Samtidigt som de båda Allianspartierna Centern och Moderaterna kräver ytterligare försämringar av las (Lagen om anställningsskydd) kommer oroande och allt tydligare signaler om att även de båda LO-facken IF Metall och Handels är beredda att luckra upp las.
Enligt en artikel i Dagens Nyheter den 15 oktober är: ”Flera LO-fack är redo att förändra las. Något som övervägs är att skrota anställningstryggheten de första åren på ett nytt jobb. I gengäld vill facken att äldre som sägs upp ska få mer utbildning och att inhyrd personal efter ett år ska anställas av kundföretagen.”
I en kommentar säger IF Metall att man inte har förhandlat med arbetsgivarna om las, men att man har haft samtal i frågor som bland annat rör anställningsskyddet och visstidsanställdas villkor.
IF Metalls kommentar är ingen dementi. Tvärtom signaleras nya reträtter. Särskilt mot bakgrund av att både IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä och Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe i Arbetet hänvisar till en artikel i samma tidning den 16 september som under rubriken ”Industriparter öppnar för större reform av las” skrev att: ”De kraschade förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och PTK om turordningsregler underlättar de förhandlingar som IF Metall och Handels för med sina motparter om liknande frågor. Resultatet kan bli en rejäl omstöpning av både las, omställning och visstidsanställningar.”
Att både Teknikföretagen och IF Metalls ledning ansett att tiden är mogen för en diskussion och möjlig överenskommelse om las är ingen hemlighet.
”Båda två [Teknikföretagens Anders Weihe som IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä] pratar om att det nästan råder tankeförbud när det gäller las. Frågan är så känslig och den som föreslår någon förändring riskerar att få kraftig kritik” (Arbetet den 16 september).
Det förklarar varför IF Metall och Teknikföretagens nu förenas i sin irritation över att ”någon” har läckt om de samtal som förts tysthet.
Las är redan urholkad och genom åren har en praxis med undantag etablerats. Ytterligare försämringar skulle vara att gå högern och arbetsgivarna till mötes. På vilket sätt skulle fackets och arbetskollektivets ställning stärkas om anställningsskyddet försämras ytterligare för unga arbetare? Det skulle bli inkörsporten till nya attacker mot alla arbetare.
Facken behöver kämpa för såväl stärkt anställningsskydd som trygga, fasta jobb och rätt till heltid. Men istället för att ta strid för fackliga principer försöker fackledningen etablera en ny ”samarbetsanda” med arbetsgivarna, vilket oundvikligen betyder nya reträtter och en kurs högerut politiskt.
Svaghet föder aggressivitet. Fackens eftergifter har bara ökat arbetsgivarnas aptit, samtidigt som högern blivit allt mer antifacklig. Facken behöver en ny ledning och politik – för demokratiska och kämpande fack som är beredda att slåss för medlemmarnas löner, anställningsvillkor och arbetskydd. ■
