas i vänstern som inspirerades av organisationer som Svarta Pantrarna. Rätten att få bestämma över sina kroppar och styra sina egna liv kopplades till offensiva politiska paroller och krav.
Det är dags att dagens Priderörelse ser tillbaka på sin historia och lär från vad som har lett fram till de rättigheter man har idag och vad som krävdes med start i upproret för 47 år sedan då människor fick nog av förtryck och gemensamt ropade ut sin sexuella läggning inför hela världen. De slog fysiskt tillbaka polisen, men lade grunden för något mycket viktigare. De visade att de var många, starka och stolta, men framförallt vad man kan göra när man står upp för varandra.
Ett år senare uppmärksammades upproret av en demonstration som sträckte sig i ett 15 kvarter långt demonstrationståg, vilket blev starten för Priderörelsen.
Rättvisepartiet Socialisterna marscherade på West Pride för att säkra vunna segrar och garantera nya, men också för att minnas och hedra de som ställde sig i främsta ledet 1969, en tid då det krävdes gatsten och inte ballonger för att visa vem man var. Efter det fruktansvärda dådet i Orlando blir det än mer viktigt att visa på en väg framåt mot rasistisk splittring, högerpolitik och ojämlikhet – för en värld i frihet, trygghet och jämställdhet.
