”Ner med Ennahda, ner med Trojkan!”

2013-08-14 11:52:06


Den 27 juli, dagen då den mördade Mohammad al-Brahimi begravdes blev till en protest- och strejkdag mot regeringen.

Två och ett halvt år efter Ben Alis fall har situationen gått från dåligt till sämre för Tunisiens befolkning och över hela landet kokar vreden som aldrig förr. Den berömda parollen från revolutionen – ”bröd, frihet, nationell värdighet” – har troligen aldrig stått i så stor kontrast till den verklighet miljoner människor i Tunisien står inför.

Tunisiens befolkning har upplevt en outhärdlig explosion av ökade priser. Det råder en förfärlig brist på arbeten och möjligheter för unga människor. Osäkerheten ökar allt mer, så även terrorvåldet och fattigdomen hos medelklassen. Lägg därtill det islamistiska partiet Ennahdas smygkolonisering av staten samt fördubblade angrepp mot de magra demokratiska vinsterna.
Frågan om den islamistiska regimens överlevnad i Tunisien har helt klart ställts. Över hela landet kräver massorna att den fälls och fackförbundet UGTT har gett regeringen ett ultimatum att avgå inom en vecka, innan de tänker ta till större aktioner. I huvudstaden Tunis har tiotusentals samlats varje dag till en sittande protest. Karavaner av människor från hela landet som anslutit sig kräver regeringens avgång. Till och med i Tunisiens mest avlägsna delar visade massdemonstrationer, även nattetid, på det känslomässiga förkastandet av makthavarna.

I staden Sidi Bouzid till exempel, den tunisiska revolutionens födelseplats, vägrar folket att ha något att göra med de officiella myndigheterna. De har upprättat en kommitté som tagit över styret av staden. Lokala kontor för Ennahda har stängts och demonstranter samlas dagligen framför guvernörens byggnad för att förhindra att den förre guvernören ska kunna återvända.
Denna rörelses levande kraft består av aktivister från Folkfronten (koalitionen av olika vänster- och nationalistiska partier) och medlemmar av UGTT. 
Liknande råd har bildats på tre olika platser i Sidi Bouzid – Regueb, Mekessi och Menzel Bouzaine. Men Sidi Bouzid är inte det enda guvernatet som inte erkänner Tunisiens centrala regering. I Le Kef, Gafsa, Sousse, Kairouan och på många andra platser har lokala kommittéer bildats i olika former för att sköta lokala affärer.
För att förbättra deras attraktion för massorna och säkerställa deras genuina arbetarklasskaraktär borde dessa kommittéer väljas demokratiskt underifrån, med delegater som kan återkallas. Dessutom är det viktigt att dessa erfarenheter inte förblir isolerade på lokal nivå, då detta skulle ge statsapparaten manöverutrymme att försöka kväva dem. Det är angeläget att allt görs för att sprida erfarenheterna i hela landet. En sammanslagning av demokratiskt valda kommittéer skulle kunna etablera grunden för en verkligt revolutionär regering för arbetare, fattiga människor och ungdomar. 
Utan tvekan, med tanke på den elektriska situationen, skulle en enkel uppmaning från UGTT i detta syfte vara tillräckligt. Den skulle förvandla situationen i landet under loppet av några timmar, kasta regeringen i historiens soptunna och fungera som en vitamininjektion för revolutionen.

Bygget av ett genuint marxistiskt massparti värdigt namnet skulle, i en sådan situation, göra en fantastisk och avgörande skillnad. Krafter som kan bygga ett sådant parti finns bland de tiotusentals tunisiska arbetare och ungdomar som identifierar sig med socialistiska idéer av vilka många finns i och runt folkfrontskoalitionen. 
Ett program för ett sådant parti måste kunna ta till sig tidigare erfarenheter och vid varje steg dra de nödvändiga lärdomarna. 
En av dessa centrala lärdomar i Tunisien idag, är nödvändigheten av politiskt oberoende för de revolutionära krafterna, arbetarna och deras fackförening UGTT gentemot alla opportunistiska ambitioner och försök som fiendeklasserna arrangerar för att avleda revolutionen. 
Vänsterkoalitionen inom Folkfronten samlar många revolutionära aktivister, fackföreningsaktivister och unga människor som vill föra revolutionen i mål. Detta för att etablera en makt i arbetarnas och de fattiga massornas tjänst, en makt som skulle göra slut på den kapitalistiska exploateringen – och på fattigdomen, arbetslösheten och förtrycket som följer på det. 

Ledningen för Folkfronten lutar emellertid allt mer mot att kompromissa med de krafter som är fientligt inställda till arbetarna, de fattiga och de som gjorde den första revolutionen. Ledarna för Folkfronten genomförde förra lördagen ett samordningsmöte med koalitionen ”Union för Tunisien”. Det förseglade en länk mellan ledningen för Fronten och ett antal partier vilka är hem för krafter med band till den gamla regimen och borgarklasseliten.
Folkfronten svarar på uppmaningen från ”Union för Tunisien” genom att stödja en regering för ”nationell räddning”. Det i sammanhanget största islamistiska partiet blir bespottade på gatorna och en ny regering utan detta parti välkomnas kanske av vissa delar av befolkningen. Dock är det revolutionärens plikt att kalla tingen vid deras rätta namn. 
Det finns ingen möjlig räddning tillsammans med människor som försvarar direktörer som avskedar arbetare och använder IMF:s fattigdomsplaner. De som imorgon inte tvekar att använda det tunga artilleriet mot arbetare i strejk och kraven från de arbetslösa ungdomarna och de fattiga massorna.

Att UGTT övergett kravet på en upplösning av den nationella konstituerande församlingen (ANC) har också allmänt setts som ett förräderi av många aktivister. 
För att få ett slut på låga löner, dåliga arbetsförhållanden och avskedanden, måste arbetarna kräva att företag som inte garanterar arbetstillfällen förstatligas omedelbart, liksom de hundratals företag som privatiserats under de senaste årtiondena till förmån för en handfull förmögna aktieägare! 
För att att utveckla landet och bemöta den allvarliga bristen på riktiga arbeten i inlandet, krävs kamp för en massiv investeringsplan som sköts demokratiskt av folket. Inget av detta kommer av sig själv; allt måste man kämpa för genom bygget av mäktiga kämpande organisationer. 
CWI:s anhängare i Tunisien lägger fram idén om en total generalstrejk och uppmanar arbetarna att ockupera sina arbetsplatser. En sådan åtgärd skulle inte bara ge Trojkaregeringen ”nådastöten” [coup de grace] utan även föra alla sociala och ekonomiska frågor till kampens cent-rum. Det skulle dra undan mattan för oppositionens prokapitalistiska partier som försöker rida på den nuvarande rörelsen och bereda vägen för en ny revolution – en social denna gång, ge arbetarna, den revolutionära ungdomen, de arbetslösa och de fattiga makt att omorganisera samhället för att uppfylla sina egna behov.

Parallellt med de pågående revolutionära händelserna har terrorvåldet under de två senaste veckorna på ett flertal platser i Tunisien ökat. 
Regeringen har ökat ”antiterroristpolisen” och militära operationer mot vissa grupper eller individuella jihadister.
De som är ansvariga för dessa attacker är inte helt identifierade än. Ändå är det tydligt att regeringen försöker utnyttja detta till sin fördel och återskapa en sorts enighet bakom dem.

CWI:s anhängare i Tunisien kräver att massiva försvarskommittéer bildas för arbetare och ute bland befolkningen där det är möjligt. Sådana kommittéer borde även bildas inom försvarsmakten för att verka för de vanliga soldaternas intressen och deras rätt till en bra lön, bra arbetsförhållanden och fackliga rättigheter. 
Krav på att demokratiskt valda kommittéer för soldater inom armén ska bildas och deras rätt att vägra användas mot arbetarnas och ungdomarnas uppror skulle kunna tjäna som grund för att bygga länkar mellan de revolutionära massorna i kamp å ena sidan och å den andra de skikt som används till att hålla den styrande klicken kvar vid makten.

Serge Jordan (CWI)