Efter massakern på gruvarbetare i Marikana sommarn 2012 och den efterföljande kampen har ett nytt arbetarparti, WASP, formerats.
Democratic Socialist Movement, (DSM, CWI i Sydafrika) ger sina kondoleanser till Mandelas familj och alla i Sydafrika och internationellt som sörjer Nelson Rolihlahla Mandelas bortgång. Mandela är en symbol för miljoner människors kamp och uppoffringar för att avsluta apartheid och vinna demokrati.
De förhoppningar och förväntningar som väcktes av denna heroiska kamp – där den mäktiga svarta arbetarklassen spelar den avgörande rollen – investerades i Mandela.
Vi erkänner honom för hans roll i störtandet av ett av de mest avskyvärda systemen av förtryck och exploatering i historien.
Ett halvår innan Mandelas bortgång på torsdagen den 5 december 2013 hade han tagits in på sjukhus för en återkommande lunginfektion. Hans problem med lungorna hade sitt ursprung i den tuberkulos han ådrog sig under straffarbetet vid kalkbrotten på ön Robben Island där han tillbringade den första delen av sina 27 år i fängelse för att ha bekämpat apartheid.
Mandela är med rätta vördad världen över. Han är känd för sin roll i störtandet av en av världens mest avskydda regimer och ett av historiens mest förhatliga system av förtryck och exploatering.
Han har inte minst fått sin hjältestatus på grund av sin beredskap till självuppoffringar för befrielsen av den svarta majoriteten, ”om nödvändigt” sitt eget liv som han förklarade under den Förräderirättegång där han hotades av dödsstraff.
Hans vilja att göra det ultimata offret för kampen bekräftas av att han personligen åtog sig uppgiften att bygga upp ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (MK).
Mandelas orubbliga vägran att acceptera någon form av kompromiss med apartheidregimen i utbyte mot sin frihet, där han istället valde att uthärda 27 år i fängelse, förstärkte hans ställning som en man av princip och integritet, som offrade allt i folkets tjänst.
Detta i skarp kontrast till dagens principlösa och korrupta politiska elit som av många ses som att de förtrampar det arv som han anförtrodde dem.
Som del av den nya generation unga ledare på 1940-talet inspirerades Mandela av den revolutionära kamp för nationell befrielse som skakade imperialismen efter andra världskrigets slut. Mandela och hans kamrater, främst Walter Sisulu och Oliver Tambo, formade ett nytt ledarskap för ANC.
Från en organisation vars metoder bestod av vädjanden och uppmaningar, så blev ANC efter att Mandela och hans kamrater vunnit majoritet 1949 en rörelse som organiserade olika massaktioner för att nå sitt mål.
Detta följdes av att ANC antog manifestet The Freedom Charter (1955) vars radikala krav speglade att arbetarna vunnit ett allt större inflytande över ANC:s program och perspektiv.
Från den punkten och fram till frigörelsen 1994 var det möjligt för att de motsatta klassintressena hos å ena sidan de arbetande massorna och och å den andra de inom medelklassen – den aspirerande svarta kapitalistklassen – som gemensamt underkuvades av den vita minoritetsregimen, att samexistera inom samma organisation under samma program i ett ömsesidigt åtagande att störta det vita minoritetsstyret. Men det skulle inte längre vara möjligt när det var dags att genomföra The Freedom Charter.
Det historiska valet 1994, som följde efter förhandlingarna med apartheidregimen, symboliserade triumfen för den nationella befrielsekampen – upphävandet av rasförtryckets ok och öppnandet av dörrarna till ett samhälle där svarta människor nu kunde stå sida vid sida med vita som jämlikar.
Genom garantier och löften om ett bättre liv accepterade den svarta majoriteten Mandelas eftergifter gentemot den vita minoriteten.
Man trodde att Mandelas ledarskap hade avvärjt ett rasistiskt inbördeskrig många trodde var oundvikligt. Med ett ledarskap som visade en till synes målmedveten beslutsamhet att leda sitt folk till frihet fanns det ingen anledning att tvivla på löftet om att ett bättre liv för alla. Genom Mandelas ledarskap hade en ny demokratisk befrielse utifrån vad som har beskrivits som den mest progressiva konstitutionen i världen inletts.
På dess grundvalar skulle det uppstå en ny ”regnbågsnation”, där rasförtryck och dess följeslagare – fattigdom, analfabetism, sjukdomar, hemlöshet – med Mandelas ord ”aldrig mer” skulle återvända.
Nu när Sydafrika avslutar det andra decenniet av demokrati ser verkligheten annorlunda ut.
Den ”nation” som Mandela har testamenterat rymmer samma missförhållanden som innan apartheiderans slut. Sydafrika anses numera vara det mest ojämlika samhället på jorden. Så många som 8 miljoner är arbetslösa, 12 miljoner går till sängs hungriga och miljontals är utestängda från skola, sjuk- och hälsovård samt saknar bostad.
Dagens styrande ANC-elit uppvisar samma egenskaper som de man ersatte – korruption, oduglighet och med en omättlig aptit på rikedomar och makt. Än värre är att samtidigt som de fördömer apartheidpolitiken som ett brott mot mänskligheten så visar företrädare för den nya eliten en växande kärlek till att styra med samma brutala metoder. De tar skydd bakom repressiv lagstiftning som sekretesslagen, National Key Points Act och the Traditional Court Bill för att säkra sitt grepp om makten och för att hålla nationen i samma slags mörka hemlighet och förtryck som apartheidregimen.
Istället för att uppfylla drömmar om jämlikhet och välstånd för massorna, som de hade fått uppfattningen att det skulle komma för dem under demokrati, har dess fördelar endast tillkommit en liten minoritet. Sydafrika är idag långt ifrån den utlovade ”Regnbågsnationen” av jämlikar. Som ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe själv har erkänt liknar det mer en ”Irish Coffee” – svart i botten, med ett tunt lager av vit kräm, beströdd med choklad, på toppen.
En röd tråd som löper genom de flesta av dagens utvärderingar av Mandelas liv är att ANC:s nuvarande ledarskap och trätan inom familjen utgör ett avsteg från allt som Mandela stod för och vanhelgar hans arv. Men håller denna bedömning för en mer noggrann granskning?
Kapitalistiska kommentatorer vill få oss att tro att Sydafrika skulle ha varit, om inte våra drömmars land, så åtminstone en bättre plats om Mandelas efterträdare fortsatt att gå i hans fotspår. Sanningen är dock att det är just vad de har gjort, åtminstone i fråga om alla de grundläggande frågorna om politik som ANC:s nära tjugoåriga styre har baserats på.
Mandela spelade en avgörande roll i att överge The Freedom Charter och allt ANC ansågs ha hållit heligt tills dess. Den avgörande brytningen var antagandet av det borgerliga Growth, Employment and Redistribution-programmet (Gear) 1996. Gear skulle föra in ANC-regeringen i en stegvis öppen sammandrabbning med arbetarna och de fattiga i town-ships samt skapa svåra slitningar inom trepartsalliansen – ANC, SACP, Sydafrikas kommunistparti, och Cosatu (sydafrikanska LO). Skillnaden mellan Mandelas regering och alla hans efterföljare är mer en fråga om stil än om substans.
Något orättvist har Mandelas efterträdare, Thabo Mbeki, ensam kommit att förknippas med Gear, trots att Gear antogs under Mandelas ordförandeskap och välsignades av ANC:s övriga ledare, inkluderat SACP.
Under åren mellan hans frigivning 1990 och fram till att ANC kom till makten fyra år senare hade Mandelas ställning svängt från ett orubbligt engagemang för The Freedom Charter och dess krav på förstatligande/nationalisering av ”mineraltillgångarna, jorden, bankerna och monopolföretagen” – till att privatisering och marknadsekonomi skulle vägleda ANC:s politik.
Det var Mandela som ledde ANC till makten med löften om jobb för alla och det var samme Mandela som efter att Gear antagits sa att ANC-regeringen inte var ett ”sysselsättningsskapande organ”.
Om antagandet av The Freedom Charter var kulmen på en demokratisk process inom ANC så var antagandet av Gear djupt odemokratisk.
Gear utvecklades bakom ryggen på inte bara ANC:s medlemmar utan också bakom ryggen på de flesta inom ANC-regeringen. Den antogs och genomfördes under 1996 och presenterades för ANC:s medlemmar på ANC:s Mafikengkonferens 1997, men då som ett fullbordat faktum och långt efter att Gear fått storfinansens godkännande.
Som den tidigare MK-ledaren, SACP-ledaren och ministern Ronnie Kasrils bekräftade i ett ögonblick av förvånande ärlighet så svek ANC under Mandelas ledarskap ”de fattigaste av de fattiga” till förmån för det inhemska kapitalet och imperialismen i Codesa-förhandlingarna (förhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan ANC och kapitalistklassen samt apartheidregimen om Sydafrika efter apartheid, redaktionens anm.).
ANC-ledningen la sig inför kraven från inhemskt kapital och från imperialismen.
Mandela ville inte att The Freedom Charter skulle förväxlas med socialism. Som DSM [läs bland annat Offensiv nr 1 074, den 7 november i år om Sydafrika] tidigare påpekat har ANC:s stöd för nationalisering aldrig varit som ett steg mot avskaffandet av kapitalismen, utan som ett sätt att använda staten för att påskynda utvecklingen av en svart kapitalistklass.
ANC:s kapitulation i Codesaförhandlingarna var en följd av den väg man valde långt tidigare.
Nobels fredspris tilldelades Mandela och De Klerk från apartheidregimen för att vidmakthålla myten om att Sydafrika befriats vid förhandlingsbordet. Men som även Mandela såg sig tvungen att påpeka var det inte han och ANC:s ledarskap som befriat landet, utan de arbetande massorna.
Om imperialismen och den kapitalistiska etableringen i Sydafrika utövade påtryckningar på apartheidregimen att förhandla med ANC så var det eftersom de förstod att massornas kamp – från strejkerna i Natal 1973 till upproret av ungdomar 1976 och 1980-talets revolter och strejker samt bildandet av Cosatu och dess socialistiska programförklaring – utgjorde ett dödligt hot mot deras system.
Hade det vita minoritetsstyret störtats av ett uppror av massorna hade framtiden för kapitalismen varit hotad. Bakom kulisserna-förhandlingarna med Mandela hade övertygat kapitalets mer framsynta strateger att Mandela var en man som de kunde göra affärer med.
Mandela hade aldrig tänkt avskaffa kapitalismen.
Hans problem var inte kapitalismen som sådan, utan en kapitalism som gynnade en etnicitet över den andra. För detta är den härskande klassen Mandela evigt tacksam.
ANC-ledningen var aldrig besluten att genomföra en genomgripande omvandling av det sydafrikanska samhället. Den hade långt ifrån någon önskan om att störta kapitalismen, utan de sökte istället ett ”boende” inom den. Med kapitalismen som nu befinner sig i sin värsta kris sedan 1930-talet har oförmågan för denna kapitalistiska regering att uppfylla de förväntningar som människor har, blivit än mer påtaglig.
Den kapitalistiska krisen återspeglas nu inom ANC självt.
Det råder ingen tvekan om att ANC:s ledarskap kommer att använda Mandelas död för att försöka återuppliva framgångarna för ett parti som har alienerat arbetarklassen till den punkt att metallindustriarbetarnas fack Numsa (National Union of Metal Workers) på sin kommande kongress den 13-16 december förväntas anta ett beslut om att inte stödja ANC i valet 2014.
En tidigare undersökning bland fackligt förtroendevalda visar att 67 procent av Cosatus förtroendevalda skulle stödja ett arbetarparti om Cosatu skulle göra det.
I begravandet av grundaren för det moderna ANC, den första av den sista, kommer den nuvarande ANC-ledaren och presidenten Jacob Zuma att begrava den moderna inkarnationen av partiet självt.
Med honom kommer de sista strålarna av glorian som en befrielseorganisation att begravas.
Mandelas död kommer sannolikt att påskynda ANC:s nedgång. Runt honom kunde ANC ändå hålla samman, genom att sola sig i hans reflekterade härlighet.
Med det nybildade Workers and Socialist Party (WASP), som nyligen har fått stöd av transportarbetarfacket – den 50 000 man starka utbrytningen från Cosatus korruptionsinfekterade Sydafrikas Transport och Allied Workers Union – att fungera som en ledstjärna, bereds vägen för uppkomsten av ett massarbetaralternativ med ett socialistiskt program.
Således, medan kapitalistklassen sörjer Codesafrälsningens förestående kollaps, har arbetarklassen vaknat till ljudet av dödsskotten i Marikana. Det parti som de så länge trodde vara deras eget är faktiskt bossarnas parti.
Inrättandet av WASP utgör ett historiskt steg framåt: Arbetarnas återvinnande av sin klass politiska oberoende, och dess befrielse från det ideologiska och politiska fångläger i form av ANC och trepartsavtalsalliansen där det har suttit inspärrat i nästan två decennier.
Marschen mot ett socialistiskt Sydafrika, som arbetarklassen har blivit avledd ifrån sedan 1994, har nu återupptagits.
Weizmann Hamilton och Thamsanqa Dumezweni
DSM (CWI Sydafrika)
