Nordirland: Ett socialistiskt svar på topparnas splittringspolitik

2013-01-18 10:57:06




Det politiska etablissemanget har beskrivit 2012 som något av en vändpunkt för Nordirland, där samhället har tagit sig förbi den tidigare sekteristiska uppdelningen. Vi har fått höra att det här är ”vår tid och vår plats”. Som för att håna de snygga reklamkampanjerna har striden om när den brittiska flaggan ska hissas på Belfasts stadshus visat att detta är en myt.
På nytt har det visat sig att ”fredsprocessen” har misslyckats. Nordirland är fortfarande djupt splittrat och de sekteristiska spänningarna finns kvar under ytan. Striden har särskilt visat på det sjudande missnö­jet som finns inom den prote­stantiska delen av befolkningen.
Måndagen den 3 december bestämde kommunfullmäktige i ­Belfast att den brittiska flaggan bara skulle hissas vissa dagar. Den motion som lades fram av Sinn Féin, med stöd av SDLP, krävde att flaggan inte alls skulle hissas på stadshuset, men Allians­partiet lade ett tilläggsförslag. Alla unionister i fullmäktige röstade emot förslaget.
Bråket runt flaggan på ­stadshuset utlöstes medvetet av Sinn Féin och SDLP. Det var inte så att de ­reagerade på ett tryck från den katolska delen av befolkningen. Till en del var detta ett försök att avleda uppmärksamheten från den högerinriktade nedskärningspolitik som alla de stora partierna sluter upp omkring. Detta är en beprövad metod för de sekteristiska politikerna på båda sidor.

Är det bara en tillfällighet att ­denna fråga fick stora rubriker just efter att det nordirländska styret hade röstat igenom förslaget om en ”välfärdsreform”, vilken är den mest omfattande attack som regionstyret, Nordirlands parlament och regering hittills har riktat mot arbetarklassen?
Unionistpartiernas dagordning var lika cynisk som nationalisternas. Samtidigt som de reagerade med indignation på förslaget att flaggan ­bara skulle vara hissad vissa dagar i Belfast, accepterade DUP och UUP i tysthet samma arrangemang i Lisburns kommunfullmäktige. För att stärka sitt eget anseende, spelade de i denna fråga på känslorna.

På kvällen när omröstningen ­ägde rum samlades en folksamling på uppemot 1 600 personer utanför stadshuset. En del bröt igenom avspärrningarna och försökte störa mötet. Efter detta har vi sett en ständiga protester, barrikader, upplopp och hotelser över hela Nordirland.
Paramilitära lojalistiska grupper har utan tvekan spelat en central och ljusskygg roll.
Allianspartiet har stått i fokus för protesterna. De uppfattas som ytterst ansvariga för beslutet att avlägsna flaggan i och med att de spelar en vågmästarroll i kommunfullmäktige och därigenom skulle ha kunnat stoppa förslaget. Samtidigt som det har genomförts fredliga manifestatio­ner och protester har Allianspartiets kontor, parlamentariska representanter och deras familjer attackerats.

De stora partierna har utnyttjat denna känsliga fråga i ett ansvarslöst politiskt spel, vilket har ökat de sekteristiska motsättningarna och påverkat vanliga människors vardagsliv.
Utan ett spår av ironi har representanter för Sinn Féin krävt polisingripanden, inte bara mot upplopp och våldsamt uppförande, utan ­också mot fredliga protester. Samtidigt fortsätter unionistpartierna att under­blåsa konflikten.
Styrkan i de känslor som frågan har väckt speglar en trend som Socialist Party (CWI i Nordirland) sedan länge har pekat på.
Samtidigt som den stora majoriteten av protestanterna inte vill ha en återgång till perioden av våldsam­ma uppgörelser och är emot de senas­te våldsutbrotten, finns det en ­känsla av att ”fredsprocessen” bara varit en lång rad eftergifter gentemot nationa­lismen och att det pågår en urholkning av den protestantiska befolkningens kulturella identitet och att detta pekar i riktning mot ett återfö­renat kapitalistiskt Irland, där prote­stanterna skulle utgöra en diskriminerad minoritet. Denna frustration förvärras av Sinn Féins triumferande attityd och republikanska ”oppositionella” gruppers fortsatta beväpnade aktioner.

Denna känsla av osäkerhet förstärks av befolkningsförändringarna. Den senaste befolkningsstatistiken visar att protestanterna för första gången är i minoritet (48 procent), medan den katolska andelen av befolkningen (45 procent) fortsätter att växa. Att flaggan har avlägsnats från stadshuset blir en symbolfråga för denna fruktan och frustration.
Det finns också en uppfattning att den katolska delen av befolkning­en har tjänat ekonomiskt på ”fredsprocessen”. I den pågående avindu­strialiseringsprocessen uppfattar protestanter det som om förbättringar när det gäller jobb och service för katolikerna sker på deras bekostnad. Detta uttrycks ofta genom ilska mot DUP och UUP som har ”övergivit sitt folk” och ”kapitulerat för Sinn Féin”.
Dessa stämningar, som har utvecklats mot bakgrund av att den sekteristiska uppdelningen institutionaliserats, kan inte bara viftas bort vilket en del inom vänstern verkar tro. Den sekteristiska uppdelningen mellan de stora partierna har avspeg­lats i en polarisering ute i samhället. Det finns en tendens till att bostadsområden blir mer segregerade. I vissa områden pågår ett utnötningskrig om territorier där nya gränser och ”freds”-linjer dras upp och ­kulturella frågor orsakar konflikter.

Flaggor har skilda betydelser för olika grupper. De flesta protestanter ser den brittiska flaggan som ett uttryck för sin brittiska identitet. För katolikerna representerar flaggan det brittiska styret och en historia av unionistisk dominans, diskriminering och statlig repression.
På motsvarande sätt ser många katoliker den irländska flaggan som något som representerar deras irländska identitet, frihet och ­motstånd mot förtryck. Men för protestanter är den sammankopplad med IRA och åren av väpnad kamp och dagens ”oppositionella” republikaner. Den ses som ett hot mot deras identitet och säkerhet.
Hissandet av dessa och andra flaggor är ett uttryck för den ­sekteristiska uppdelningen av vårt samhälle. Att bara begränsa rätten att använda dem skulle på inget sätt minska spänning­arna, utan leda till ökade motsättningar. När staten försökt avlägsna flaggorna har det ofta mötts av våldsamma  reaktioner och tenderat att befästa de rådande stämningarna.
Individer och folkgrupper har rätten att visa upp sin kulturella identitet, om de så vill. Samtidigt har människor också rätt att inte bli hotade.  Dessa rättigheter kan inte jämkas samman över huvudet på den arbetande klassen av politiker som har ett egenintresse av att upprätthålla den sekteristiska splittringen och förhindra att folkgrupperna enas kring sina gemensamma intressen. Inte heller kan lösningar hittas genom en rå tillämpning av majoritetsbeslut, där den sida som har flest röster i den sekteristiska räkningen av huvuden vinner.
Frågan om hissandet av den brittiska flaggan på stadshuset i Belfast är särskilt känslig.
För de flesta protestanter är det självklart att den brittiska flaggan ska hissas på stadshuset i Nordirlands huvudstad. För de flesta katoliker utgör den en kvarleva från det unionis­tiska styret. Vägen till en lösning går via en direkt inblandning av arbetarklassens bostadsområden. Det är områden där de allra flesta inte vill se en återgång till perioden av konflikter. Här finns betydligt bättre förutsättningar att lösa problemet än genom de politiker som förvränger och manipulerar stämningarna inom befolkningen.

Viktigare än rätten att uttrycka sin kulturella identitet, är rätten att inte bli hotad och för arbetarklassen rätten att inte dras in i en sekteristisk konflikt. Motståndet från en majoritet inom arbetarklassen mot steg i den riktningen har hållit tillbaka de hårdhudade elementen och har hittills satt gränser för hur långt de sekteristiska konflikterna kunnat gå. Detta motstånd mot konflikterna kan nötas ned av en utdragen period av sekteristiska stridigheter och växande motsättningar.
Det nordirländska parlamentets nedskärningsprogram har gått in i en ny fas, vilket kommer att leda till hårdare angrepp på jobb och offentlig service. Förhoppningen om en uppgång i världsekonomin, vilken inte har blivit verklighet, har gjort att politikerna har lagt den största delen av nedskärningarna på 4,3 miljarder pund (45 miljarder kronor) under år tre och fyra av budgeten.
Hittills har bara 20 procent av nedskärningarna genomförts, men effekterna är redan förödande. Sjukvården står på gränsen till sammanbrott. Skolorna är illa underhållna och arbetslösheten ökar, särskilt bland unga människor. Många ­huvudgator ser nu ut som om de låg i en spökstad.

Det kommer att finnas tillfällen att utmana de sekteristiska partierna, men det finns också faror i den rådande situationen.
Å ena sidan kan nedskärningarna utlösa ilska och ett enat motstånd från arbetarklassen i form av strejker, kampanjer och också politiska förän­dringar. Å andra sidan kommer regeringspartierna att försöka sätta in nedskärningarna i en sekteristisk ram och underblåsa spänningar kring frågor som flaggor, för att avleda uppmärksamheten från sin högerinrikta­de dagordning.
Under en period kommer vi att kunna se en parallell utveckling av sekteristiska spänningar och klasskamp. Så var det på 80-talet när det genomfördes stora strider mot Thatchers högerpolitik samtidigt som de sekteristiska spänningarna tilltog. Förr eller senare måste dock en av de två sidorna av utvecklingen få överhanden.

Fackföreningsrörelsen har en enorm potentiell styrka och makt. Det är den största organisationen i det nordirländska samhället, långt större än någon av de sekteristiska grupperna. Det är massorganisationen för arbetarklassen, oavsett om man är protestant eller katolik. Den skulle kunna vara en avgörande motvikt mot sekterismen, en kraft som skulle kunna ge uttryck för och kämpa för arbetarklassens gemensamma intressen och avslöja de sekteristiska partierna. Tyvärr har denna enorma potentiella kraft inte omsatts i praktiken, på grund av den svaghet som rörelsens ledning har visat under flera årtionden.
Den stora strejken inom den offentliga sektorn den 30 november 2011 gav en glimt av arbetarklassens potentiella styrka. Men den fackliga ledningen har inte med detta som utgångspunkt byggt upp en strategi för den fackliga kampen som skulle kunnat utmana nedskärningspolitiken som förs i Stormont (det nordirländska parlamentet) eller Westminster (det brittiska parlamentet). De har inte gett arbetarna några alternativ till nedskärningarna eller visat att nedskärningspolitiken kan besegras. Detta har gjort det möjligt för de fem stora arbetarfientliga partierna att genomföra sin åtstramningspolitik utan att bli avslöjade fullt ut. Samtidigt riskerar den fattig­dom och hopplöshet som nedskärningarna orsakar att underblåsa den sekteristiska delningen.
Den senaste konflikten har visat en glimt av de faror som finns i den rådande situationen. Med en ungdoms­arbetslöshet på 25 procent kan en generation av unga människor som har slagits ut från arbetsmarknaden och som inte har något hopp om en anständig framtid och utan minnen av tiden med väpnade strider, börja dras till de paramilitära organisationerna, både på den lojalistiska och den republikanska sidan. Så tillvida är kampen för att göra ­fackföreningarna till kämpande och demokratiska organisationer också en del i kampen mot hotet från sekterismen.
När sekteristiska konflikter brutit ut har fackföreningsledningarna i stort begränsat sig till vaga fredsappeller.

En kämpande rörelse med verklig auktoritet inom arbetarklassen ­skulle kunna använda sitt inflytande för att förhindra att sekteristiska konflikter trappas upp. Vi har sett att fackligt aktiva har kunnat organisera protester och strejker för att tvinga paramilitära grupper att dra tillbaka hotelser som riktats mot arbetare. Om den fackliga ledningen skulle välja en sådan kampinriktad väg skulle det kunna få en stor betydelse.
Under årtionden har ledningen för fackföreningsrörelsen envist motsatt sig alla verkliga steg i riktning mot att bygga ett arbetarparti. Avsaknaden av ett sådant parti, uppbyggt av arbetare, ungdomar och ärliga aktivister inom de olika befolkningsgrupperna, är en avgörande brist som ger de sekteristiska krafterna monopol när det gäller den politiska debatten.
Ett sådant parti skulle erbjuda ett politiskt alternativ till den kapitalistiska åtstramningspolitiken. Samtidigt skulle det också bli ett forum där arbetare och ungdomar från de båda religiösa grupperna skulle kunna hitta lösningar på frågor som parader, flaggor, säkerhet och kulturella uttryck. Samtidigt som ett sådant parti skulle utveckla kampen mot regionens regering, skulle det också kunna bidra till att bryta ned den sekteristiska uppdelningen och lägga grunden för en verklig fredsprocess, som skulle bygga på att ena arbetar­klassområdena, och inte på sekteristiska politiker.

Trots det som hänt kommer dock  arbetare och unga människor vara beredda att ta strid mot de många sociala försämringar som väntar. Många kommer att dra slutsatsen att inget av de sekteristiska partierna företräder deras intressen. Det ­kommer att finnas möjligheter att bygga ett nytt parti för arbetarklassen.
Det är nödvändigt att utnyttja dessa möjligheter för att bygga upp en kraft som kan utmana den sekteristiska uppdelningen av samhället.

För att det ska vara möjligt att förvisa sekterismen till ­historieböckerna måste det kapitalistiska systemet också lämna scenen.
Ett nytt parti för arbetarklassen borde kämpa för en socialistisk framtid, där de enorma rikedomar som finns i samhället skulle tas ifrån den lilla elit som kontrollerar dem och istället användas på ett planerat och demokratiskt sätt för allas bästa.

Uttalande från Socialist Party (CWI i Nordirland)

 Fakta ▼

  • De två stora unionist/lojalistpartierna är lojalisterna DUP och Ulster Unionist Party.
    De vill att Nordirland ska förbli en del av United Kingdom (det förenade kungadömet Storbritannien och Nordirland).
    Dessa partier hämtar sitt stöd från den protestantiska befolkningen.
  • De republikanska/nationalistiska partierna önskar att Nordirland förenas med republiken Irland och har stöd från i huvudsak den katolska befolkningen.
    Sinn Féin är det största av de republikanska/nationalistiska partierna.
    Det näst största är SDLP – Socialdemokraterna.
  • Alliance Party, ett borgerligt liberalt parti, med unionistisk bakgrund men som idag säger sig vara icke-sekteristiskt.
  • Den nordirländska samlingsregeringen kallas Executive och leds av förste minister Peter Robinsson från DUP, vice förste minister är Martin McGuinness från Sinn Féin.