När Offensiv kom ut för första gången i september 1973 stod Sverige och världen på tröskeln till en ny historisk tid. Den globala ekonomiska krisen 1974-75 kom att bli inledningen till en utdragen, ännu pågående dödskamp för det kapitalistiska systemet.Samtidigt skakades världen av revolutioner, uppror och segerrika befrielsekrig. I mitten av 1970-talet hade diktaturerna i södra Europa – Grekland, Portugal och Spanien fallit – USA-imperialismen hade lidit ett historiskt nederlag i Vietnam och 1976 hade de polska arbetarna på nytt gått ut i kamp mot de stalinistiska härskare som styrde i arbetarnas namn.
Offensiv växte fram ur denna vänstervåg och radikalisering med socialistiska förtecken. Men inget är bestående och inga framgångar är för evigt så länge kapitalismen inte avskaffas.
Till skillnad från många andra av den tidens vänstertidningar stod Offensiv också pall när vinden vände och kapitalismen gick till motoffensiv mot alla framgångar som arbetarna och de fattiga tillkämpat sig under 1900-talets andra hälft.
Kapitalismen ansåg sig inte längre ha råd med välfärd och full sysselsättning. Den kapitalistiska baklängesrevolutionen accelererade efter stalinismens kollaps 1989-91 i Sovjetunionen och ”öststaterna”. Den politiska och ideologiska förvirring som följde efter stalinismens
fall bidrog till att ledningen för den tidens arbetarrörelse tog nya och snabba kliv högerut.
Den kris, uppgivenhet och pessimism som redan hade börjat plåga arbetarrörelsen och den gamla vänstern efter att 1970-talets vänstervindar ebbat ut, förstärktes. Många aktivister resignerade och gav upp.
Det var mot den bakgrunden som socialdemokratin förborgerligades och den fackliga ledningen blev allt ihärdigare försvarare av kapitalism och marknadsekonomi.
Att ledande svenska socialdemokrater enkelt och gärna byter ministerportfölj mot aktieportfölj och blir direktörer, ger en bild av hur långt socialdemokratins förborgerligande har gått. Nya socialistiska arbetarpartier måste byggas och medlemmarna måste ta makten i facken.
Parollen för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse är ett med
Offensiv idag.
Hur många gånger under de senaste decennierna har vi inte fått höra att socialismen dog med stalinismens kollaps. Det finns inget annat alternativ än kapitalistisk marknadsekonomi, säger alla de etablerade partierna idag och oavsett politisk färg bedriver regeringarna nästan identiskt samma politik.
Behovet av en socialistisk tidning som entydigt tar ställning för arbetarnas och de fattigas sak, har absolut inte blivit mindre med åren.
Det kan tyckas att Offensiv, Rättvisepartiet Socialisterna och CWI, den internationella socialistiska rörelse som vi tillhör, utkämpar en ojämn strid mot tiden. Det är korrekt att klockan tickar allt snabbare till följd av den globala uppvärmningen, den uppskruvade kapitalistiska plundringen och det växande armodet. De många larmsignaler som ringer förstärker såväl argumenten för som behovet av kamp för global socialism. I en tid där klyftan mellan hur det ser och hur det skulle kunna vara har socialismen blivit en absolut nödvändighet. Tilltron till arbetarklassens styrka och vilja att kämpa har varit Offensivs röda tråd genom åren. När andra har avskrivit masskampen har vi energiskt försvarat den styrka som den kollektiva kampen besitter, vilket såväl revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern 2011 som motståndet i nuets Europa är färska exempel på.
Socialismen är tillbaka på dagordningen. Med dagens antikapitalistiska stämningar och kamp i ryggen tar Offensiv nya steg framåt – mot 16 sidor och fyrfärgstryck. Och det kommer inte att ta tusen nummer till innan Offensiv tar nya jättekliv framåt. Det är ett som är säkert.
