Netanyahus förda politik leder till mer blodspillan och högre murar mot palestinierna.
Premiärminister Benjamin Netanyahus arroganta politik för att ”hantera konflikten” skördar dagligen bara fler offer på båda sidor av den nationella schismen. Sedan början av oktober har 28 palestinier, tio israeler och en asylsökande från Eritrea mördats. Över 4 000 palestinier och 100 israeler har skadats, varav många av palestinierna under demonstrationer. Oktober har varit en av de dödligaste månaderna i den nationella konflikten sedan kriget mot Gaza år 2014.
Under sin första mandatperiod som premiärminister lovade Netanyahu cyniskt ”en dator åt varje barn”. Hans fjärde regering lovar idag en pistol åt varje judisk medborgare och dödsstraff åt varje palestinier som misstänks för brott. Att inrikesministeriet är mindre strikta vad gäller frågan om vapenlicens, tillsammans med ministrarnas, borgmästarnas och polisofficerarnas uppmaning till offentligheten att beväpna sig, ledde till en 5 000-procentig höjning av ansökningar till vapenlicenser på två veckor!
Tragiskt nog ökar vidden av ”omedelbart misstänkta” varje vecka: arabiska palestinier, asylsökande, judar med Mizrahi-arabisk eller kaukasisk härkomst – alla blir en ”potentiell terrorist” tills motsatsen bevisas.
Talespersoner för regeringen arbetar, med generös hjälp från media, övertid för att rättfärdiga varje kula som avfyras av den israeliska armén, polisen och gränspolisen, samtidigt som man spelar på den genuina oron kring säkerhetsfrågor bland den judiska befolkningen.
Den 21 oktober sköts den judiska säkerhetsvakten Simha Hodedatov, ursprungligen från Dagestan, till döds av israeliska soldater i Jerusalem. Israelisk media valde att lägga vikten på att han påstås ha skrikit ”Jag är Daesh” (IS). Enligt andra hade han skrikit ”Är jag Daesh?”, men syftet med att media lade fokus på det föregående är tydligt: Att rättfärdiga skjutningen.
För palestinier som misstänks är ”rättfärdigandet” automatiskt. Så var fallet för Asra Abed, en ung palestinsk kvinna från Nasaret som sköts till döds omringad av tiotals beväpnade säkerhetsvakter, poliser och soldater efter att hon automatiskt hade märkts som ”terrorist”. Palestinier som ifrågasatte det hela och protesterade anklagades av israelisk media för att visa sympati med terrorismen. En vecka senare publicerade en lokaltidning en notis om att polisen allvarligt undersöker alternativet att den unga kvinnan inte hade för avsikt att utföra en attack. Detta fick dock inga rubriker.
Innan fallet Abed inträffade dödsskjutningen av Fady Alon, en ung palestinier som filmades när han försökte fly från judiska bosättare efter att han påstås ha huggit en av dem under ett slagsmål. Han sköts till döds av en polisman som enligt filmbevis inte gjorde något som helst försök att stoppa honom först.
Den judiska terroristen som utförde en dödlig attack på en Prideparad i Jerusalem för två månader sedan och andra judiska terrorister den senaste tiden har blivit arresterade av polisen utan att de har kommit till skada. Detta är en medveten politik, dikterad från toppen. Men den förda politiken där man avrättar människor utan rättegång och tillåter fortsatta mord kommer inte att hindra desperata individer från att hugga folk eller köra över människor.
Det kommer heller inte att ge israeliska judar någon känsla av trygghet, och särskilt inte för arabiska palestinier och icke-judar. Det är inte förvånande att palestinska föräldrar från Akko var rädda för att låta sina barn gå på en teaterföreställning i Tel Aviv och sedermera ställde in resan dit. Parallellt med det ställde ett antal skolor i Tel Aviv in resor till Jerusalem.
Det håll som samhället dras emot av regeringen visades på ett hemskt sätt under en terrorattack i en busstation i Be’er Sheva och den efterföljande lynchningen. Habtom Zarhum, en asylsökande från Eritrea som var vid busstationen under terrorattacken, sköts av säkerhetsvakter och lynchades sedan på grund av sin hudfärg. Han fick betala med livet för regeringens provokationer och skrämselpropaganda.
Polisen arresterade den 21 oktober fyra personer misstänkta för involvering i lynchningen. Två av dem är plitar. Dagen efter släpptes alla lös mot borgen. I kontrast till detta har unga palestinska medborgare från Haifa, Akko, Jaffa och andra orter spenderat många dagar och nätter i arresten för att ha skrivit Facebook-meddelanden där de har uppmanat personer att ta del i protestmarscher mot ockupationen och regeringens förda politik.
Netanyahu och försvarsminister Ayalon försökte skaka av sig allt ansvar för lynchningen och uppmanade medborgare att inte ta lagen i sina egna händer. Men lynchmobben agerade i enlighet med Knessets (riksdagens) budskap, försvarsministeriet, premiärministerns stab och ”oppositionen” inom Knesset. Mobben, särskilt de två plitarna, införde den nya semi-officiella policyn: Avrättning utan rättegång av varje icke-jude som misstänks för terrorism.
Habtom Zarhums död presenterades av regeringens talespersoner som ett resultat av tragiska omständigheter, men vem skapade dessa omständigheter? Regeringen har reagerat mot att konflikten har eskalerat (enligt regeringen utav sig själv) med ökad repression mot palestinier i Västbanken och östra Jerusalem. Vågor av arresteringar, inklusive av barn, kollektiva bestraffningar, minskad vapenreglering, upprättandet av gränskontroller och att trupper har placerats ut i palestinska områden i östra Jerusalem har inte lugnat situationen, utan knuffat mer desperata palestinska ungdomar från Jerusalem och andra orter mot den destruktiva vägen av urskillningslösa attacker mot judar.
Det finns ett omedelbart behov av att bygga en enad kamp mellan judar och araber mot eskaleringen av konflikten, urskillningslösa attacker på civila och regeringens politik. Den kampen måste också försöka mobilisera breda skikt av samhället för att kämpa mot roten till problemen: Ockupationen och bosättningarna, diskrimineringen och det nationella förtrycket samt det kapitalistiska systemet. Dessa behöver mötas av ett politiskt program: Bygget av en politisk vänsterkraft bestående av judar och araber som kan lägga fram ett socialistiskt program.
Organisera och kämpa:
- För demonstrationer, protestmarscher och strejker mot den eskalerande konflikten som ges bränsle av Netanyahus regering samt mot ockupationen och bosättningarna.
- För enad kamp mellan judar och araber, israeler och palestinier. För social rättvisa och fred. Nej till attacker mot civila och nej till terror.
- För palestiniernas masskamp för nationell och social frigörelse. För palestinska medborgare i Israels kamp mot diskriminering och för jämställdhet. Etablerandet av demokratiska aktionskommittéer som kan hjälpa till att organisera protester och försvara demonstrationer.
- Förespråka etableringen av socialistiska vänsterpartier av och för arbetare och fattiga på båda sidor av den gröna linjen.
Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI Israel-Palestina) kräver:
- Ner med ”konflikthanteringspolitiken”, som bara utlovar än mer blodspillan.
- Ett slut på godtyckliga mord av arméstyrkor och polis och på de godtyckliga arresteringarna och fängslanden utan rättegång.
- Ett slut på kollektiva bestraffningar – nej till husdemoleringar och nej till böter åt föräldrar.
- Ett stopp på att ge näring åt religiösa krig omkring Tempelberget/Haram al-Sharif. Ett slut på fattigdom i Jerusalem och på ockupationen samt bosättningarna i östra Jerusalem.
- Etablera två huvudstäder i Jerusalem, som tryggar välfärd, lika nationella och religiösa rättigheter, frihet att be och frihet från religiösa tvång på båda sidor av staden.
- Ner med ockupationens och bosättningarnas diktatur i de palestinska territorierna. Nej till belägringen av Gaza.
- Ett stopp på fattigdom och diskriminering. Massiva investeringar i hem, utbildning, hälso- och sjukvård, infrastruktur och jobb med en lön det går att leva på för alla. Höj skatten för storföretagen.
- Etablerandet av en självständig och jämlik, demokratisk och socialistisk palestinsk stat, tillsammans med ett demokratiskt och socialistiskt Israel som en del av kampen för ett socialistiskt Mellanöstern och regional fred. ■
