USA-imperialismens unilaterala maktpolitik bidrar inte till någon avspänning – tvärtom.
Det historiska mötet mellan Nordkoreas ledare Kim Jong-Un och Sydkoreas president Moon Jae-In var fyllt av symbolik och en rad hoppfulla uttalanden om att ”detta var startpunkten för en ny era av fred”, som Kim Jong-Un skrev i en gästbok efter att ha korsat gränsen.
Sin vana trogen försökte Donald Trump ta åt sig äran för att mötet hade ägt rum och att det nu finns öppningar som kan ge åtminstone en tillfällig period av avspänning på Koreahalvön. Att det skulle vara Trumps twittrande och krigiska uttalanden om att Nordkorea ska ”få möta eld och raseri på ett sätt som världen aldrig skådat” som gjort detta möjligt är inte sant. Det är många faktorer som har spelat in, som pressen inifrån Sydkorea och Nordkoreas diktatoriska och nyckfulla regims desperata strävan efter att vinna internationellt erkännande och bryta landets isolering.
Det är inte första gången som ledarna för Syd- och Nordkorea möts, men detta var första gången som ett officiellt toppmöte hölls vid gränsen, i byn Panmunjom. Vid mötet gavs utfästelser om att innan årets slut ska ett fredsavtal ha slutits (det blodiga Koreakriget har aldrig formellt avslutats, istället för ett permanent fredsavtal slöts vapenstillestånd i juli 1953) och ”Syd- och Nordkorea har bekräftat det gemensamma målet att realisera en kärnvapenfri koreansk halvö”.
Till det ska läggas löften om nya toppmöten samt att återuppta tillfälliga återföreningar av familjer som skiljdes av kriget som delade ön.
Efter mötet uppgav Nordkoreas ledare att testanläggningen för kärnvapen ska stängas i maj och bjöd in internationella observatörer att övervaka stängningen.
Det är mot bakgrund av dessa utfästelser som Trump om några veckor ska möta Kim Jong-Un.
Även om Trump har tonat ner krigsretoriken gentemot Nordkorea blir USA-imperialismens agerande på den globala arenan allt mer hotfullt och konfrontativt. Trumpadministrationen befolkas i allt högre grad av hökar som den nye utrikesministern Mike Pompeo och John Bolton, som nyligen fick posten som presidentens nationella säkerhetsrådgivare.
Att dra bort sin militära närvaro i Sydkorea och avbryta militariseringen av regionen har ingen plats på Trumpadministrationens dagordning och mål om att ”göra Amerika starkt igen”. Inte heller bidrar USA-imperialismens unilaterala maktpolitik till avspänning. Tvärtom.
Samtidigt ser diktaturen i Nordkorea kärnvapen som en slags livförsäkring som man oavsett utfästelser inte är beredd att varaktigt släppa greppet om. Det är med kärnvapen i arsenalen som regimen hoppas kunna vinna internationellt erkännande. Det i sin tur begränsar möjligheten till bestående uppgörelser som leder till fred och ”en ny era”.
Socialister ger inget som helst stöd till diktaturen i Nordkorea som beväpnar sig till tänderna för att dels hålla massorna nere och dels för att kunna nå överenskommelser med imperialismen.
Hotet om krig finns kvar så länge kapitalism, militarism och imperialism inte har avskaffats. Detta hot kan bara undanröjas av kamp från arbetare, bönder och unga i både Nord- och Sydkorea, och globalt, för demokratisk socialism för nedrustning, skrotandet av kärnvapen och en värld i fred och frihet.
