Grekland går nu in på sitt fjärde år av djup kris och oemotsvarad kamp. Trots de återkommande åtstramningspaketen växte de grekiska budgetunderskottet i fjol. I veckan inleddes en ännu en förhandlingsrunda om nya krislån och eventuell skuldavskrivning på uppemot 50 procent (de privata bankerna, fonder osv som äger grekiska statspapper ska acceptera nedskrivningar på 55-60 procent av sina obligationers värde).Grekland har tagits över av trojkan – Internationella Valutafonden, (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB) – som ständigt kräver större nedskärningar.
I förra veckan tillkännagav den icke valda grekiska premiärministern Lucas Papademos att ”nya nedskärningar är nödvändiga om Grekland ska undvika statsbankrutt”.
Någon dag senare, den 10 januari, menade kreditvärderingsinstitutet Fitch att inte ens skuldnedskrivning på 60 procent var tillräcklig. Vidare varnade Fitch ”marknaden” för att Grekland möjligen lämnar euron i år att ”europeiska banker är inte starka nog för att tåla en europeisk statsbankrutt”.
I slutet av förra året besökte CWI:s Niall Mulholland för att delta på Xekinimas rikskonferens (CWI i Grekland). Här kommer hans rapport:
Greklands kämpande familjer försökte göra det bästa möjliga av julen. Det rådde dock en påtaglig brist på feststämning, vilket knappast förvånar efter ekonomisk kollaps, drastiska försämringar och arbetslöshet på officiellt 18 procent (den verkliga arbetslösheten är mycket högre).
Aten är denna vinter mörkare än vanligt, eftersom många av dess invånare inte dekorerade sina lägenhetsfasader med den sedvanliga julbelysningen därför att de inte har råd att betala elräkningarna. Det går många fler hemlösa på gatorna än tidigare. Landet har den högsta självmordsfrekvensen i Europa, enligt den brittiska pressen.
Två år av nedskärningar inom sjuk- och hälsovården, på totala nära 15 miljarder euro, har en haft en direkt, ibland fatal, inverkan på miljontals människors liv. De fattiga och arbetslösa har inte råd med de nya avgifterna som har införts på de statliga sjukhusen. Sjuksköterskorna ansvarar för fyra gånger så många patienter som de gjorde tidigare och kötiderna för operationer har blivit längre. Den offentliga sjuk- och hälsovården har upplevt en 25-30-procentig ökning av patienttillströmningen då så många greker inte längre har råd att gå till privata kliniker.
Den desperata situationen – en kollaps in i de bistra sociala och levnadsvillkor som vanligen förknippas med de fattigaste delarna av världen – kommer efter ytterligare ett år titanisk arbetarklasskamp mot åtstramningspolitiken, inklusive två 48-timmars generalstrejker. Det rådde aldrig någon tvekan om de arbetande massornas beslutsamhet i att tvinga den tidigare socialdemokratiska PASOK-regeringen att stoppa sina nedskärningar. De hade emellertid ingen ledning som var lika beslutsam i att åsamka regeringen ett nederlag och det formulerades inget trovärdigt alternativ – ett socialistiskt perspektiv och en socialistisk politik – till nedskärningsdagordningen.
I november förra året påvingades Grekland en ny icke vald regeringen under Lucas Papademos. Det var den ökända trojkan av Internationella valutafonden (IMF), EU och Europeiska Centralbanken (ECB) som installerade den nya s k enhetsregeringen mellan PASOK, högerpartiet Ny Demokrati och extremhögerns parti LAOS.
År 2011 har varit ett styrketest mellan de grekiska topparna och landets arbetare och ungdomar. Sommarens ockupationsrörelse i städerna och på stadstorgen utgjordes till stor del av ungdomar och stod inte under de fackliga ledningarnas kontroll. Dess utveckling spelade en viktig roll i att trycka tillbaka den yttersta högern – ett uttryck för kontrarevolution – som veckorna innan genomfört brutala attacker mot invandrare.
Klasskampen nådde sin höjdpunkt i oktober med då den andra 48-timmars generalstrejken genomfördes.
De två stora vänsterpartierna, Syriza och KKE, ledde emellertid inte massrörelserna. De tvingades snarare att på grund av arbetarklassen militanta kampstämningar sluta upp bakom kampen. KKE manade till "folkmakt" för att ta itu med skuldkrisen, som ett "första steg" i att lösa situationen. De argumenterade att det "råder inte en revolutionär situation" i Grekland och att det därför inte var deras plikt att bedriva kamp mot systemet, för systemförändring och socialism.
Oktobermasskampen var inte desto mindre ett hårt slag mot PASOK-regeringen och spelade i praktiken en nyckelroll i att till slut störta den. Om denh haft en djärv arbetarklassledning skulle Oktoberrörelsen kunna ha tagit sig framåt i kamp för en regering som representerar den arbetande massans intressen. I avsaknad av en långsikigt planerande revolutionärt socialistisk ledning för arbetarklassen, var de härskande klasserna i Grekland och Europa kapabla att manövrera och en ny prokapitalistisk "bankirregering" tvingades på det greikiska folket.
Vänsterpartierna går framåt i opinionsmätningarna. Syriza och KKE får tillsammans i enligt den senaste opinionsmätningarna uppemot 30 procent.
I den politiska situation som kommer att öppnas upp kommer vänsterpartierna ha ett unikt och historiskt tillfälle att växa och spela en avgörande roll. Men för att få till stånd de grundläggande förändringar som behövs för att tillhandahålla verkliga och bestående lösningar på de djupgående problem som de grekiska arbetarna och hela samhället står inför krävs det att vänstern antar ett socialistiskt program och beslutsamt kämpar för en systemförändring. Den grekiska vänsterns huvudpartier, som KKE och Synaspismos, vägrade fram till nyligen att röra sig i den riktningen. Behovet av att bygga och utveckla massrörelsen och att bygga nya styrkor inom vänstern med en radikal, socialistisk politik ställs i skarpare kontrast än någonsin.
Xekinimaanhängare argumeterar för en "enad vänster" som ställer upp val i kamp för en majoritetsvänsterregering. Vänstern måste förkasta fällan att gå i varje som helst slag av "koalition" med prokapitalistiska partier, vilket skulle innebära medhjälp till den arbetarklassfientliga nedskärningsdagordningen. För detta krävs att vänstern antar ett djärvt socialistiskt program, inklusive krav på nedskärningsstopp, betalningsvägran av skulderna, omfattande investeringar i jobb, bostäder, hälso- och sjukvård och välfärd samt för att huvudsektorerna inom ekonom tas över inom ramen för ett demokratiskt offentligt ägande och skötsel.
Avsaknaden av ett trovärdigt socialistiskt perspektiv från de stora vänsterpartiernas sida förklarar varför flera kommentatorer och grupper inom vänstern nu uppmanar Grekland att lämna eurozonen som ett sätt att ’lösa’ krisen. Det är sant att ett utträde ur eurozonen förmodligen skulle leda till en snabb devalvering av en grekisk nationell valuta och möjliggöra export av billiga varor från Grekland. De som stödjer en sådan åtgärd hävdar att Grekland då skulle kunna exportera sig ur recessionen och betala av sin statsskuld. En devalverad valuta kommer dock att också innebära dyr import och en ökad inflation. Vad är detta, förutom åtstramningar för det grekiska folket under ett annat namn? Och till vilka skulle Grekland exportera? EU står inför en ’dubbeldipp’-recession och även Tysklands ekonomi är på väg att bromsa in. Kina och de andra ’BRIC’-länderna går också mot en minskad tillväxt och även en ’hårdlandning’ i vissa fall. Greklands utträde ur eurozonen skulle sannolikt också trigga igång en kapitalflykt ur landet och utländsk ’investeringsstrejk’ i Grekland.
För närvarande vill en majoritet av grekerna inte lämna eurozonen, av rädsla för att det skulle leda till en ännu värre ekonomisk kris och söndersmulandet av deras levnadsstandard. Allt eftersom krisen djupnar och förlängs och nedskärningar fortsätter kan dock kravet på ett euroutträde komma att växa inomarbetar- och medelklassen till att till och med få majoritetsomfattning.
Det är dock som Xekinima påpekar och som förklaras ovan så att ett utträde ur euron samtidigt med ett kvarstående inom kapitalismens ramar inte är någon ’lösning’ för arbetande människor. Xekinima manar till en socialistisk och internationalistisk lösning genom vilken huvuddelarna av Greklands ekonomi skulle tas över under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Detta skulle länkas till solidaritet med de övriga europeiska arbetarnas kamp mot nedskärningspaket inom respektive länder, som en del av en gemensam kamp för en samhällsomvandling – för socialistisk europeisk federation. ascister exploaterar desperata stämningar
Likaväl som en ny uppgång i klasskampen så väntar sig Xekinimas medlemmar att andra frågor alltmer kommer att framträda under 2012, som till exempel miljöfrågan, som alltid är viktig i Grekland. Xekinimaanhängare deltar i lokala kampanjer mot byggena av enorma, förorenande och slösaktiga sopförbränningsstationer. En massbetalningsvägrankampanj mot en ny orättvis hushållsskatt har redan slagit rot på många håll.
Offentligstrejk på Cypern
Cypern var också representerat på mötet i Aten. Medlemmar från Nya Internationalistiska Vänstern (CWI på Cypern) rapporterade om den ekonomiska kris som har drabbat den grekiska delen av Cypern och om de nedskärningar som genomförs av den ’kommunistiska’ AKEL-regeringen. Detta ledde till en tretimmars strejk inom offentliga sektorn – den första på årtionden. Ilskna anställda på det nationella parlamentet slog också till och lämnade parlamentsledamöterna utan belysning, fungerande mikrofoner eller sekretare som kunde ta anteckningar (parlamentsledamöterna blev därför tvungna att själva ta anteckningar). Förödmjukade parlamentsledamöter blev tvungna att slå in en dörr för att kunna komma in i församlingssalen, då de anställda som normalt öppnar och låser dörrarna till parlamentsbyggnaden också var ute i strejk! Ett flygblad från Nya Internationalistiska Vänstern, som drog upp riktlinjer för hur arbetsmarknadskonflikten skulle kunna utvecklas och föras framåt, slets begärligt ur händerna på flygbladsutdelarna av cypriotiska arbetare under deras massmöte utanför parlamentsbyggnaden.
De grekiska arbetarna står inför avsevärt mer av samma katastrofala åtstramningsåtgärder under 2012, utan respit. Trojkan kräver att ytterligare nedskärningsbeslut tas innan fler beviljas Grekland. Dessa nedskärningar kommer att återigen sänka levnadsstandarden för arbetarklassen och drabba de fattigaste och mest utsatta hårdast. Kvinnor drabbas hårdast. Var femte kvinna är arbetslös. Kvinnliga arbetare får i genomsnitt 20 procent lägre lön än män. Våld i hemmet tilltar, vilket experter kopplar ihop med en skarp uppgång i det drog- och alkoholmissbruk som är ett resultat av arbetslöshet och kollapsande levnadsstandard.
Samtidigt som det regnar ned nya nedskärningar över arbetarklassen och de fattiga intar regeringen en timid inställning samhällselitens skattesmitning. Ändå är arbetare som tjänar endast ynka 5 000 euro om året nu skyldiga att betala inkomstskatt.
Regeringens privatiseringsplaner kommer att trappas upp, inklusive utförsäljningen av Atens internationella flygplats.
Allt detta markerar en klar och tydlig avsikt från topparnas och storbankernas regering att genomföra ännu fler attacker på jobben, lönerna och anställningsvillkoren inom offentliga sektorn samt mot arbetarklassen och de fattiga generellt.
Det skenbara ’lugnet’ i det grekiska samhället är en illusion. Den nya regeringen under Greklands premiärminister Lucas Papademos åtnjuter ingen långvarig ’smekmånad’. Stämningarna under ytan är "kokande" och den politiska polariseringen tilltar. Förutsättningarna för ytterligare klasskonflikter mognar fram.
År 2012 utlovar att bli ännu ett tumultartat år i Grekland.
Stödet till och inflytandet för Xekinima har vuxit under 2011. Denna tillväxt och Xekinimas konferens i december visar att CWI i Grekland är rustad för de stora strider som är på väg.
Niall Mulholland, CWI
