foto: Lara Valentina Cuneo
Norge gick man ur huse mot regeringens nyliberala attacker. Nu måste kampen tas vidare.
Generalstrejken den 28 januari mot försvagningen av arbetsmiljölagen blev historisk. Den socialdemokratiska tidningen Dagsavisen skriver att fackföreningsrörelsen aldrig tidigare har haft så mycket stöd i någon kamp mot ett förslag från regeringen.
Det är första gången som de tre landsorganisationerna LO, Unio och YS strejkar tillsammans (motsvarande LO, TCO och Saco). Detta var även den första politiska strejken sedan 1998. 1,5 miljoner löntagare deltog i strejken och demonstrationer ägde rum på 200 orter runt om i landet. 20 000 deltog i Oslo, 15 000 i Trondheim och 10 000 i Bergen.
Till och med på Svalbard hölls en demonstration i minus 20 graders kyla. I exempelvis Verdal, som är en kommun med knappt 15 000 invånare, samlades flera tusen på torget. ”Tillsammans mot makten”, som den lokala dagstidningen Trønder-Avisa beskrev det.
Stora delar av Norge stod stilla under de två timmar som strejken varade. Strejken stängde förskolor, kollektivtrafik, luftfart och regeringskontor. I Oslo blev det så fullt i demonstrationen framför stortinget (norska riksdagen) att många av de strejkande som kom från arbetet hade problem att nå fram till scenen där det hölls tal och appeller.
LO-ordföranden Gerd Kristiansen pekade på hur förändringarna i arbetsmiljölagen i synnerhet kommer att slå mot ungdomar och kvinnor. Bland dessa grupper finns det redan många tillfälliga anställningar, och många fler kvinnor riskerar att förlora pensionspoäng. Hon sa även att den nya arbetsmiljölagen kommer att försvaga fackföreningarna och leda till försämrade arbetsvillkor. Men Kristiansen nämnde inget om vilka planer LO har för att leda kampen vidare.
Arbetsmarknadsminister Robert Eriksson (Fremskrittspartiet, FrP) blev utbuad när han försökte försvara den mörkblåa Høyre- och FrP-regeringens attacker på arbetsmiljölagen från scenen. Det fanns också banderoller och flaggor från Syriza och Podemos i demonstrationen, som kopplade strejken till vänstervinden som nu sveper över Europa.
Mediernas rapportering från strejken var tunn. Flera tidningar skrev att Robert Eriksson blev utbuad, men redovisade inga fakta och siffror. De borgerliga tidningarna var mest oroliga för hur strejken hade ”drabbat” enskilda.
Dagsavisen skrev att det nu är upp till stortinget att besluta i frågan, vilket förmodligen är den fackliga ledningens linje, istället för att utnyttja den kampglöd som finns och intensifiera kampen.
Arbetsgivarorganisationen NHO skrev ingenting om strejken på sin hemsida. De hade blott en artikel om hur möjligheten till flera tillfälliga anställningar leder till fler jobb. Men internationella exempel visar att detta är felaktigt. Det kommer enbart att leda till att fler fasta anställningar blir tillfälliga. Dagsavisen skriver att var fjärde arbetare nu riskerar att bli tillfälligt anställd. Principen om fasta anställningar anses av många som en av de viktigaste som arbetarrörelsen har uppnått historiskt och något som är värt att kämpa för.
Strejken skulle faktiskt ha kunnat bli ännu större. LO-ordföranden Gerd Kristiansen skickade en speciell hälsning till dem som var ensamma på sin arbetsplats om att strejka. Men det visar bara att arbetet med att få ut information om strejken har varit bristfällig. Hade fackföreningarna anordnat möten innan strejken på alla arbetsplatser, där man inte bara upplyst om grunden för strejken utan också att de enda som inte skulle strejka var de som var för regeringens förslag, hade naturligtvis många fler slutit upp. Nu blev det istället enligt arbetsgivarnas önskemål – att strejken var ”frivillig”.
Även efter strejken finns ett behov av möten och spridning av information om hur kampen ska fortsätta. Med den kampglöd som nu finns borde alla fackföreningar gå ut i en 24-timmars generalstrejk mot försämringen av arbetsmiljölagen och mot den mörkblåa regeringens nedskärnings- och privatiseringspolitik och stora skattesänkningar för de rika. ■
