Nordirland: Storstrejk mot nedskärningspolitikerna

2015-03-18 15:03:20


Den 13 mars gick tiotusentals offentliganställda ut i strejk i Nordirland.

Tiotusentals anställda i den offentliga sektorn strejkade i fredags (den 13 mars) mot den nordirländska samlingsregeringens genomförda och planerade enorma nedskärningar.

Anställda i skolor, transport-, vård- och omsorgssektorn, brandförsvaret med flera gick ut i en 24 timmar lång strejk. Det är den största sedan strejken den 30 november år 2011 mot försämringarna av pensionerna.

De nedskärningar som den styrande regeringskoalitionen med Sinn Féin (SF), som traditionellt är största parti i den katolska delen av befolkningen, och Democratic Unionist Party (DUP), som är största parti i den protestantiska delen av befolkningen, planerar innebär att 20 000 kommer att förlora sina jobb.

Avtalet som dessa två partier gladeligen skrev under (Stormont House Agreement) innebär nedskärningar på 1,3 miljarder brittiska pund (16,6 miljarder kronor).

SF och DUP skyller på att de bara har fått en viss summa av den brittiska regeringen och inte kan göra något. Men de har själva genomfört sänkningar av bolagsskatten motsvarande 300 miljoner pund (3,8 miljarder kronor). Det är pengar som de nu vill ta från andra budgetposter.

Då 70 procent av Nordirlands BNP utgörs av den offentliga sektorn samt att en tredjedel av arbetskraften är anställd (direkt eller indirekt) av staten slår åtstramningarna hårt mot samhället och kommer att få enorma konsekvenser.

Istället för att facktopparna tar strid mot nedskärningarna som föreslås backar man hellre upp partier som Sinn Féin, som av vissa fortfarande ses som något sorts vänsterparti, för att få en del av kakans smulor. Detta liknar situationen på södra Irland.

Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Party (SP) på Irland (som finns i såväl södra som Nordirland) varnar för att det är ett allvarligt misstag. SP menar att Sinn Féin inte är ett vänsterparti, utan ett sekteristiskt och nationa-
listiskt parti som inte tvekar att driva igenom nedskärningar.

Istället riskerar facktopparna att spä på sekterismen och splittra upp arbetarklassen, som inte har glömt den sekterism som det provisoriska IRA (Irländska republikanska armén) stod för under 30 år och inte heller det våld och de mord som IRA utsatte många arbetare och fackaktivister för.

Strejken i november 2011, som sträckte sig över hela Storbritannien och Nordirland, samlade miljontals arbetare i gemensam kamp. Styrkan i den kampen ledde till att Nordirland stod still. Tyvärr sålde delar av facktoppen ut fackföreningsrörelsen i ett avtal med den brittiska högerregeringen.

Bitterheten efter den kniven i ryggen hänger fortfarande kvar och det finns en rädsla bland de som strejkade i fredags över att det bara var en symbolisk markering. Sveket har också försvagat tilltron till att fackmedlemmar kan bekämpa nedskärningarna.

En mäktig rörelse med strejker och aktioner skulle bli en stark ryggrad i den fortsatta kampen mot åtstramningarna. Om fackliga medlemmar möter motstånd av facktoppar, som är ovilliga att ta kamp, måste de tvingas till att ta kampen eller till och med avsättas.

Det skulle ge självförtroende till arbetare för att försvara sig mot nedmonteringen av välfärden och samhällsservicen. Det skulle också ge självförtroende till ungdomar att försvara de jobbmöjligheter som de nu riskerar att förlora.

I takt med att nedskärningar och åtstramningar ökar i Nordirland ökar också den sekteristiska splittringen mellan katoliker och protestanter. Det har också skett ett antal rasistiska attacker mot till exempel flyktingars bostäder.

På grund av det massiva motståndet från arbetarklassen mot nedskärningarna har Sinn Féin tvingats att uttala sig om att man inte kommer att rösta för nedskärningsförslaget i det nordirländska parlamentet. Det här är ett exempel på att en enad kamp kan tvinga regeringar till eftergifter.

Men i slutändan behövs det ett alternativt parti till de nedskärarpartier som nu styr. Ett socialistiskt parti som enar både de protestantiska och katolska arbetarområdena i den kamp som är nödvändig. Socialist Party kämpar för ett nytt arbetarparti för arbetarklassens intressen – inte storföretagens och bankernas. ■