Nytt arbetarparti i Sydafrika 2013?

2012-12-28 08:46:52


Weizman Hamilton.

– Den i huvudsak svarta arbetarklassen skulle fortsätta att vara slavar under kapitalet. Med höstens strejkvåg i Sydafrika har arbetarklassen rest sig mot exploatering men också politiskt, berättar Weizman Hamilton från Democratic Socialist Movement när Offensiv träffar honom och Liv Shange under CWI:s styrelsemöte (IEC) i Belgien i början av december.

– Under senare år har allt fler förstått situationen och den förrädiska roll som ANC-regeringen, men även stora delar av fackföreningsrörelsens ledning spelar. Med massakern i Marikana blev alla motsättningar i samhället glasklara genom hur staten, regeringen och gruvarbetarfacket NUM ingrep på gruvföretagens sida. Arbetarklassen har dragit en linje i sanden. De har beslutat att återta sitt politiska öde i sina egna händer, säger Weizman Hamilton.
Det är två trötta, men entusiastiska aktivister som har kommit till Belgien för att delta i CWI:s styrelsemöte. Under de senaste månaderna har de tillsammans med CWI:s sektion i Sydafrika, Democratic Socia­list Movement, varit mitt i kampens centrum när gruvarbetare har gjort uppror mot åratal av exploatering och förtryck. En rörelse som fullständigt exploderade efter massakern i Mari­kana, då minst 34 arbetare mejades ned av sydafrikansk polis.

Liv Shange, ursprungligen från Sverige och då aktiv i Rättvisepartiet Socialisterna, berättar om hur sanningen till slut kom fram, trots försöken att lägga skulden på gruvarbe­tarna själva för massakern:
– Under lång tid har gruvarbetar­nas förtroende för gruvarbetarfacket NUM eroderat. På många ställen vågade sig inte NUM-representanter ned i gruvorna utan att vara beväpnade. Arbetarna vid företaget Lonmins gruvor runt Marikana gick i strejk och bildade en oberoende strejkkommitté för att föra fram sina krav. Detta accepterades inte av NUM-ledare som kom till gruvan och hotade arbetarna för att få dem att återgå till arbetet. Arbetarnas svar var fredligt och de beslöt om en protestmarsch till NUM-högkvarteret. När marschen närmade sig kontoret blev de beskjutna av personer i NUM-tröjor som kom ut ur kontoret och två dödades.
– Det var då gruvarbetarna, för att undvika konflikt, drog sig tillbaka till det så kallade berget, där massakern senare skedde. Efter en galen propaganda mot arbetarna som sa att de var mördare, påverkade av häxeri etc, omringades gruvarbetarna av polis och attackerades från luften med ­kemiska vapen, gummikulor och tårgas. När arbetarna flydde mot den enda öppningen sköts de ned. Vad som inte syntes på TV var att när arbetarna sedan flydde åt andra hållet blev de också beskjutna. Då dog och ­skadades de flesta. Vittnen har efteråt berättat om hur arbetare blev skjutna med händerna i luften, skjutna i ryggen o s v.

– Dagen efter skrev storföretagens tidning Business Today ”inte en tår får fällas”. Det visade på det ­nakna klassföraktet. ANC kallar Marikana en ”tragedi” i ett försök att hävda att ingen bär skulden, fyller Weizman Hamilton i.
– Efter massakern fanns stor risk att våldet skulle fortsätta. DSM som i flera år har en bas i huvudgruvorten Rustenburg, argumenterade att arbetarna som svar måste uppfylla de härskandes värsta mardröm det vill säga spridning. Vi lyckades koppla samman strejker som redan var på gång i andra gruvor. Tillsammans byggde vi koordinerande kommittéer mellan gruvorna och till slut en nationell strejkkommitté som representerar cirka 80 000 gruvarbetare. Bland annat genomfördes en regional generalstrejk. Förtrycket har dock ­fortsatt med till exempel undantagstillstånd och mötesförbud i gruvorterna. 50 personer har dödats och 500 arresterats, fortsätter Liv Shange.

Varför har DSM fått så mycket stöd och inflytande i strejkerna?
– Vi har en zulutalande svensk!, skämtar Weizman.
– Vi är den enda organisationen som har ett program som uttrycker det arbetarna kämpar för och konkret visat hur man kan enas. Vi har gett konkreta förslag på nästa steg i kampen. Vad är målet? Hur når vi det?, säger Liv Shange och fortsätter:
– Vi har också kunnat visa att gruvarbetarna har rätt till högre löner. Företagen har råd att betala mycket mer. Lönerna skulle kunna öka till 88 000 rand (68 000 kronor) per månad och företagen skulle ändå göra vinst (gruvarbetarnas krav har varit 12 500 rand, 9 700 kronor).
– En sak var väldigt tydlig när arbetarna gick i strejk, nämligen att inget stöd kom från den officiella arbetarrörelsen. Tvärtom, det sydafrikanska kommu­nistpartiet attackerade strejken. NUM sa att Lonminarbetarnas krav var orimliga. Och det kom från en NUM-ordförande som själv tjänar 100 000 rand (80 000 kronor) i månaden! NUM bevisade vad arbetare innerst inne redan visste, att NUM hade blivit storföretagens fack. Vi gav stöd till kampen, organise­rade solidaritet. Egentligen bara vanligt fackligt arbete, men det ses som radikalt, säger Weisman Hamilton.
– Vi reste runt mellan alla gruvor, organiserade regionala och nationel­la möten. Vi försökte även sprida behovet av enighet genom media. Idén om den nationella strejkkommittén spred sig snabbare än vi gjorde, säger Liv Shange.
De flesta strejker har nu avslutats inom gruvindustrin, även om strejkerna har spritt sig till flera andra områden, t ex till lantbruksarbetare.

Vad har resultatet varit och hur uppfattats det av arbetarna?
– Å ena sidan finns det en frust­ration att inte mer har vunnits, men jag tror inte att det är på ett negativt sätt. Istället finns en vilja att fortsätta kämpa. Den största segern de vunnit är medvetenheten om sin egen styrka och sitt oberoende. De har gjorts sig av med den kvävande fackföreningsbyråkratin. Nästan alla arbetare vi pratar med menar att strejkerna har tagit paus, inte slutat. De pratar redan om förberedelserna inför nästa år, säger Liv Shange och fortsätter:

– Framgången för strejken ska inte bara mätas i lönefrågan. De har vunnit andra viktiga segrar. Det fängelse som det nuvarande kollektivavtalet inneburit har brutits upp på två olika sätt:
1. Diktaturen från NUM:s av företagen köpta byråkrater har helt brutits upp, i alla fall inom platina­gruvorna. NUM är idag i upplösningstillstånd.
2. Strejkkommittéer har erkänts av cheferna som förhandlingspart, även om de hela tiden försöker montera ned dem, och förhandlingar börjar nu om nästa års löner. Från ­början sa de bara att de har ett avtal och bara förhandlar med NUM. Arbetarna har ändrat hela styret på arbetsplatsen. Det är på så sätt man måste se situationen, säger Weizman Hamilton och fortsätter:
– När det gäller lönen känner de att frågan inte är över. Lonminarbetare massakrerades, men Lonmin tvingades kapitulera och ge ungefär vad arbetarna ville ha. Nu växer missnöjet med att de inte får ut vad som är överenskommet, utan det görs avdrag för allt möjligt. Ledningen testar sin styrka igen och har lanserat en ny offensiv mot strejkkommittén. Till exempel har de försökt muta några arbetare med 15 000 rand (12 000 kronor) mot att de pekar ut strejkledare.
– Det har varit flera kortare strejker. På till exempel Anglo platinum sparkades 12 000 arbetare under den 8 veckor långa strejken. En del av uppgörelsen efteråt var att alla skulle få tillbaka jobbet och även få betalt under tiden de strejkat. När företaget bara återanställde 11 999 utbröt en ny strejk som tvingade företaget att backa. Den som inte skulle återanställas var en före detta ­NUM-ledare som har deltagit i strejkkommitténs arbete, berättar Liv Shange.

Varför anser DSM att tiden nu är mogen för att bilda ett nytt arbetarparti?
– Redan idag förs en massa kamp av arbetare och fattiga i Sydafrika. Människor i kåkstäderna kämpar för rätt till infrastruktur: el, vatten, avlopp o s v. Fattiga studenter kämpar för att inte kastas ut från ­universiteten när det inte har råd att betala de stigande studentavgifterna. Och sedan förstås den organiserade arbetar­klassens kamp, som just nu symboliseras av gruvstrejken. Hittills har protesterna inte koordinerats. Målet är därför att ena all denna kamp och att arbetare och fattiga ska känna styrkan de har tillsammans och börja formulera ett svar på attackerna, menar Liv Shange.

– En av de första sakerna att ta upp är förstås om orsaken till det politis­ka vakuum som råder, det vill säga ANC:s ­förräderi och hur Cosatu gått från att vara en heroisk kamporgani­sation till att ledningen allt mer ­sitter i arbetsgivarnas knä. Vi kommer att ge en allmän uppmaning till arbetare, även i redan existerande fack, att skicka arbetsplatsombud till konferensens grundande. Vi tror allt detta får stor betydelse i Cosatu.
– I den nuvarande stormen i ANC har Cosatu formellt stött Zuma, men de är splittrade kring den frågan. Implosionen för ANC kommer att acce­lerera om Zuma återväljs som ordfö­rande och president. Vi kan också få stöd för ett nytt parti från andra traditionellt mer konservativa fackfö­reningar, dit en del arbetare har vänt sig i jakten efter alternativ till urspår­ningen av Cosatufack som NUM. Vi vill också ta upp idén om interna­tionell arbetarsolidaritet mellan fackföreningar, även utanför de nuvaran­de formella strukturerna. Ett mål är också att partiet ska sikta på de allmänna valen 2014, avslutar Weizman Hamilton.

Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!