No Tears for Queers

2006-08-09 16:01:56




BOK
Titel: No Tears for Queers – Ett reportage om män, bögar och hatbrot
Författare: Johan Hilton

No Tears for Queers av Johan Hilton, är en brännande aktuell bok. Den beskriver tre brutala mord på homosexuella. Det första på Matthew Sheppard i staden Laramie i Wyoming i USA, som så brutalt mördades av två 20 åringar. Motivet? Matthew flirtade med dem.

Mördarna låtsas vara intresserade av Matthew, lurar in honom i bilen, och misshandlar honom efter att han slickat den ena av dem i örat.
Ute i ödemarken binder de fast Matthew vid ett staket, rånar honom och slår honom 18 gånger i huvudet med en pistolkolv så att skallbenet krossas fullständigt. De lämnar honom döende i koma, fastbunden kring staketet liknande en fågelskrämma. Han levde länge nog för att hans föräldrar skulle kunna ta ett sista farväl, men han vaknade aldrig ur komat.
Mordet väcker stor uppmärksamhet i hela USA och Matthew blev en symbol för hatbrotten mot homosexuella i frihetens och bögknackarnas förlovade land.
Men inte alla hedrade Matthews minne. Westboro Baptist Church, en fascistoid religiös sekt som bedriver hämningslösa hatkampanjer mot HBT-personer, gjorde allt för att vanhedra honom. De demonstrerade vid begravningen, vilket de ofta gör också när aids-sjuka homosexuella dör.

Homofobiska aktioner

På deras plakat stod till exempel ”Fags are freaks of nature” (bögar är naturens missforster) och, som titeln till boken; ”No tears for queers” (Gråt inga tårar över queer-personer).
De kallade Matthews mamma för en ”känd Jezebelisk hora” och skickade henne ett gratulationskort eftersom hon blivit av med sin syndiga son. Enligt egen utsago genomförde de cirka 22 000 homofobiska aktioner i USA under 90-talet.
Bland annat försökte de få ett monument rest till Matthews minne med den hatiska inskriptionen ”Matthew Shepard hamnade i helvetet den 12 oktober 1998 efter ha trotsat Guds varning”.
Westboro Baptist Church gjorde sig kända även i Sverige när de sa att; ”Tsunamin är Guds straff mot Sverige för att ha åtalat Åke Green”.
Men inte alla låter deras uttalanden förbli obesvarade. Vänner till Matthew klädde ut sig i enorma änglavingar och ställde sig i vägen för den vansinniga sekten under begravningen och överröstade de religiösa slagorden med sång.

Motiven tystas ned

Boken berättar också om två hatbrott i Sverige. Men varken ifråga om mordet på den unga Johan Petterson i Katrineholm eller det på 36-åriga Josef Ben Meddeour fick motivet – deras sexuella läggning – någon uppmärksamhet i media. I Johan Pettersons fall för att brutaliteten, han hittades med byxorna neddragna, halsen dubbelt avskuren och kroppen full av sticksår i en avloppsbrunn, var intressantare än motivet. Hemlighållandet av motivet skedde också i en missriktad omtanke om hans familj då tidningarna heteronormativt nog antog att det skulle vara misskrediterande för Johan att vara homosexuell.
Johans mördare Theo lockade med sig Johan genom att spela intresserad. Han hade tidigare misshandlat en kille som flörtade med honom.
Katrineholm var förr en välmående industristad, men blev efter 90-talets välfärds- och jobbslakt en stad av social utslagning och intolerans.
Att socialdemokraterna inte tog tillfället i akt att i Göran Perssons hemkommun organisera potester mot hatbrott, visar hur lågt de prioriterar HBT-frågor.

117 procents våldsökning

I Josefs fall skrev media bara om mördarnas satanism, inte om hatbrottsmotivet. Med bakgrund av den 117-procentiga ökningen av hatbrott mellan 2004 och 2005, är behovet av en offensiv HBT-rörelse mot hatbrott skriande.
I boken ger Johan Hilton också bra förklaringar till att homofobin härstammar ur den patriarkala kärnfamiljen. Johan menar att det som väcker homofobernas vrede när bögar gör sexuella närmanden är ”kvinnan i bögen”. Det är den kvinnan dom försöker slå ihjäl genom övervåld – mer våld än vad som krävs för döda. Deras hat går att läsa på bögarnas sargade kroppar.
Att bögarna låter sig penetreras gör att dom beter sig som kvinnor i sängen, att dom frivilligt avsäger sig den manliga härskarrollen. Speciellt för socialt utslagna som bygger sin självbild kring den sista maktposition de förmår värna om; idén om manlighet och mannens överlägsenhet, blir minsta rubbning smärtsam.
Johan Hilton konstaterar att polisen hittills inte är till stor hjälp då deras vida kända homofobi gör att 8 av 10 drabbade av hatbrott inte anmäler av rädsla att bli förlöjligade av polisen.

Ifrågasätter manligheten

Hilton erbjuder också en teori om varför enkönade så kallade homosociala miljöer, som polisen, militären eller idrottsrörelsen, är så starkt homofoba. Människans behov av närhet gör att den homosociala miljön hela tiden snuddar vid gränsen för den homosexuella. För att ingen ska ifrågasätta de inblandade männens manlighet pågår en ständig sexistisk och homofibisk jargong med eviga nedsättande skämt om homosexuella.
Boken berättar också om det fruktansvärda attentatet mot gay-puben Admiral Duncan pub i London 1999, där en bomb dödade tre homosexuella. Bakom den bomben stod nynazister. Och här blir en av bokens svagheter synliga; den går inte in djupare på nazisternas hatbrott mot homosexuella och hur de kan förklaras.
Men det är i och för sig inte en bok om nazism. När den berättar det den är ute efter att beskriva; mekanismerna bakom homofobiskt våld, är den mycket lärorik. Jag rekommenderar den starkt.

Nikolaj Cyon