Styret av Afrikas ekonomi och politik idag sköts av ofta korrupta och förtryckande regeringar i skiftande allianser med Vita huset, Peking, europeiska regeringar, multinationella bo- lag och internationella finansinstitutioner, som till exempel Internationella Valutafonden (IMF).På 1980- och 1990-talen utsattes Afrika för ”strukturanpassningsprogram” från Världsbanken och IMF. Regeringarna beordrades att privatisera vatten, telekommunikationer, el, gruvor, utbildning, sjukvård etc. Detta institutionaliserades senare i NEPAD (Nytt partnerskap för afrikansk utveckling), som också krävde att afrikanska länder skulle ”öppna” sina marknader för import.
Resultatet av den nyliberala politiken blev att ”index för utbildning, vård, vatten och avlopp, livslängd, barnadödlighet och läskunnighet har fallit” (författaren Issa G Shivji, Tanzania). Privatisering och nedskärningar i utbildning i till exempel Nigeria ökade antalet elever per lärare från 23 till 39 mellan år 1990 och år 2006. I Zambia bidrog statliga gruvor med 200 miljoner dollar (1,4 miljarder kronor) till staten 1992, jämfört med 8 miljoner dollar (58 miljoner kronor) från privata gruvor 2004.
Ett av västs strypgrepp på Afrika är skuldbördan, fortfarande omkring 200 miljarder dollar (1 400 miljarder kronor). ”Afrika söder om Sahara tar emot 10 miljarder dollar [70 miljarder kronor] i bistånd men förlorar 14 miljarder [100 miljarder kronor] i skuldavbetalningar varje år” (Africa action, en kampanj för att Afrikas skulder ska avskrivas).
Under det senaste årtiondet ledde den nya kapplöpningen om Afrika till stark ekonomisk tillväxt. Mellan 2002 och 2007 ökade BNP i Afrika söder om Sahara med i genomsnitt 6 procent per år, men den ekonomiska krisen har sedan dess slagit desto hårda- re.
IMF beräknar att tillväxten för år 2009 blev 1 procent – vilket gör att BNP per person minskar med 0,9 procent eftersom befolkningen ökar. De olika staternas budgetar gick från ett överskott på i genomsnitt 4,6 procent år 2006 till minus 4,8 procent ifjol, men onsumentpriserna fortsatte att stiga kraftigt trots krisen, med över 10 procent under 2009.
Kapitalistiska ekonomer och media internationellt hyllade tillväxten som ett resultat av nyliberala ”reformer” – med fokus på aktiebörser, ”företagsklimat” och handel, men när världshandeln föll med över 10 procent år 2009 halverades USA:s import från Afrika, från 113 miljarder dollar (812 miljarder kronor) år 2008 till 55 miljarder (395 miljarder kronor).
IMF gick med på de statliga stimulanser som ökat budgetunderskotten. I januari begärde dock IMF:s direktör för Africa, Antoinette Sayeh: ”Åtgärder för att förbättra företagsklimatet, för att utveckla välreglerade kapitalmarknader, öka arbetskraftens produktivitet och öka effektiviteten i of- fentliga sektorn… de kommande månaderna”.
De senaste 20 årens kapitalistiska globalisering har avindustrialiserat Afrika. En ”textiltsunami” har stängt fabriker och gjort hundratusentals arbe- tare arbetslösa. Den största faktorn är tyger och skor från Afrika, men second hand-kläder från USA och Europa plus subventionerna till bo- mullsodlare i USA har under en längre period underminerat Afrikas textilindustrier.
Klimatkrisen understryker också Afrikas rangordning i den kapitalistiska världen. Africa Progress Panel (framstegspanel) varnade 2009: ”Klimatförändringar riskerar att orsaka våldsamma konflikter i 23 afrikanska länder och politisk instabilitet i ytterli-gare 14”. Vattenbrist, sjukdomar, torka, översvämningar och massmigra- tion är resultatet av klimatförändringarna i Afrika. Klimattoppmötet i Köpenhamn i december visade hur stor- makterna vill marginalisera afrikanskt inflytande i klimatuppgörelserna, samtidigt som de vägrar att betala för nödvändiga åtgärder i Afrika.
Olja och mineraler är det som har starkast dragningskraft på imperialismen i Afrika. Oljan står för 80 procent av USA:s import från Afrika. För Kina utgör olja, gas och mineraler 86 procent av importen. Oljans dominans är ett recept för ökade spänningar mellan de imperialistiska makterna och allvarliga konflikter. Olja är också den enskilt viktigaste källan till korruption och auktoritära regimer i Afrika, där oljebolagen har en lång historia av att stödja presidenter och militärdiktaturer.
En annan effekt är att oljeproducerande länder hålls beroende av oljehandeln och inte utvecklas ekono- miskt. Uganda och Ghana är nya olje-länder i Afrika. Hoppet ökar i dessa länder om ökad levnadsstandard, men det hoppet kommer inte att uppfyllas. I Afrikas två oljejättar, Angola och Nigeria, är BNP per invånare idag lägre än 1973. I Nigeria, med 160 miljoner invånare, lever 70 procent på mindre än en dollar per dag.
Nigeria är världens åttonde största oljeexportör, men olja och mineraler som utvinns i Afrika vidareförädlas inte där. Nigeria importerar 80 procent av sina raffinerade oljeprodukter, bensin och fotogen, och landets elkapacitet är lägre än det nationella målet på 6 000 megawatt (Sydafrikas kapacitet är 45 000 megawatt). Regimen planerar nu för en total avreglering av bensin och fotogen, med argumentet att privatisering skulle öka produktionen – men resultatet blir drastiskt ökade priser.
Olja och gas i Nigeria domineras av multinationella bolag som Shell och Total. Ifjol tog kinesiska Sinopec över den största oberoende nigerianska olje- och gasproducenten. Samtidigt har ryska Gazprom investerat 2,5 miljarder dollar (18 miljarder kronor) i nigeriansk gas.
Fattigdom och miljöförstöring har provocerat fram väpnat motstånd i det oljerika Nigerdeltat. Som ett resultat av dessa aktioner och sabotage föll oljeproduktionen under två miljo-ner fat per dag, halva regeringens mål på fyra miljoner fat per dag. Under år 2009 genomförde regeringen först en stor militär attack mot de väpnade grupperna i deltat och erbjöd därefter amnesti.
Ingen av dessa åtgärder kommer dock att lösa den sociala kris som har orsakat konflikten. Trots den sociala basen för de väpnade gruppernas aktioner kommer inte dessa att göra slut på oljebolagens utsugning eller befria arbetare och fattiga.
Marxister står för masskamp och bygget av demokratiska och revolutionära massarbetarpartier med en socialistisk politik. Nigeria har visat upp många imponerande generalstrejker, orsakade av prisökningar, där så gott som hela den arbetande befolkningen har enats bakom den organiserade arbetarklassen. Flera vikti- ga strejker och ökad ilska under det senaste året är indikationer på att nya generalstrejker laddas upp.
Förutom oljan är Afrika också rikt på mineraler. Enligt Afrikanska Unionen försvinner 150 miljarder dollar (1 080 miljarder kronor) från Afrika varje år genom illegal mineralexport. Coltan är en nödvändig komponent i elektronik som till exempel mobiltelefoner. Eftersom den främst finns i Kongo-Kinshasa, var coltan en viktig orsak bakom krigen 1996-2003. Över fem miljoner människor dödades som ett resultat av dessa krig, som involverade arméer från Uganda, Rwanda, Angola, Zimbabwe och andra afrikanska länder vid sidan av kongolesiska trupper. I valen i Kongo år 2006 stöddes ”vinnaren” Joseph Kabila av både USA, EU och Kina. Gruvbolag från hela världen exploaterar idag guld, koppar, diamanter o s v i Kongo-Kinshasa. I Kivu i de östra delarna finns åtminstone fyra olika arméer, alla ökända för sitt våld mot civila, med många multinationella bolag som gör affärer med den kanske värsta, hutuarmén FDLR.
Under de senaste åren har agroimperialismen kommit i förgrunden i Afrika. Enorma prisökningar på mat orsakades av spekulation, biobränslen, ökad efterfrågan och den långvariga bristen på investeringar och mil- jömässigt jordbruk. I Afrika har priserna på basmat fördubblats sedan år 2007. I kombination med prisökningarna har den värsta torkan på tio år i Östafrika orsakat massvält och en vattenkris. Även dessförinnan var fem miljoner människor i Etiopien beroende av matbistånd – nu är det 13 miljoner. I Somalia är läget ännu värre. Och i september 2009 rapporterade FN att man bara fått in 24 miljoner dollar (173 miljoner kronor) av de 300 miljoner (2,2 miljarder kronor) som behövdes för mat till Kenya.
Trots denna kris lägger imperialistiska makter beslag på stora landområden med jordbruksmark i Afrika, med Etiopien plus de krigshärjade länderna Sudan och Kongo i frontlinjen. Ris, vete, tomater, paprika, broccoli, meloner o s v som odlas, skickas tillbaka till de exploaterande makternas hemmamarknader. Etiopiens diktatoriska regering – med nära band till både Kina och USA – har räknat ut att man har 360 000 hektar att hyra ut. Stora områden har redan fördelats till bolag från Saudiarabien som betalar omkring motsvarande en krona per hektar. Bakom uppgörelserna står schejk Mohammed Al Amoudi – en av världens 50 rikaste per- soner – som kontrollerar stora delar av Etiopiens privata sektor. Saudiarabien är också inblandat i Tanzania, Mali, Senegal och Sudan. En rad utländska stater lägger under sig mark. Kina har leasat 360 000 hektar i Kongo-Kinshasa, Qatar 100 000 hektar i Kenya, indiska bolag 320 000 hektar i Sudan o s v. Svenska och norska bolag använder jordbruksmark i Afrika för att odla jatropha till biodiesel.
Agroimperialismen blev en het fråga när en massrörelse störtade Madagaskars president, som hade skänkt halva örikets odlingsbara mark till det sydkoreanska företaget Daewoo i 99 år framåt. I gengäld skulle Daewoo bygga vägar och infrastruktur, likt många avtal mellan afrikanska regeringar och Kina. Avtalet upphävdes dock av massrörelsen och Sydkorea har senare gjort nya avtal med Tanzania.
Under det kalla kriget mellan västmakterna och stalinismen i Sovjetunionen 1945-90 gav väst stöd till diktaturer som Mobutu i Kongo och apartheidregimen i Sydafrika. De styrande i Sovjet upprättade band med andra regimer och gav stöd till stalinistiska stater som etablerades i Etiopien, Angola och Moçambique. Ett få- tal regeringar lyckades balansera mellan de två blocken.
Idag försöker de styrande korrupta eliterna manövrera mellan Kina, EU och USA, men politiken och situationen för massorna är densamma oavsett vilken imperialistisk makt de gör upp med. Försöken i väst att porträttera USA som en mer ”demokratisk” kraft i Afrika är lika misslyckade som när förespråkare för Kina sä- ger att Peking är att föredra. Det är sant att maktblocken har intressekonflikter och strider om råvaror. Kinas roll ökar snabbt – men ligger ändå långt efter USA:s och Frankrikes mili-tära roll i Afrika, även om Peking deltar i jakten på pirater utanför Soma- lias kust och i FN-trupper i flera länder. Vapenförsäljningen till Afrika fördubblades mellan 1998 och 2008. Under Obama har USA ökat sitt mili-tära stöd och träning av soldater i Afrika. FN-trupper används i stor skala, med över 10 000 soldater i Liberia, Elfenbenskusten och Sudan, samt 20 000 i Kongo-Kinshasa. Massorna ser oftast dessa trupper som försvarare av regeringar och gruvbolag, med uppgift att dämpa sociala konflikter och upprätthålla ett minimum av ”ordning”.
Afrikas fattiga massor är extremt frustrerade gentemot sina nationella eliter, men har samtidigt inga allierade i de imperialistiska regeringarna eller i FN. Spektakel som ”Make Poverty History” (Förpassa fattigdom till historien) på G9-mötet i Skottland 2005 syftar till att framhålla världens ledare som ”räddare” av Afrika och därmed säga att afrikanerna själva är hjälplösa.
Sociala explosioner är oundvikliga, som i Kenya i början av 2008, med fruktansvärda etniskt baserade väpnade strider. Detta våld var ännu en väckarklocka om behovet av att bygga verkligt demokratiska arbetarorganisationer.
För marxister är det nödvändigt att studera den rika historien av kamp i Afrika, mot kolonialism, apartheid och kapitalism. Sedan 2007 har en rad imponerande generalstrejker och andra stora strejker genomförts i flera afrikanska länder, bland dem de två viktigaste vad gäller arbetarklassens potentiella styrka, Sydafrika och Nigeria (läs på www.socialistnigeria.org och www.socialistsouthafrica.co.za).
Masskampen på en socialistisk klassgrund i Afrika kommer att få massivt stöd från arbetare i hela världen. Den första ”kapplöpningen till Afrika”, 1880-1914, skedde parallellt med framväxten av bolsjevismen i Ryssland. När arbetarna tog makten i Ryssland 1917 gav det ett exempel till hela världen, inte minst i Afrika. Dagens imperialistiska härjningar i Afrika måste sammanfalla med bygget av afrikanska och globala socialistiska styrkor. Behovet av socialism är akut i global skala.
Per-Åke Westerlund
