Klyftorna i Norge ökar kraftigt. Den rikaste procenten har fått en genomsnittlig inkomstökning på 600 000 kronor på 10 år. Tiondelen med de lägsta inkomsterna har bara fått en ökning med 24 procent under samma period, jämfört med pampar som har haft en ökning med 46 procent.
Den genomsnittliga inkomsten det senaste året var cirka 270 000 kronor för de lägsta tio procenten. För de en procent i toppen var det 1,8 miljoner.
Det är en internationell trend att inkomsterna samlas i färre och färre händer. Forskare på IMF tror att en anledning är att färre är fackligt organiserade. I Norge är organisationsnivån inom den privata sektorn bara 52 procent. Jämlikheten är fortfarande större i Norge än i EU-länderna, men nu ökar skillnaderna kraftfullt här också.
Arbetslösheten ökar och idag är 135 000 arbetslösa (4,8 procent). Tillsammans med stigande bostadspriser, särskilt i de största städerna, kan detta leda till katastrof för många.
En orsak till de växande klyftorna är också den borgerliga politiken från den blå-blå regeringen. Finansminister Siv Jensen från det rasistiska och högerpopulistiska Fremskrittspartiet förnekade först att klyftorna ökar i Norge, men var till sist tvungen att erkänna att siffrorna var korrekta.
Regeringen har fört en politik som har tagit från redan utsatta grupper. De har sänkt stödet för arbetslösa, bland annat semesterpengar. De har också tagit pengar från personer med funktionshinder, såsom nedskärningar i barntillägg. Regeringen har fört en politik för kapitalägarna, aktiespekulanter och de rikaste.
I januari 2015 stod hela Norge stilla i en strejk- och protestdag mot förändringar i arbetsmiljölagen. Regeringen skulle ta bort skyddet som arbetstagare har mot att tvingas att arbeta längre och de skulle överföra makt och inflytande från arbete till kapital.
Men det finns även andra exempel på ökande kämparanda, och kamp får stöd i befolkningen som helhet. Den utdragna strejken för hotell- och restaurangarbetare i maj hade stöd från en majoritet i opinionsmätningarna. Strejken vann på flera punkter. Det finns dock exempel på att fackliga medlemmar får besked av ledningen att de måste lämna stridslinjen och istället bedriva ”förhandlingar”.
En strejk som är helt bortglömd av media är hamnarbetarstrejken. Denna har pågått sedan 2013! Flera hamnar strejkar och sympatistrejker efter att arbetsgivarna i NHO har bojkottat kollektivavtal som garanterar att det finns hamnarbetare som lastar och lossar fartyg. Detta trots det faktum att arbetarna har vunnit flera rättsfall. Även om media låtsas som att strejken inte existerar har den fått stort stöd, bland annat i demonstrationer över hela landet, men också från hamnarbetare internationellt som deltar i samma kamp.
Även eleverna har märkt av den blå-blå politiken. I skolan kokar det på grund av att 15 procents frånvaro i en kurs ska leda till att eleven inte godkänns. Detta är ett hårt slag mot ungdomar som redan har en nackdel, ungdomar som kämpar med fysisk eller psykisk sjukdom. Många unga människor har redan svårt att slutföra gymnasiet.
Att stänga ute unga från utbildning leder naturligtvis inte till minskade klyftor. 10 000 elever deltog i skolstrejker i maj på initiativ av Sosialistisk Ungdom. Det verkade som om striden vanns, men skandalöst nog ändrade sig Arbeiderpartiet (Socialdemokraterna). De var nöjda med att frånvarogränsen hade ökats från 10 till 15 procent! Frustration i skolor visar tydligt på potentialen för nya strejker och skolockupationer.
En viktig orsak till den växande kämpaglöden är de ökade klyftorna. Under hotell- och restaurangstrejken var ett viktigt argument bland dem som stödde strejken de groteska skillnaderna mellan ägarna och de som arbetar på hotellen. Kamp, solidaritet och socialism är inte föråldrade. I takt med de växande klyftorna kommer vi också i Norge att se en ökande kämpaglöd bland arbetare och ungdomar. ■
