2014-11-27 15:35:14
År 1994 utlyste IRA och de protestantiska miliserna en vapenvila. Fyra år senare slöts långfredagsavtalet (Good Friday Agreement), som skulle markera ett slut på ”The Troubles” (uttryck som används i Nordirland för att benämna den våldsamma perioden sedan slutet av 1960-talet).
Den utlovade freden och välståndet har aldrig infunnit sig och de sekteristiska spänningarna har på nytt börjat växa.
För 20 år sedan utlyste provisoriska IRA en vapenvila, som några veckor senare följdes av ett motsvarande steg från de viktigaste protestantiska paramilitära grupperna. Efter decennier av blodig konflikt, då tusentals hade dödats, sårats eller satts i fängelse, kom detta som en lättnad för arbetarklassen.
De viktigaste orsakerna till vapenvilan 1994 var en krigströtthet bland alla delar av befolkningen, ett militärt läge där ingen sida kunde vinna och att Sinn Féins ledare, som Gerry Adams och Martin McGuiness, hade kommit till slutsatsen att partiet inte kunde nå några politiska framgångar så länge IRA:s väpnade aktioner fortsatte. (Sinn Féin: Irländskt-republikanskt parti i Irland och Nordirland. Sinn Féin, som främst har stöd bland katolikerna, är Nordirlands största republikanska parti och vill att Nordirland förenas med södra Irland).
Detta var en viktig milstolpe i det som kom att bli känt som ”fredsprocessen”, vilket ledde fram till långfredagsavtalet 1998.
En stor del av den brittiska statens repressiva apparat ”demilitariserades”. Hundratals fångar som tillhörde olika paramilitära grupper släpptes ut från fängelserna. IRA lämnade in sina vapen. Ett till viss del självständigt nordirländskt styre bildades,
som byggde på en maktdelning mellan katoliker och protestanter.
”Fredsprocessen” har lyfts fram som ett föredöme för andra till synes låsta konflikter runt om i världen. Men går det att efter två årtionden säga att den fört med sig den stabilitet, fred och det välstånd som lokala politiker, de brittiska, irländska och amerikanska regeringarna utlovade?
Nordirlands samlingsregering, som ska administrera regionstyret i enlighet med långfredagsavtalet, har befunnit sig i en ständig kris under de senaste två åren. Den ena frågan efter den andra hotar regeringens och det nordirländska parlamentet Stormonts grundvalar.
I mitten av oktober inleddes samtal mellan de fem partier som sitter i regeringen i syfte att lösa ”de olösta frågorna”. I ett tidigare försök att nå enighet mellan Democratic Unionist Party (DUP, det största av unionistpartierna, som vill att Nordirland ska fortsätta vara en del av Storbritannien och vars stöd kommer från den protestantiska befolkningen) och Sinn Féin samlades alla större partier till samtal under ledning av den amerikanske diplomaten Richard Haas. Samtalen som gällde flaggor, symboler, parader och det förflutna avslutades i slutet av 2013 med ett fiasko.
Den här gången är det samma konfliktfyllda frågor som ligger på bordet. Dessutom tillkommer förhandlingarna om statsbudgeten, det vill säga om hur nedskärningarna ska fördelas.
Fredsprocessen har inte lett till riktiga, varaktiga jobb eller välstånd för vare sig katoliker eller protestanter. En undersökning som gjorts av University of Ulster, som publicerades i augusti, visade att det är de områden som drabbades hårdast av våldet under ”The Troubles” som också har varit de största förlorarna under fredsprocessen. Studien drog slutsatsen att ”freden inte har givit någon utdelning till Nordirlands mest utsatta områdena”.
Nedskärningarna som genomförs av både den brittiska regeringen och Stormont fördjupar den desperation och den sociala utslagning som föder sekterism – splittringen
mellan katoliker och protestanter. Samtliga partier i den nordirländska samlingsregeringen gick med på att genomföra de nedskärningar som den styrande brittiska koalitionsregeringen, bestående av Tories (motsvarande Moderaterna) och Liberaldemokraterna, krävde.
DUP ger öppet sitt stöd för drastiska nedskärningar i välfärden. Med tanke på väljarstödet, särskilt i republiken Irland, gör att Sinn Féin tvingas framställa sig som motståndare till ”välfärdsreformer” (det vill säga kontrareformer).
Men i själva verket stödde Sinn Féin, tillsammans med de andra partierna i det nordirländska styret, en höjning av pensionsåldern för offentliganställda, höjda pensionsavgifter och sänkta pensioner. Trots det motstånd som Sinn Féin försöker ge sken av har mer än hälften av nedskärningarna i välfärden redan genomförts med partiets stöd.
Dagens kris ska ses mot bakgrund av att de stora partierna aldrig har känt sig bekväma med den koalition som de har ingått i. Oron och gatuvåldet som bröt ut i samband med protesterna mot beslutet om hur ofta den brittiska flaggan skulle hissas på Belfasts stadshus i december 2012 gjorde att stämningen blev än mer frostig.
Numera genomförs bara en mindre protestaktion i Belfasts centrum varje vecka, men bitterheten kring flaggfrågan kvarstår bland delar av den protestantiska arbetarklassen. Mer än 800 protestanter, till stor del yngre personer, har gripits under protesterna. Många av dem sitter fortfarande i fängelse.
I juli 2013 hindrades den protestantiska Orangeordens marsch att passera affärsområdet Ardoyne i norra Belfast och ett spänt läge har rått i området sedan dess. Politiken domineras ofta av den här typen av frågor. Det handlar om ”det förflutna” och rättvisa för konfliktens offer och överlevande. Det finns skarpa motsättningar mellan partierna och alla försök att nå en överenskommelse mellan partierna har misslyckats.
I februari i år var en regeringskollaps nära. Regeringskrisen utlöstes av att åtalet lagts ned mot John Downey, en republikan som misstänkts för att ha genomfört ett bombattentat i Hyde Park i London, där fyra soldater dödades. Det hade framkommit att Downey fått ett brev från myndigheterna som försäkrade honom att han inte längre var misstänkt. Senare visade det sig att omkring 200 personer under årens lopp hade fått likadana ”fribrev” från myndigheterna.
Så fort det stod klart att Downey friats utbröt en proteststorm. DUP:s försteminister i det nordirländska styret, Peter Robinson, hotade med att avgå och sa att han inte vetat något om det han kallade ”slippa fängelse-fribreven”. Efter 36 timmar hade Robinson ändrat sig.
En andra djupare kris bröt ut på kvällen den 30 april när Sinn Féins ordförande, Gerry Adams, infann sig hos polisen för att förhöras om mordet på Jean McConville 1972. Nu är Adams på nytt föremål för en intensiv granskning efter anklagelser om att ha försökt dölja misstankarna om att en ledande IRA-medlem ska ha begått övergrepp mot barn.
Jean McConvilles brutala död och den attityd som Sinn Fein har intagit när det gäller övergrepp mot barn har väckt avsky hos många. Det finns en växande opinion för att dessa frågor ska tas upp i samtalen mellan partierna. Sannolikheten för att detta kommer att ske är förstås liten, och det finns ingen chans att detta skulle leda till en tillfredsställande lösning. Det enda sättet att säkra att rättvisa skipas är att vi inte återvänder till det mörka förflutna. Arbetarklassen drabbades värst under ”The Troubles”.
Arbetarrörelsen har ett ansvar för att avslöja de brott som har begåtts av de politiska krafter som piskade upp sekterismen, något de i många fall fortsätter att göra, och samtidigt ställa krav på rättvisa för offren. Arbetarrörelsen måste också avslöja de brott som har begåtts av staten. Etablissemanget får inte slippa undan ansvar för det våld som statens styrkor har utövat. Att dra lärdomar av det förflutna skulle vara ett bra sätt att hedra minnet av de som har dödats.
Skarpa motsättningar kring marschvägar och utformningen av protestantiska Orangeordens och liknande organisationers marscher fortsätter att skapa spänningar på gatorna. I växande grad utmanas de Sinn Féin-influerade grupperna i katolska områden av andra republikanska grupper.
De förstnämnda har i vissa fall öppnat för kompromisser, samtidigt som deras inställning bygger på att underblåsa motsättningarna. De sistnämnda har definitivt dragit slutsatsen att det är fel att kompromissa och att det är konfrontation och konflikt som är det som fungerar.
Det nuvarande utnötningskriget leder inte till något annat än fördjupade konflikter. Den utdragna striden, under vintern och våren 2012-13, om hissandet av unionsflaggan är en allvarlig varning för framtiden.
”Freden” upprätthålls för närvarande av ett dussintal ”fredslinjer” – murar och barriärer som skiljer bostadsområden åt – och med tusentals beväpnade poliser samt av aktiviteter från paramilitära grupper som i första hand är intresserade av att behålla kontrollen över ”sina” områden. När allt detta visat sig vara otillräckligt har ”fredslinjer av stål” satts upp och hundratals extra poliser har kallats in från England, Skottland och Wales.
Socialist Party (CWI i såväl republiken Irland som Nordirland) har länge hävdat att konkurrerande rättigheter står på spel i exempelvis striderna om paraderna. Lokalbefolkningen har rätt att säga nej till provocerande parader. Men de som bor i området måste även erkänna rätten att ”dela” huvudgatorna, som är artärer för båda delarna av befolkningen. Den hårda linje som företräds av en del grupper, att inga orangea fötter borde få trampa på den ena eller andra gatan, är ingen utgångspunkt för förhandlingar.
Ännu viktigare än de båda gruppernas rättigheter är den rättighet som arbetarklassen som helhet har att inte dras in i allvarliga konflikter runt frågan om paraderna. Detta är ingen abstrakt fråga. Det är uttryck för de önskningar och förhoppningar som flertalet av arbetarklassen och ungdomen har.
Det finns en längtan efter en bättre framtid, men det är många gånger svårt att se hur den ska uppnås. Under vissa perioder har Socialist Party varit ensamma om vår syn på paraderna, men denna hållning är idag accepterad av breda skikt av befolkningen. Förklaringen till detta är att den är ett uttryck för fortsatt enhet inom arbetarklassen. Arbetarnas enhet har inte brutits trots årtionden av våldsamheter och förräderiet från de fackliga ledarna.
Orangeordens inställning, att den kan marschera var den vill utan förhandlingar, är oacceptabel. Det måste träffas överenskommelser om hur ofta och på vilket sätt paraderna ska genomföras. De olika sidorna borde övervaka sina egna anhängare och se till att det går fredligt till. När polisen visar sig är det närmast oundvikligt att spänningen tilltar och att risken för våld ökar.
Den avgörande anledningen till att kampen mot nedskärningarna inte har varit mer omfattande under den senaste tiden är att de flesta fackliga ledarna i Nordirland medvetet har rustat ned den rörelse som utvecklades under hösten 2011. Den endagsstrejk som facken genomfördes inom den offentliga sektorn, den 30 november 2011, var ett lysande framsteg.
Men bara några dagar senare följdes den av ett organiserat förräderi när det gäller pensionerna. Sedan dess har det varit mycket svårt att övertyga den arbetande befolkningen, inklusive aktivisterna, att ett framgångsrikt motstånd är möjligt.
Offentliganställda har förlorat 10-15 procent eller mer av sina reallöner. Storbritanniens högerregering och Nordirlands regering har gjort klart att den nuvarande ekonomiska ”återhämtningen” inte innebär ett slut för nedskärningarna och lönesänkningarna.
Omfattningen av nedskärningarna som hotar arbetarklassen bäddar på nytt för enad kamp. Det första steget borde vara en endagsstrejk inom den offentliga sektorn mot uppsägningar, attacker på välfärden och lönestopp.
Lokalvalen och valen till Europaparlamentet visade tydligt bristen på ett trovärdigt politiskt alternativ för de flesta människorna i Nordirland. Bara en handfull kandidater stod för någon form av alternativ. Det finns idag inget parti med brett stöd i både protestantiska och katolska områden, som kan tala för både medlemmar i fackföreningarna och arbetarna i allmänhet.
Trots detta argumenterar Socialist Party för att det är möjligt att bygga upp ett massparti med förankring inom båda befolkningsgrupperna. Detta kan göras med hjälp av en politik för att ena arbetarklassen och ungdomarna genom kamp. Att säga att det är möjligt är inte detsamma som att säga att det är lätt. Det finns många hinder i vägen. Även de skikt bland befolkningen som ”har fått nog” ser för tillfället inget alternativ till den nuvarande situationen.
Fackföreningarna måste aktivt bekämpa sekteristiska hot och attacker på arbetsplatserna och i samhället genom gemensamma protester och strejker vid behov.
Det var just den fackliga kampen som tidigare framgångsrikt kunde förhindra att den sekteristiska splittringen fördjupades. Men idag har ledningen för fackföreningarna abdikerat och avsvurit sig allt sitt ansvar för arbetarnas situation i Nordirland. Istället för att samla till kamp och enade aktioner sluter fackledningarna upp bakom samlingsregeringen.
Arbetarklassen förtjänar fackliga ledare som är beredda att ta kampen. Arbetare och ungdomar kan inte lita på att de regerande partierna ska leverera varaktig fred, jobb och förbättrad levnadsstandard, utan måste förlita sig på sin egen styrka. Endast arbetarrörelsen, främst genom fackföreningarna, kan erbjuda ett verkligt och hållbart alternativ till sekterism och nya konflikter. ■
