För att få till stånd ett nyval provocerade inrikesministern och de facto regeringschefen Matteo Salvini, som leder det rasistiska, antifeministiska, homofobiska och högerextrema partiet Lega, fram en regeringskris i mitten av augusti. Men när primärminister Giuseppe Conte, som inte tillhörde någon av regerande partierna Lega eller Femstjärnerörelsen (M5S), avgick den 20 augusti så togs det första steget mot att bilda en ny regeringskoalition utan Lega. I onsdags (den 28 augusti) blev det klart att landet får en ny regering – en koalition mellan M5S och det socialdemokratiska PD (Demokratiska partiet) och med Giuseppe Conte som nygammal premiärminister.
Av Per Olsson // ur veckotidningen Offensiv
Att en ny svag borgerlig koalition nu tar över samtidigt som landet står på randen till en ny ekonomisk djupdykning borgar för nya politiska kriser. Mycket snart kan regeringen kollapsa och ett nyval stå för dörren.
M5S-Lega-regeringen kollapsade efter knappt ett och halvt år vid makten. Den kom till makten efter att valet i mars 2018 blev ett protestval mot det styrande Demokratiska partiet (socialdemokratiska PD) som förlorade stort och blev andra parti, klart distanserad av valets vinnare, det populistiska M5S. Även högerextrema Lega gick starkt framåt och blev tredje största parti. Omedelbart efter valet såg det ut som att ett nyval skulle vara enda möjligheten för att få till stånd en lösning av regeringsfrågan.
Efter många turer och köpslående kunde dock M5S och Lega forma en ny regering där premiär- och finansminisisterposterna gick till borgerliga ”teknokrater” för att ge sken av att koalitionen inte bara bestod av en samling högerpopulister. Men från första stund var regeringen en av Europas mest högerinriktade. De vallöften som de båda partierna gav om förbättringar för vanligt folk, krafttag mot korruption och maktmissbruk samt att inte vika ner sig för EU kom helt på skam. Den nyliberala politiken fortsatte, vilket regeringen försökte dölja bakom en stadigt upptrappad hets mot flyktingar och utfall (i huvudsak i form av tom retorik) mot EU:s budgetregler.
I regeringen var det Lega som satte tonen och M5S avslöjades som ett högerparti och inte den anti-etablissemangsrörelse som de försökt framställa sig som sedan grundandet 2009. Snabbt började M5S att rasa samman. M5S valvinnande löfte om att införa en medborgarlön, som inte minst gett många röster i södra Italien, blev när det infördes år 2019 till ett lågt tidsbegränsat bidrag innehållande påtvingat gratisarbete (8-timmar i veckan) och hårda krav på att inte säga nej till jobberbjudanden, oavsett lön och villkor.
Sedan valet 2018 har M5S stöd halverats. EU-valet i maj i år blev en katastrof för partiet, men en framgång för Lega som blev största parti med 34 procent av rösterna. Efter EU-valet fortsatte stödet till Lega att öka och under sommaren låg partiet som högst i opinionsundersökningarna med drygt 38 procent. De senaste veckorna har dock Lega tappat mark.
Efter Partitio della Rifondazione Comunistas (partiet för kommunismens återfödelse, PRC) nedgång och fall under 2000-talets början, och fackens tillbakagång, är vänstern i Italien historiskt svag. Vänsterns svaghet och den samtidiga kollapsen för de gamla partierna har skapat ett enormt politiskt tomrum samt gett högerpopulister, högerextrema partier som Lega, en möjlighet att rida på det missnöje som decennier av kapitalistisk stagnation har skapat.
I skuggan av regeringarnas högerpolitik har det högerextrema Lega Nord förvandlat sig från ett regionalt parti (med säte i norra Italien) till ett riksomfattande parti, Lega, som sår rasistisk splittring genom att skyllde landets sociala och ekonomiska problem på flyktingar.
I regeringsställning trappade Lega upp sina attacker mot flyktingar för att dölja att de inte har några svar på krisen. Av samma skäl skyllde Lega och Salvini inte sällan den egna åtstramningspolitikens nedskärningar på EU och hotade till med att lämna euron (ett första steg bort skulle tas genom att införa en slags parallell valuta till euron som kallades ”mini.BOT”, vilken i första hand ska fungera som en slags statsobligation, men som också skulle kunna fungera som ett betalningsmedel).
M5S-Lega-regeringen blev en spjutspets i att stärka och befästa Fort Europa, samtidigt som att flytta dess utposter allt längre från Europas gränser. Med stöd av övriga EU-regeringar stängdes Italiens gränser, samtidigt som Libyens miliser och ökända kustbevakning hyrdes in för att stoppa flyktingar från att korsa Medelhavet och nå Europa.
Samtidigt rymde Lega-M5S-koalitionens populism, oberäknelighet och kriser också konflikter med EU:s och marknadens krav på ännu kraftigare åtstramningar för att rädda landets banker och förhindra en fortsatt snabb ökning av skuldbördan. Men i slutändan var regeringen alltid beredd att underordna sig EU och ”marknaden”. I de förhandlingarna som sedan en tid tillbaka förs med EU om nästa budget lovade den Salvini-ledda koalitionen att genomföra nedskärningar på 7,6 miljarder euro och införa anställningsstopp i den offentliga sektorn för att om möjligt hålla sig inom EU:s budgetregler.
Det första Salvini gjorde som inrikesminister var att kriminalisera arbetet för att rädda liv på Medelhavet – icke-statliga organisationers (NGO) sök- och räddningsfartyg stoppades från att ta sig in i italienskt territorialvatten och gå in i en hamn i Italien. Fartygen med hundratals nödställda ombord tvingades vara ute till havs i flera veckor. Även tunisiska fiskare som räddat flyktingar i nöd på Medelhavet och gått in i italienska hamnar har fängslats.
Strax innan Lega-M5S-koalitionen föll ihop infördes ett nytt dekret som gav Salvini ytterligare befogenheter att stoppa sök- och räddningsfartygen och bötfälla dess besättning. Om sök- och räddningsfartygen bryter mot dekretet och går in i italiensk hamn blir fartyget omhändertaget och dess kapten och besättning kan dömas till att betala uppemot 1 miljon euro i böter. Så sent som i början av denna vecka stoppade Salvini på nytt ett sök- och räddningsfartyg med 100 nödställda från att ta sig in på italiensk territorialvatten.
Salvinis drakoniska dekret hade föregåtts av nya lagar mot asylrätten och att uppehållstillstånd för alternativt skyddsbehövande i praktiken avskaffades. Under Salvinis stridsrop ”Italien först” har migrantläger bulldozats ned och exempelvis den romska befolkningen attackerats. Samtidigt med att regeringen genomfört repressiva lagar mot flyktingar och flyktingsolidariteten har privatiseringarna fortsatt och de offentliga utgifterna har bantats. Dessutom fattades beslut om höjd moms från den 1 januari nästa år.
Även om vänstern är historiskt svag har Lega-M5S-regeringen mött motstånd i form av stora mobiliseringar, om än inte i form av samlad rörelse med målet att fälla regeringen. Exempelvis har stora antirasistiska manifestationer (i Milano i mars i år demonstrerade 10 000-tals mot rasism och högerextremism) och den feministiska kampen har innehållit både stora demonstrationer och strejker som på 8 mars i år. Klimatstrejkerna den 15 mars fick enormt genomslag i Italien med över 230 manifestationer. I februari i år gick hundratusentals ut på gatorna för att delta i fackens protest mot regeringens åtstramningspolitik och var gång som Salvini dykt upp har motdemonstrationer hållits. Flyktingsolidariteten har också hållits vid liv, trots hetsen och hatpropagandan. Det är i denna kamp som fröet såtts till såväl ett motstånd mot den nya regeringen som en ny socialistiska vänster.
Den nya regeringskoalitionen mellan M5S och PD har välkomnats av såväl finansmarknaderna och EU som Confindustria (Italiens motsvarighet till svenskt Näringsliv) och Trump. Dessa hoppas nu på att regeringen ska kunna genomdriva en budget som ”innehåller nedskärningar på totalt 23 miljarder euro, motsvarande 1,3 procent av BNP. Det kanske inte räcker (för att hålla sig inom EU:s budgetregler), men det är bättre än nyval”, som brittiska Economist, en av den globala kapitalismens främsta och äldsta språkrör, skrev i en ledare den 22 augusti.
Italien är vid sidan av Grekland det mest skuldtyngda EU-landet och ekonomin har inte vuxit alls under de senaste 20 åren. En av tio är arbetslösa. En av fyra unga (15 till 34 år) har varken ett registrerat jobb, praktik eller går någon utbildning – på Sicilien är det mer än två av fem (42 procent). Italiens BNP per capita är fortfarande lägre än för drygt 20 år sedan.
Dessa problem är den nya regeringen är oförmögen att lösa. Istället väntar fortsatt högerpolitik och nya nyliberala attacker mot landets arbetare, unga och pensionärer.
Den nya regeringen kommer till makten i ett land som är mer polariserat än på mycket länge och att detta ännu inte också uttrycks i större kamprörelser och en ny vänster beror på att tidigare bakslag ännu lägger en förlamande hand över massorna. Men de fortsatta attackerna, mot bakgrund av fortsatta och fördjupade politiska kriser och kapitalismens återvändsgränd, kommer oundvikligen att föda ett bredare motstånd mot såväl extremhögern och rasistisk splittring som mot åtstramningar och ökade klyftor, inte minst från unga.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.