Över världen sprids nu nyheten om Kim Jong Ils död. Bilder av välregisserade skådespel om ett folk i landssorg sprids på nyhetskanalerna. Nordkoreanska barn som gråter på stentrapporna framför palatset. Men i Nordkorea var ledaren gud och fick inte ifrågasättas.Att vi inte ser ett firande folk beror delvis på att de bilderna troligen aldrig skulle få möjlighet att lämna landet. Men troligen för att befolkningen inget har att fira. Denna kejsarliknande familjediktatur är fast besluten att låta makten gå i arv till “den store efterträdaren” i ännu en generation trots diktatorns död. För befolkningen kommer det innebära en fortsättning på svält och misär.
Borgerliga politiker och media kommer hycklande nog använda Kim Jong Ils död som plattform för en antikommunistisk propaganda.
Ändå finns det knappt någon som skulle påstå att Nordkorea hade något med socialism att göra, än mindre med arbetarstyre eller demokrati, förutom några små sekter på den stalinistiska kanten som in i det sista vill upplysa om ”paradiset”. Den koreanska revolution som en gång reste sig som ett befrielsekrig i kamp mot imperialism och utsugning, ett folkkrig med massivt stöd, urartade snabbt i nationalism och stalinism. Den befolkning som stred för makten fick den sliten ur händerna.
Kim Jung Il efterträdde sin far Kim Il Sung och nu ska hans yngsta son Kim Jong Un efterträda honom enligt statliga medier. I Kim Jong Ils nordkoreanska diktatur har inget med socialism att göra, där är makten långt ifrån den befolkning som lever på svältgränsen. De som tillsammans med ”kejsarfamiljen” haft makten är de byråkratiska styrande kasten som lever gott i makten korridorer.
Denna diktaturs framtid kommer förr eller senare likt andra stalinistiska diktaturer hamna i ett vägskäl. Socialistisk arbetarrevolution och demokratisk socialism, eller en återgång till kapitalism. Den härskande klicken runt Kim Jong Ils familj och byråkrater kommer inte ha något emot en kapitalistisk övergång så länge de själva behåller makten.
Den nordkoreanska arbetarklassen har inget positivt att vänta vid en eventuell kapitalistisk återgång, grannlandet Kina är ett tydligt exempel på detta. Den nordkoreanska arbetarklassen och de fattiga har således inget annat val än att själva ta makten och bygga en socialism värd namnet.
Kristofer Lundberg
