Nu börjar kampen mot Boris högerregering

av Socialist Alternative, CWI England & Wales // Artikel i Offensiv

Boris Johnson är likt Trump en högerreaktionär som blandar rasism med paradispolitik för de rika (Foto: BackBoris2012 Campaign Team).

Valet av den Etonutbildade, rasistiska snobben Boris Johnson som Toryledare och därmed den nya premiärministern återspeglar den politiska krisen inom brittisk kapitalism, men det utgör också en ny och brådskande utmaning för arbetarrörelsen.

Trots sin tafatta karaktär och sin populistiska retorik är Johnson en ideologisk representant för de superrika. Han kampanjade på löften om att sänka skatter för de rika. Detta är en förolämpning mot dem som knappt överlever tack vare Torys ”välfärdsreform”. Befolkningen har drabbats av nedskärningarna inom samhällstjänsterna och miljontals arbetare kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Han kommer att fortsätta och kanske till och med skärpa sina föregångares attacker mot arbetarklassen.
Den centrala programpunkten i Johnsons kampanj var att ta Storbritannien ut ur EU den 31 oktober, oavsett vad. Han och hans anhängare inom Tories bryr sig inte ett smack om arbetarklassen. En hårt Brexit under Johnson kommer inte bara att innebära upprätthållandet av EU:s antiarbetarpolitik, utan även dess intensifiering.

Enligt Johnsons planer kommer gränsen för inkomstskatten på 40 procent att höjas till 80 000 pund. Detta mot bakgrund av en historiskt hög ojämlikhet. En ny studie tyder på att ojämlikheten är lika stor idag som vid början av andra världskriget. Samtidigt ligger bankirernas genomsnittliga inkomst, som ”Bojo” beslutsamt försvarade under sin kampanj, på 2 miljoner pund per år.
Johnson har lovat att spendera mer på bland annat polis på gatorna och 5 000 pund per skolelev, men det återstår att se hur detta skulle uppnås. Nedfallet från ett Brexit utan överenskommelse med EU, så som han ser framför sig, är att det skulle innebära att det inte skulle finnas något kvar att finansiera samhällstjänster med. I verkligheten är dessa löften bara en muta för arbetarklassen som efter nio år av Torystyrning har fått nog av åtstramningar. Det är osannolikt att det kommer att dämpa ilskan som lurar under ytan. 
Stora sociala explosioner och omvälvningar är inneboende i den aktuella situationen. Till och med Tories är medvetna om att ett felaktigt drag från Johnson kan bli en utlösare.
Johnson såg till att segern över Corbyn blev ett viktigt stridsrop i hans kampanj, vilket återspeglade den kapitalistiska klassens rädsla även för Corbyns blygsamma, socialdemokratiska politik. Tyvärr är Corbyn för närvarande i en svag position, efter att ha fått ge efter mer och mer gällande Brexit och runt den till stor del falsifierade antisemitismskandalen inom Labours Blairhöger, som hellre skulle vilja se Tories behålla makten än en regering under hans ledning.

Corbyn kan vinna ett framtida allmänt val, men för att göra det måste han och alla socialister i Labourpartiet nu gå på offensiven. Corbyns program mot åtstramning vid valet 2017 entusiasmerade miljontals och borde byggas vidare på nu. Omedelbart måste Labour hålla massmöten i varje stad och ort som kallar för ett allmänt val, och föra fram socialistisk politik. Detta kan hjälpa till att bygga en rörelse mot ett allmänt val och lägga grunden för att skapa en rörelse för att bli av med Tories.
Detta bör omfatta kampanjer kring ett tydligt, socialistiskt program för nationalisering, ett slut på åtstramningar och åtgärder för att eliminera fattigdom genom investeringar i samhällsnyttiga jobb och samhällstjänster. Corbyn och de som stöder honom bör lägga fram en vision för ett socialistiskt Brexit, som skulle befria hans regering från bojorna i det kapitalistiska EU, dess hinder för nationalisering och statliga investeringar, samtidigt som man undviker hårda gränser och försvarar arbetarnas rättigheter, miljön och migranter.
För att uppnå detta måste Corbyn också gå på offensiven mot blairiterna som är inblandade i det parlamentariska Labourpartiet. 

Johnson sitter ovanpå ett djupt svagt och uppdelat Toryparti, vilket återspeglas i hans ”Långa knivarnas natt”-liknande omflyttning inom regeringen. Början av massmotstånd mot honom demonstreras redan genom ungdomliga protester. 
Vi har hört fina ord från ledarna för fackföreningsrörelsen under de senaste nio åren, men nu är det dags för dem att agera. Om de inte är beredda att göra det, bör arbetarklassen inte vänta med att mobilisera sin potentiella kraft och styrka på arbetsplatser och samhällen. En sådan revolt av arbetarklassen skulle lägga grunden för en rörelse som skulle kunna stoppa vanstyret av de diskrediterade Tories. Det kan också vara början på en rörelse som kan kämpa för ett socialistiskt alternativ till deras åtstramningspolitik och det kapitalistiska systemet som de försvarar.