foto: Fredric Alm / LKAB
Det blir mer och mer tydligt att Norrbotten har det bästa bakom sig i vad kapitalismen kan erbjuda.
Efter tio år av ett historiskt undantag där Norrbottens ekonomiska utveckling har varit bättre än övriga landet håller bilden på att förändras. Än så länge hålls konjunkturen uppe, men under ytan är samhället bräckligare än kanske någonsin.
På grund av kapitalismens globalisering är alla viktiga processer idag internationella. Allt hänger ihop: den globala ekonomiska utvecklingen lägger grunden för politiska och sociala förhållanden. Det betyder förstås inte att det inte finns speciella förhållanden, karaktärsdrag och processer i varje land och även delar av länder. Ett exempel är Norrbotten, som har haft två starka trender som inneburit hög ekonomisk tillväxt under drygt tio års tid – en global och en kopplad till den svenska konjunkturen.
Globalt handlar det om vad som har kallats råvaruprisernas ”supercykel”. Priserna på råvaror och speciellt metaller började stiga omkring år 2004 och nådde historiskt höga priser under år 2011. Priset på järnmalm steg till exempel från 12 dollar per ton år 2001 till som mest över 180 dollar per ton år 2011. Resultatet har varit att Norrbotten med flera stora gruvindustrier har haft en betydligt starkare konjunktur än resten av landet. Från att ha haft en av landets högsta arbetslöshetssiffror är nu arbetslösheten lägre än rikssnittet.
Bakom råvaruprisernas enorma prisstegring låg olika faktorer, till exempel den snabbt växande kinesiska ekonomin som dammsög världen på metaller för byggen av bostäder, infrastruktur, fabriker etcetera. Fram till krisen år 2007 var efterfrågan också stor i Europa, där till exempel bostadsbubblorna i Spanien och Irland slukade enorma mängder cement och stål. Efter krisen 2007-2008 försökte kapitalistiska ledare rädda sitt system genom att trycka enorma mängder pengar som hade lånats ut till banker och spekulanter nästan gratis. Detta tillsammans med ett enormt stimulanspaket i Kina pressade upp priserna ännu mer.
För stålproducenten SSAB, med sin största masugn i Luleå, gav efterfrågan på stål till en början stora vinster. Men när Kina snabbt byggde ut sin stålproduktion har situationen vänt. Nu flödar världsmarknaden över av billigt stål och SSAB har tvingats till en nyemission för att ta in 5 miljarder kronor från ägarna.
Men den viktigaste effekten för Norrbotten av råvarornas supercykel har varit enorma investeringar, framförallt i gruvor och allt som hör därtill. Både Boliden och LKAB har dramatiskt utökat sin produktion och LKAB har investerat i nya huvudnivåer i sina underjordsgruvor. Även i Pajala gjorde Northland Resources massiva investeringar i den nya järnmalmsgruvan innan hela projektet kraschade – investeringar som sammanlagt handlar om många tiotals miljarder kronor.
Medan investeringarna görs skapas många jobb och pengar flödar ut i samhället, men som författaren Arne Müller har påvisat i sin bok Norrlandsparadoxen leder dessa investeringar ofta till färre jobb på sikt på grund av att verksamheten effektiviseras.
Sedan toppen år 2011 har råvarupriserna rasat. Globalt sett har nya jättedagbrottsgruvor med låga produktionskostnader öppnat, men framförallt har den kinesiska ekonomin jätteproblem. Fastighetsbubblan har spruckit och bubbelekonomin har skapat stora skuldproblem hos företag, kommuner/regioner och privatpersoner, och därmed också bankerna. I resten av världen är tillväxten stapplande, vilket innebär att inget tyder på att råvarupriserna ska vända uppåt igen.
En annan trend som har påverkat den ekonomiska utvecklingen i Norrbotten är fastighetsbubblan som har möjliggjort en kraftig ökning av konsumtionen. Den snabba prisökningen på bostäder har gjort att de som säljer fastigheter kan konsumera och de som äger kan belåna sina bostäder med det ”nya” värdet som prisökningarna har inneburit. Det har gett bränsle till en konsumtion på kredit som innebär att svenskarna nu är bland de mest skuldsatta i världen i förhållande till sin inkomst.
I Norrbotten kom hela den här processen igång senare än i resten av landet. Fram till år 2007 ökade skillnaden i priser mot resten av landet, men sedan dess har fastighetspriserna i Norrbotten stigit snabbare än rikssnittet. Det har gjort att konsumtionsökningen slagit in mer under de senaste åren.
Konsumtionen är förstås skevt fördelad och tillkommer bara de som äger sin bostad. Dessutom centraliseras allt mer av samhällelig service och jobb. Inom vården koncentreras verksamheten till Sunderby och Gällivare sjukhus, samtidigt som distriktsköterskemottagningar och vårdcentraler har lagts ned.
Efter gruvbolaget Northlands konkurs är Pajala i kris. Kommunen ska minska sina kostnader med 17 miljoner kronor till år 2019, vilket kan innebära att 100 tjänster försvinner.
Den kanske viktigaste processen är också global – den politiska krisen, som framförallt handlar om Socialdemokraterna. I valet 1998 hade S och V stöd av 70 procent av väljarna i Norrbotten. 2014 var det nere på 57 procent. Missnöjet har tagit sig uttryck i partier som Sjukvårdspartiet och andra lokala partier. I Gällivare, Kiruna och Boden har ”regnbågsallianser” i olika perioder styrt för att hålla vad som uppfattas som maktfullkomliga S borta från makten. Till och med i det historiska styrkefästet Piteå har S förlorat egen majoritet efter skolnedläggningar under förra mandatperioden.
Framförallt syns S kris inte i röstetal, utan i organisatorisk och politisk svaghet samt förlorad förankring i samhället. I exempelvis Pajala kunde föräldrar ta över majoriteten i arbetarkommunens styrelse och har nu tagit beslut om att nedläggningen av högstadierna i byarna ska rivas upp. I Luleå är S i djup förtroendekris efter att ha sålt ut av en tredjedel av allmännyttan samt beslutet om en mängd skolnedläggningar. Partiet går snabbt högerut utan någon verklig opposition. Även Vänsterpartiet har försvagats och är mer än någonsin endast ett parlamentariskt parti med bara någon enstaka ”aktivist”. I landstinget styr de tillsammans med S och MP där de år 2015 beslutade om ett nedskärningspaket på 94 miljoner kronor. Ändå gick landstinget back 240 miljoner och har nu beslutat om en stor skattehöjning på 1,14 kronor, vilket ska ge 600 miljoner kronor mer i inkomster. Detta ger norrbottningar bland den högsta totala skatten (inklusive kommunalskatt) i landet, samtidigt som skattehöjningen bara är en tillfällig lösning. Utan att utmana högerpolitiken och de ökade klyftorna har Vänsterpartiet satt sig för att administrera utarmningen av välfärden.
Det är uppenbart att Norrbotten har det bästa bakom sig i vad kapitalismen har att erbjuda. Stål- och gruvföretag kommer att bli än mer pressade framöver av låga priser och stor överkapacitet. Fastighetspriserna kan fortsätta hållas uppe ett tag till tack vare bostadsbristen och den tillfälliga svenska högkonjunkturen, men är i längden ohållbara. Som i alla bubblor som brister kommer de som ”kom in i spelet” sist och de som ligger i utkanten att drabbas hårdast.
Det som kan innebära en annan utveckling är en kamprörelse underifrån för att försvara välfärd och jobb och för att hela landet ska leva.
Med ett socialistiskt program skulle en sådan rörelse ställa krav på:
• Pengarna tillbaka till vård, skola och omsorg – ta tillbaka pengarna från storföretag och banker.
• Nej till privatiseringar och vinster i välfärden.
• Massiva offentliga investeringar i nya och renoverade klimatanpassade bostäder både i städer och mindre orter.
• Utbyggd infrastruktur med gratis kollektivtrafik, upprustat järnvägsnät och en ny norrbottniabana.
• Decentralisering av offentliga arbetsplatser, livsmedelsproduktion med mera för att minska klimatpåverkan och möjliggöra bra livsvillkor både i städer och på landsbygden.
• Förstatligande av gruv-, stål- och skogsindustri under demokratisk kontroll av anställda och hela samhället för produktion efter långsiktiga behov och med miljöhänsyn, istället för anpassningar till marknadsprisernas kaotiska svängningar.
