”Ned med tyrannerna av alla färger”

2013-02-03 00:28:04




Att min artikel ”Vändpunkt i Syriens inbördeskrig?” i Offensivs julnummer skulle möta invändningar från bloggen Kildén & Åsman som publiceras av Socialistiska partiets gamla veteraner Göte Kildén och Benny Åsman var inte oväntat, eftersom de i artikeln kritiseras för sin okritiska inställning till det väpnade upproret.

Enligt K&Å är det oursäktligt att som i min Offensivartikel säga att ”klassmedvetna marxister och socialister kan inte stödja någon av sidorna i detta reaktionära krig”, samtidigt som de bara citerar halva meningen, som i artikeln fortsätter med en precisering: ”vare sig den dödsdömda Assadregimen eller de miliser som anförs av religiösa extremister eller som annars underordnar sig västimperialismens eller de reaktionära arabstaternas försök att koppla ett grepp över Syriens rebeller”.
K&Å, som själva inte ens gör ett försök att inta en oberoende klassståndpunkt, avspisar våra förslag till självorganisering och demokratiskt organiserat självförsvar av arbetsplat­ser och i bostadskvarter mot såväl regimen som sekteristiska miliser. Följaktligen kritiseras min artikel harmset för att ”förkasta existerande kamp”.

K&Å har också, i alla fall till helt nyligen, direkt urskuldat den ­växande salafistiska och högerextrema jihadismen med argumentet att al-Nusra-fronten mer lockat till sig syriska ungdomar för att de haft bättre vapen och militär slagkraft än andra miliser än av religiös övertygelse. Samtidigt som de har vädjat till USA och västmakterna om mer vapen till rebellerna har de i likhet med den exilsyriska oppositionen i den nybildade Nationella koalitionen kritiserat USA:s terroriststämpling av al-Nusra som ”kontraproduktiv”.
I denna fråga verkar dock självförtroendet vackla, då K&Å i ett av de senaste blogginläggen tycks byta fot genom att kalla en artikel av Guardian-journalisten Martin Chulov för en viktig politisk pusselbit, där en kommendant för en av miliserna inom den Fria syriska armén i Aleppo förklarar att man inte längre samarbetar med al-Nusra och ”på dag två efter Assads fall kommer vi att ta strid med dem”.

Sex månader efter den Fria syriska arméns intåg i Aleppo, där de uppges kontrollera 60 procent av landets största stad, tyder det mesta på att det väpnade och ”reeellt existerande” upprorets miliser har haft mycket svårt att både vinna och behålla lokalbefolkningens förtroende.
”Aleppos misär äter på stödet för Syriens rebeller”, lyder rubriken i en artikel av Reuters.
Vittnesmålen växer om odisciplinerade miliser som för sin egen överlevnad rånar, stjäl, kidnappar och plundrar både privatpersoner, företag och offentliga lokaler. En lång rad fabriker uppges också ha monterats ner och sålts till Turkiet, medan även privatpersoner tvingas kapa parkernas träd och skolbänkar till bränsle.
Det är i en sådan miljö av misär och sviktande stöd för rebellerna, som stödet också har vuxit för de inte bara militärt utan också civilt något mer disciplinerade ­islamistiska och svarta brigaderna som Jabhat al-Nusra och flera andra brigader inom Syriska islamiska fronten och ­Syriska befrielsefronten vid sidan av Fria syriska armén – även om också de anklagas för kriminella aktiviteter.

En stort uppslagen artikel i New York Times med rubriken ”Jihadister och sekulära aktivister stöter samman” beskriver protesterna i den nordsyriska staden Saraqib sedan maskerade män från al-Nusra slagit till mot civila aktivister i ett socialkontor och en kulturförening, där en dansk journalist och kvinnliga aktivister beordrats lämna staden och flygblad beslagtagits som propagera­de för ickevåld.
”Ned med tyrannerna av alla färger”, löd rubriken på en videofilm som tagits av en demonstration efter­åt där det ropades: ”Å frihet, var är du, var är du? Terrorism är mellan dig och mig. Å frihet, var är du, var är du? Fördomar är mellan dig och mig”.
Såväl det ”reellt existerande upprorets” styrande militära råd i ­staden, Sarqibs revolutionära front, som leds av en jordansk jihadist, som den lokala shariadomstolen vägrade att ta någon hänsyn till protesterna.
Enligt artikeln i New York Times förekommer liknande protester från civila aktivister mot utländska och inhemska jihadister på många håll, liksom i en av Damaskus östra för­orter där det har förekommit sammanstötningar mellan rivaliserande jihadister.
Att det väpnade upproret har lyckats inta ett antal mellanstora städer betyder heller inte att de därmed befäst ett folkligt stöd. Till och med Al Jazeera beskriver det märkliga tillståndet i Salkeen i den nordliga Idlib­provinsen, vars 40 000 invånare fortfarande två månader efter att staden intagits till 70 procent uppskattas stödja Assad eller i varje fall motsätta sig det väpnade upproret.

I nästan hela den kurdiska regionen längs gränserna mot Turkiet och Irak har de kurdiska organisationerna sedan juli tagit kontrollen över de områden de dominerar och som deklarerat sitt oberoende gentemot såväl Assadregimen som den Fria syriska armén.
K&Å avfärdar i sin polemik den kurdiska frihetskampen genom att citera ”andra partiers kritik” mot denna som ett uttryck för ”sekterism och påstått spel under täcket med Assad” från det syrisk-kurdiska partiet PYD (det största syrisk-kurdiska partiet som också står nära det turkisk-syriska PKK).
Men som t ex frilansjournalisten Rozh Ahmad ingående beskriver i Monthly Review, ingick PYD och dess närstående sociala organisationer inom Västra Kurdistans folkkongress och den kurdiska milisen YPG den 11 juli förra året en överenskommel­se i den irakisk-kurdiska huvudstaden Arbil med de 15 mindre syrisk-kurdiska partierna inom det rivaliseran­de Kurdiska nationella rådet (som anses stå nära den irak-kurdiske presidenten Barzani).
Att resultatet blev bildandet av ett gemensamt högsta råd för en gemen­sam kontroll av de kurdiska område­na i Syrien, följt av ett erbjudande om att upplåta den kurdiska regionen som ett tryggat område för alla syriers frihetsrörelse har inte hindrat fördömanden från både USA och Turkiet.

K&Å har hittills inte haft ett enda vettigt ord att säga om kurdernas massivt omfattade krav på nationell självbestämmanderätt och regionalt självstyre?
Står de kanske på FSA:s och Turkiets sida när syriska miliser utrustade med tanks och andra militära ­fordon nu vid flera tillfällen de senaste veckorna har rullat in över gränsen från Turkiet i flera våldsamma attacker med dussintals dödsoffer mot både de kurdiska posteringarna och obeväpnade civila vid gränsstaden Ras al-Ayn?
Enligt Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter har flera FSA-enheter deltagit i dessa strider, såväl från Tawhid-brigaden som al-Nusra och andra jihadister.
Säkert är att såväl ­Assadregeringen som Turkiet, som till varje pris vill förhindra en kurdisk autonomi inom Syrien med spridningseffekter till Turkiet, har fingrar i denna gröt. Men detta får inte hindra socialister från ett principiellt stöd till kurdernas legitima kamp för nationell självbestämmanderätt – i detta fall mot den i särklass största och mest förtryckta men statslösa nationen i Mellanöstern.
Som New York Times ­konstaterar har Syriens inbördeskrig för länge sedan upphört att vara en rak kraftmätning mellan regeringsstyrkor och rebeller.

Medan Syrien bryts sönder av ett fredligt uppror för demokrati och social rättvisa som sedan länge har muterat till ett sekteristiskt och kao­tiskt inbördeskrig, där alltfler dödas, flyktingströmmarna tilltar och misären i vinterkylan blir alltmer outhärdlig, är det uppenbart att Syriens arbetare, ungdomar, demokratikämpar och oroade nationella eller religiösa minoriteter inget har att ­hämta från de ledande kretsarna på någon av sidorna.
Med all säkerhet kommer det ekonomiska stödet till rebellerna att trappas upp en del den närmaste tiden, samtidigt som USA kommer att använda sitt inflytande till nya försök att isolera al-Nusra och de allra mest extrema jihadisterna. Inget tyder dock på att USA eller andra västmakter är beredda på en direkt militär interven­tion, annat än kanske i ett läge där ­Assadregimen till sist står på randen till sammanbrott.

Att den ”arabiska våren” har visat sig vara allra mest komplicerad i Syrien reser också än högre krav på en klassmässigt oberoende och arbetarförankrad revolutionär rörelse med kapacitet att samla och ge garantier över alla sekteristiska gränser mot hämndaktioner, etnisk och religiös splittring, liksom för jobb, återuppbyggnad och demokratiska rättigheter – inklusive nationell självbestämmanderätt i de kurdiska regionerna.
För det krävs i Syrien liksom i ­hela arabvärlden ett nytt uppsving för antikapitalistiska och socialistiska ­idéer.
Visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element bland de demokratikämpar som har tagit till vapen, och än fler bland dem som gör ett självuppoffrande socialt stödarbete på alla sidor av Syriens många fronter.
Det är till en gryende revolt bland dem mot alla falska ledare vi måste sätta vårt hopp.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!