Norrlandsparadoxen (Ord&visor förlag, 2015) är titeln på Arne Müllers nya bok. Den granskar i vilken mån de mångmiljardbelopp som har satsas på stora gruv- och vindkraftprojekt sätter sina spår i de norrländska inlandskommunernas lokala ekonomier.
Författaren tar läsaren med på en fängslande reportageresa för att finna svaret på frågan ”hur blir det med jobben?” Hur mycket sanning finns det i alla löften om att nya gruvor och vindkraftparker betyder ett lyft för Norrlands inland och bryter dagens negativa utveckling?
Sällan har marknadsekonomins misslyckande beskrivits på ett så levande och engagerande sätt. Detta är en bok som förtjänar största möjliga spridning.
Arne Müller, som jobbar på SVT Västerbottensnytt och som är författare till den banbrytande boken Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida, skriver själv att när han började arbetet med sin nya bok hade begreppet Norrlandsparadoxen ett frågetecken efter sig. Men i takt med att arbetet fortskred, desto större blev anledningen till att ta bort frågetecknet. Det finns en Norrlandsparadox och det är den som boken handlar om.
”Efter att under det senaste året ha läst, rest, intervjuat och läst igen, är jag beredd att ta bort fråge-
tecknet. Det finns en Norrlandsparadox. Investeringarna i främst gruv- och vindkraftprojekt är enorma i norra Sverige. Men den utdelning som glesbygdsområdena får i form av jobb, inflyttning och en allmän samhällsutveckling, står inte i någon proportion till investeringarnas storlek. Särskilt om man betänker att det handlar om investeringar som har ett pris. Dels för att de innebär betydande ingrepp i naturen och risk för konkurrens med andra näringar, dels för att det när det gäller gruvorna handlar om en ändlig resurs, som förr eller senare tar slut”, skriver författaren.
Visst har jobb skapats. Det är svårt att tänka sig Malmfälten utan gruvnäringen. LKAB:s nya investeringar har möjliggjort att befolkningsantalet i Kiruna kommun i alla fall inte minskar, vilket är fallet för andra kommuner i Norrlands inland.
Men trots att LKAB har ökat både produktion och sysselsättning under senare år är det slående hur lite avtryck det har gett i befolkningsstatistiken. Kiruna är dock ett undantag. I andra kommuner i Norrlands inland är bilden betydligt mörkare.
Det är mot den bakgrunden knappast förvånande att varje utlovad satsning och löfte om nya jobb tänder ett hopp om en möjlig vändning. Inte minst nya gruvor och bygget av jättelika vindkraftsparker har väckt förväntningar om jobb och framtid. Som Arne Müller konstaterar är investeringarna i vindkraft i minst samma storleksordning som satsningarna på gruvorna.
Om man ska tro gruv- och vindkraftsbranschens egna prognoser kommer tiotusentals nya jobb att skapas. Så sent som hösten år 2012 presenterade SveMin (branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige) en optimistisk vision som talade om 50 000 nya gruvjobb fram till år 2025.
Tre år innan hade rapporten Jobb i Medvind, som har tagits fram på uppdrag av branschorganisationen Svensk Vindenergi, prognostiserat att vindkraftsindustrin skulle skapa 12 000 nya jobb under åren 2010-2020. När rapporten skrevs, år 2009, jobbade 2 000 personer inom branschen. Den utlovade ökningen var fenomenal. I likhet med gruvnäringen finns flera av de nya vindkraftsprojekten i Norrlands glesbygder.
Men löften är en sak och utfall en annan. Det gäller särskilt i en tid av kapitalistisk stagnation och intensifierad vinstjakt. Om man dessutom lägger till marknadens nycker och ständiga svängningar samt att regionalpolitik inte längre finns på de etablerade partiernas dagordning riskerar de utlovade satsningarna att i mångt och mycket gå Norrlands glesbygdsområden förbi. Om de överhuvudtaget blir av vill säga.
När gruvnäringen var som mest optimistisk och ”bara himlen var gränsen” var den i högsta grad färgad av att järnmalmspriserna stadigt hade ökat åren innan och nått en toppnivå på 190 USA-dollar per ton. Det, tillsammans med rationaliseringar, medförde att den statliga gruvjätten LKAB – då ett av världens vinstrikaste företag – tjänade drygt 3 miljoner kronor per anställd.
Idag är järnmalmspriset nere på cirka 60 USA-dollar per ton. Priset på järnmalm faller för närvarande mest av alla basmetaller. ”Det handlas nu för under 60 dollar för första gången sedan år 2006 och under finanskrisnivå. Järnmalm drabbas extra hårt när den växande produktionen från nya gruvor möts av minskad efterfrågan i Kina”, noterade Handelsbanken i sin råvarukommentar den 6 mars.
Fallande järnmalmspriser har på ett lika brutalt som snabbt sätt förändrat bilden för de orter och kommuner som har satt sitt hopp till nya gruvor. I Pajala hade Northland Resources nyöppnade gruva i Kaunisvaara, som togs i drift i slutet av år 2012, väckt förhoppningar om att kommunen till och med skulle kunna bli den snabbast växande i landet. Med den nya gruvan skulle ”Pajala bli ett klart skinande ljus i ett tämligen kompakt mörker i Norrlands inland”. I Offensiv har vi i flera artiklar skildrat hur det ljuset släcktes. Kombinationen av fallande järnmalmspriser och ett bolag som egentligen inte hade några pengar resulterade till sist i att gruvan stängdes i oktober år 2014. I december samma år begärde det skuldtyngda Northland Resources sig självt i konkurs. Totalt försvann 500 jobb. Det är i högsta grad osäkert om gruvan någonsin öppnar igen.
Skulderna i Northlands konkursdrabbade bolag överstiger tillgångarna med ofantliga 12,1 miljarder kronor. ”Man får gå tillbaka till Kreugerkraschen för att hitta något värre”, säger konkursförvaltaren Hans Andersson i Dagens Industri den 23 mars.
För Pajala kommun och dess invånare är det en katastrof. Kommunen hade investerat stort och byggt bostäder, med sikte på att befolkningen snabbt skulle öka från 6 300 invånare år 2010 till 10 000 tio år senare. Den befolkningsprognosen baserades på att gruvan skulle sysselsätta betydligt fler än vad den gjorde och vilade på förhoppningen om att gruvan skulle ge en massa nya jobb i kommunens övriga näringar.
Men som flera studier (i Sverige och Australien) har visat och som bokens grävande berättelse pekar på tenderar arbetskraften att pendla till gruvorterna och spridningseffekterna av de nya jobben har i huvudsak märkts i större städer vid kusten.
Med hänvisning till Tillväxtanalys rapport 2010:05 gör Müller följande viktiga anmärkning: ”Gruvindustrin som helhet skapar 1,1 jobb i andra branscher för varje gruvjobb. Men i områden med smalt näringsliv och litet befolkningsunderlag väntas effekterna bli mycket mindre. Det är främst inom transporter, handel och lokal serviceproduktion som gruvan kan ge indirekta effekter. Redan om man räknar på de indirekta effekterna för hela Norrbotten har siffran sjunkit till 0,7 indirekta jobb. I Pajala blir siffran lägre – 0,5 om man räknar med att en stor del av gruvarbetarna bosätter sig i kommunen och 0,4 om en stor del pendlar från andra orter.”
Idag bor det drygt 6 200 invånare i Pajala kommun och arbetslösheten låg i slutet av år 2014 nära fem procentenheter högre än ett år innan. Den öppna arbetslösheten är den högsta i Norrbottens län.
Det nya kommunalrådet Harry Rantakyrö (S), som är en av många som intervjuas i boken, varnar för risken att någon bara köper och monterar ned utrustningen för flytt någon annanstans. Det han före-
slår är att LKAB tar över ”eller förvaltar gruvan tills det är läge att starta om verksamheten”.
Det är vägen till en möjlig lösning. Staten bör omedelbart ta över gruvan som ett led i ett förstatligande av hela gruvindustrin under de anställdas och lokalinvånarnas kontroll och styre. Ett sådant förstatligande är väsensskilt från dagens LKAB som drivs som vilket kapitalistiskt företag som helst.
Gruvan i Kaunisvaara står stilla medan miljöproblemen växer. Helt klart är att för lite pengar finns avsatta för att åtgärda dagens problem och framtida miljöskador. ”Om gruvan inte skulle starta på nytt är risken uppenbar att samhället kommer att få stå för merparten av kostnaderna för att städa upp”, skriver Arne Müller.
Efter att boken skrevs kom en ny rapport med budskapet att en gruva inte ensamt räddar glesbygden. Det krävs en mer allsidig och uthållig satsning, vilket den kapitalistiska marknadsekonomin inte är förmögen till. Enligt rapporten, Samhällsomvandling som följd av en gruvetablering i Jokkmokk, skulle trenden med minskande befolkning i Jokkmokk inte vändas med en gruvetablering. Det enda som skulle ske är att befolkningsminskningen bromsas upp (SVT Nordnytt den 9 mars under rubriken ”En gruva räddar inte Jokkmokk”.)
Gruvan är den järnmalmsgruva som Jokkmokk Iron Mines AB (JIMAB) i Kallak/Gállok vill öppna vid porten till världsarvet Laponia. Efter omfattande protester valde Länsstyrelsen att säga nej till bolagets ansökan om bearbetningskoncession. Om den togs i drift skulle det få förödande effekter på rennäringen (en av kommunens basnäringar), natur och miljö.
– Jag tycker inte att man ser långsiktigt på inlandet. Det är ett jävla tagande och inget givande. Det handlar om att det ska roffas åt för att tjäna pengar på kort sikt, säger Niklas Spik, ordförande för Jåhkågsska sameby, den sameby som skulle drabbas hårdast om gruvplanerna realiserades.
Striden om gruvan i Kallak/Gállok är ännu inte avgjord. Avgörandet ligger hos regeringen och i S-toppen har gruvbolagen vanligtvis en vän, vilket kan symboliseras av att när Stefan Löfven var i Pajala år 2012 tog han en näve järnmalmkoncentrat och sa att ”det här luktar pengar”. Men ingen från regeringen dök upp när Pajala gick man ur huse efter beslutet om att stoppa driften vid gruvan. Pajala väntar fortfarande på stöd och åtgärder från regeringen.
Vindkraften kan lika lite som gruvorna ensamt ge ett uppsving för sysselsättning och befolkning i glesbygdsområdena. Markbygden Vind AB, som ägs av svenska Svevind och tyska Enercon, bygger för närvarande en jättelik vindkraftspark i Markbygden i Piteå kommun. Totalt planerar de att bygga upp till 1 101 vindkraftsverk. På bygget av de första vindkraftsverken jobbar det inte många från trakten. Hur många bestående jobb som sedan följer är ytterst svårbedömt eftersom hela projektet sviktar och blir allt mer osäkert när elpriserna sjunker.
I vilket fall har Piteå kommun gått en lång väg för att understödja projektet. Erik Persson på Piteå kommuns näringslivsavdelning berättar i boken att:
– Redan tidigt tog Enercon upp möjligheten att bygga en fabrik för betongdelarna av tornen i Piteå [Enercons närmaste fabrik, där en del av tornen till vindkraftverken byggs ligger i Malmö]. Tanken var att lägga den vid Haraholmens hamn. Det skulle också öppna för att exportera delar av tornen från Piteå.
– Oj vad vi jobbade med det här! Vi ordnade bland annat en stor tomt i hamnen. Vi tyckte vi var nära att komma till skott år 2011. Men så tystnade Enercon och så småningom fick vi ett brev där de sa att konjunkturen var så sviktande att de inte ville genomföra planen.
Denna studie i marknadens diktatur omintetgjorde förhoppningen om 150 nya arbetstillfällen och en verksamhet som kunde ha blivit bestående även efter det att vindkraftverken byggts.
Vindkraft är den förnybara energikälla som ökar mest i världen. Även i Sverige växer antal vindkraftverk. Men utlämnad åt marknaden blir denna utbyggnad inte långsiktig och utan regleringar riskerar den att gå lokalsamhället förbi och åsamka skada på lokala näringar som rennäring och turism samt naturmiljön.
Det finns en Norrlandsparadox, och särskilt i Norrbotten märks kontrasten mellan de mångmiljardbelopp som investeras och de begränsade positiva effekterna. Vinsterna och jobben hamnar långt bort från de platser där gruvorna och vindkraftparkerna finns.
”Kort och gott. Det kommer att ligga ljusår mellan löftena och förhoppningarna om en ny guldålder i norra Sverige på grundval av jätteinvesteringar som planeras i gruvor och vindkraft å ena sidan och det blygsamma utfallet å den andra. Besvikelsen för de som hoppats på en bättre framtid kommer att bli många. Glädjeämnena kommer att vara ganska få”, skriver Arne Müller.
Det är lätt att misströsta. Men alternativet till marknadens diktatur och den ekonomiska och politiska maktelitens nyliberalism gror i den kamp och det motstånd som växer fram. Kampen i Kallak/Gállok vann en viktig delseger och det finns växande krav på regleringar, omfördelning och en politik för regional utjämning. ”Jag blev förvånad över hur många som varnar för en övertro på marknaden eller ställer krav på reglering för att kontrollera marknadskrafterna”, sammanfattar författaren.
Norrlandsparadoxen visar att argumentet ”det ger i alla fall jobb” inte riktigt håller och att det inte går att lita på de privata bolagens löften. Men samtidigt växer behovet av nya varaktiga jobb och att glesbygden får ta del av de vinster som skapas. Den tilltagande regionala utarmningen och den allt snedare fördelningen av den växande kakan är en direkt följd av den kapitalistiska marknadsekonomins misslyckande.
En av bokens stora förtjänster är att stimulera till förnyad debatt och diskussion kring den brännande frågan: På vems villkor och med vem i förarsätet ska framtiden formas? En förändring brådskar. En socialistisk samhällsomvandling är nödvändigt för att riva ner de hinder som kapitalismen och dess många motsägelser och orättvisor, varav Norrlandsparadoxen är en, sätter i vägen för en hållbar utveckling baserad på gemensamma behov. ■
Arne Müller kommer till Nordansmak i Luleå på torsdag den 26 mars klockan 18.30 och berättar om sin nya bok Norrlandsparadoxen. Arrangemanget är ett samarbete med ABF och Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå.
