Vita huset överväger nu en militär attack i Syrien. Det kan handla om flyg- och raketangrepp bara dagarna innan Obamas besök i Stockholm.Ett militärt ingripande från USA – eller en ”allians” – skulle inte vara till någon hjälp för Syriens lidande befolkning, lika lite som i Irak 2003, även om det denna gång kanske inte skulle ske i form av av massiv markinvasion.
USA-imperialismen agerar utifrån sina egna intressen. Även i detta fall handlar det om makten i Mellanöstern och inte minst om oljan.
Obama kanske räknar med visst stöd från politiker och opinionen i början av en insats. Tragedin i Syrien är närmast obegränsad. Under 2,5 års strider har över 100 000 människor dödats. 1,9 miljoner flyktingar är enligt FN registrerade i grannländerna. Mångdubbelt fler är på flykt inom landet, utan inkomst, mat eller husrum. De som inte har flytt lever också i växande misär.
Det som inleddes som en ungdomlig, fredlig, social proteströrelse, inspirerad av revolutionerna i Egypten och Tunisien, övergick redan för två år sedan till militär konflikt som i allt högre grad har blivit religiöst-sekteristisk med massakrer på båda sidor.
Regimtoppen kommer främst från minoritetsgruppen alawiter, som ursprungligen är en gren av shiaislam. President Assad backas upp av Iran och dess allierade libanesiska Hizbollah, samt har stöd i FN och köper vapen av Ryssland.
Rebellerna domineras av sunnimuslimer, som utgör över 70 procent av befolkningen. Dess officiella representanter är nära allierade med Saudiarabien, Qatar, USA och Turkiet som andra viktiga deltagare på rebellsidan.
Landet är uppdelat i militära zoner. Assads armé håller en korridor från söder via Damaskus till medelhavskusten. Med Hizbollahs trupper i första ledet återtog regimen denna sommar kontrollen av staden Qusair och regionen runt Homs.
Rebellstyrkor kontrollerar en stor del av norra och östra Syrien, inklusive staden Raqqa och delar av landets största stad Aleppo. De är inbördes splittrade, med strider mellan miliser inom den lösligt organiserade ”Fria Syriska Armén”, som leds av avhoppare från Assadregimen, och de militärt starkaste extrema islamisterna inom al-Qaida-fronten al-Nusrah och rivaliserande al-Qaida-trupper från ”Islamiska staten i Irak och Levanten” som sänts tusentals krigare från Irak.
Ett tredje område i nordost (Västra Kurdistan) kontrolleras av kurdiska trupper under ledning av partiet PYD. Kurderna utgör en tiondel av Syriens befolkning. Området har de senaste veckorna attackerats av islamister och tiotusentals har flytt över gränsen till Irak.
Den väntade USA-insatsen sker efter attacken i Ghouta i Damaskus i förra veckan, då enligt Läkare utan Gränser 355 personer dödades av giftiga nervgaser och 3 600 skadades. Båda sidor anklagar varandra för attacken, som skedde samma dag som FN:s inspektörer kom till landet. Vilka som ligger bakom dådet är ännu inte klarlagt.
Det är främst Frankrike – den gamla kolonialmakten i Syrien och Libanon – och Turkiet som tillsammans med Storbritannien driver på för en invasion.
USA har framstått som maktlöst inför utvecklingen i Egypten, men även inför det ökade våldet i Irak, och agerar därför nu också för att försvara sin egen prestige. En talesman för Obama uppgav i helgen att Vita Huset har diskuterat en lista med möjliga mål för attacker.
Mot denna bakgrund är protesterna vid Obamas besök än viktigare.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv står för:
- Nej till imperialistiskt ingripande av USA och deras allierade i Syrien. Tillbakadragande av alla utländska krigare.
- För enade, ickesekteristiska självförsvarskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden.
- Nationella, demokratiska och jämlika religiösa rättigheter till alla folkgrupper.
- Fria och demokratiska val till en revolutionär konstituerande församling.
- För en frivillig, socialistisk konfederation i Mellanöstern och Nordafrika.
