foto: Rachid Moumni
Generalstrejker har svept över Belgien under året och i slutet av april går den offentliga sektorn ut i generalstrejk.
Kampen mot högerpolitiken i Belgien stegras nu på nytt. Under mars och april genomförs flera massdemonstrationer och strejker med kulmen i en generalstrejk i offentliga sektorn den 22 april.
10 000 fackliga aktivister deltog i en facklig samling den 11 mars. Fackledningen hade från början försökt att begränsa deltagandet till högst 5 000. Det är tydligt att trycket byggs upp för en ny avgörande handlingsplan.
De offentliganställdas fackföreningar genomförde en ny samling den 19 mars och den 20 mars demonstrerade vårdpersonal i Flandern. Den 24 mars var det en ny massdemonstration för offentliganställda, denna gång i Antwerpen.
Det finns strejkplaner inom järnvägs- metall-, kemi- och byggfacken. Den 29 mars genomfördes en demonstration av en bred ”civil” koalition till stöd för fackföreningarna.
Under veckan från den 31 mars till den 3 april hålls massdemonstrationer i var och en av de 10 belgiska provinserna. Den 31 mars och den 1 april genomför ett mindre järnvägsfack en 48-timmarsstrejk som inte kommer att kunna stoppa, men säkerligen allvarligt störa tågtrafiken. Den 22 april kulminerar allt detta i en 24-timmars generalstrejk i offentliga sektorn, gemensamt genomförd av alla fackföreningar.
Det ser mer och mer ut som om ytterligare kamp, inklusive en 24-
timmars generalstrejk, blir oundviklig. LSP/PSL:s plakat och banderoller den 11 mars hade budskapet: ”Låt dem inte splittra oss – för en ny handlingsplan för att fälla Michel I” (Michel leder den federala regeringen). LSP/PSL är CWI:s sektion i Belgien, systerparti med Rättvisepartiet Socialisterna.
I vårt flygblad föreslog vi regionala demonstrationer kopplade till regionala strejker den första veckan i april, följt av en ny nationell demonstration som upptakt till en generalstrejk på 48 timmar, där arbetarna får rösta om fortsatt strejk efter de första 48 timmarna, någonstans runt den 1 maj.
Den stora generalstrejken i december 2014 var en succé och styrkeuppvisning från facken. Men de fackliga ledningarna sköt beslut om ytterligare åtgärder till den 6 januari och sedan igen till den 30 januari. Därmed gick möjligheten förlorad.
I januari kom terrorattacken på Charlie Hebdo i Frankrike, följt av antiterroristoperationer i den belgiska staden Verviers. Det gav premiärminister Michel en möjlighet att dölja bilden av en svag och splittrad regering. Opinionsmätningar indikerade att regeringen hade tagit tillbaka det mesta av det förlorade stödet.
Regeringen blev ännu mindre benägen att göra eftergifter och intog en mer provokativ hållning. Dess förslag om massiva privatiseringar, nedskärningar och attacker på löntagarnas levnadsstandard stod fast.
De fackliga ledarna accepterade en återgång till förhandlingsbordet. Varför? Eftersom de inte tror att det finns ett alternativ. Den fackliga ledningen skulle vara beredd att backa och även till att sluta ruttna avtal. Ledarna för de kristdemokratiska facken har illustrerat det mer än en gång, och hänvisat till ”strejktrötthet”.
Om det i viss mån finns en strejkutmattning är det först och främst för att arbetarna inte är beredda att förlora lön under strejken om de fackliga ledningarna ändå sluter ruttna avtal.
Men objektiva villkor uppväger de fackliga ledningarnas subjektiva svaghet. Graden av attacker som de belgiska kapitalisterna och högerregeringen anser vara nödvändig för att upprätthålla den internationella konkurrenskraften underminerar möjligheten till en överenskommelse.
Det finns definitivt komplikationer, missade möjligheter och öppna svek från de fackliga ledningarna. Men för bara ett år sedan sågs hela konceptet med en handlingsplan av de mest stridslystna aktivisterna som en intressant men abstrakt idé som snabbt avfärdades så fort ett annat förslag kom upp. Nu har det blivit en konkret idé bland ett bredare skikt av fackliga aktivister.
Även om den fackliga demokratin fortfarande är ytterst begränsad har handlingsplanen lett till ett antal arbetsplatsmöten och möjligheter att skapa direkta band mellan fackligt aktiva från olika företag.
LSP/PSL:s medlemmar har stärkt sina positioner och fått viktiga nya ansvarsuppgifter, antingen för att de framhävts av sina arbetskamrater eller genom att nya aktivister har gått med i LSP/PSL.
Även om det inte är säkert att en fullskalig handlingsplan kommer att utvecklas innan sommaren och att det finns risker för ytterligare ruttna avtal i vissa frågor, tror vi inte att detta är det enda eller ens det mest sannolika perspektivet.
Rörelsens fulla potential har inte setts ännu och arbetarklassen och vänstern har inte försvagats. Huruvida en mer utbredd klasskonfrontation kommer före sommaren eller om den fackliga ledningen kommer att kunna köpa sig tid är oklart, men en mer öppen och generaliserad konfrontation blir oundviklig.
LSP/PSL strävar efter att ge svar på frågorna om vad som bör göras nu. För det första försöker vi generalisera idén om arbetsplatsmöten, för att formellt debattera och besluta om vilka åtgärder som behövs samt börja diskutera vägen framåt inom varje specifik bransch som en start för att utveckla ett arbetarprogram.
För det andra, även om vi är osäkra om den grekiska regeringens förmåga att anta utmaningen den står inför, pekar vi på Syrizas löften om att bilda en antiåtstramningsregering som en väg framåt.
Vi stödjer den fackliga ledningen i staden Charleroi, när den förespråkar en samling av alla krafter till vänster om socialdemokraterna och de gröna. Det tidigare maoistiska partiet PTB:s ”Gauche d’Ouverture” (Vänsteröppning) skulle ha kunnat utgöra ett första steg i denna riktning, trots att de har stängt ute LSP/PSL. Tyvärr har PTB numera avslutat detta projekt.
Men frågan om att bygga en rörelse till vänster kommer att komma upp igen. LSP/PSL är fullt berett att diskutera detta med alla krafter som på allvar är beredda att starta bygget av ett alternativ till de partier som accepterar åtstramningar och försvarar kapitalismen. ■
